Idag har vi skrivit ut patienter från avdelningen på löpande band. Det låter kanske lite paradoxalt, men det är faktiskt väldigt jobbigt att skicka hem patienter. Förstås är det bra att få avdelningen tömd och inte slösa bort skattepengar på att ha människor liggande där i onödan, men det blir en massa pappersjobb av det. Jag lärde mig idag att innan någon kan skickas hem så måste man göra en grundlig bedömning och skriva ett sammandrag av hela vårdperioden. Dessutom måste man uppdatera medicineringenoch göra upp någonslags plan för vad som händer i fortsättningen.
Eftersom det var så mycket som skulle göras och bara en läkare på plats på hela avdelningen så delegerades några patienter åt mig. Det var visserligen en bra sak att lära sig, men alltså helt sjukt svårt! Fast man försöker bekanta sig med fallet och tror att man har någonslags koll på vad som har hänt så sitter man sen ändå där med ett tom ruta framför sig och kommer inte ens på vad patienten har för diagnos. Visst fick jag ju något till stånd efter en stund, men det tar nog en tid att lära sig att formulera sig vettigt och producera texter inom en vettig tid.
Sen var det ju det där med mediciner. Efter vad jag har följt med så verkar egentligen ingen ha helt fullständig koll på vad de håller på med, så det är åtminstone helt tröstande. Så länge patienten är på avdelningen är det väl helt okej att hålla på med försök och misstag, men sen när de ska skickas hem och inte kommer på kontroll före nångång mycket senare så måste man tänka efter lite mer. Det verkar krävas en hel del erfarenhet och sjävförtroende, men jag hoppas att jag ännu nångång lär mig hur man bestämmer doser och sånt individuellt. Egentligen är det ju bara att analysera provsvar och sedan dra logiska slutsatser, men där behövs ändå alltid en liten gissning som man sedan bara måste våga tro tillräckligt mycket på.
En sak jag ändå har insett här och också lite under tidigare undervisningar är att jag har blivit mycket bättre på att prata med patienterna. Idag fick jag t.ex. vara den läkaren som gick och diskuterade med patienterna om fortsatt vård och sånt och jag märkte att det faktiskt lyckades förvånansvärt bra. Visst har jag fortfarande den där samma panikkänslan jag alltid har haft när någon ber mig gå in och prata med någon jag inte känner, men åtminstone klarar jag av det. Jag har dessutom märkt att jag nog kan en hel del och oftast egentligen kan svara helt bra på patienternas frågor bara jag skulle våga tro på det själv också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar