Alltså vissa böcker är bara så otroligt bra! Jag fick just slut Kristina Ohlssons "Davidsstjärnor", och den var precis som hennes tidigare böcker helt fantastisk!
Egentligen tycker jag inte så hemskt mycket om deckare, men hennes är ett undantag. De handlar alltid mer om förhållanden mellan olika personer än tråkigt mekaniskt polisarbete. Motiven bakom brotten är också väldigt invecklade och det brukar alltid ligga någon djupare mening bakom allt. Det är helt enkelt väldigt intressant läsning och exakt såna böcker som man bara inte kan sluta läsa oberoende hur mycket annat man borde göra.
Nåjoo, kanske det räcker med bokrecensioner. Idag har jag alltså också varit på Galna Dagar, hållit träningar och sedan hälsat på hos min pappa.
På Galna Dagarna köpte jag bl.a. lite kläder som för en gångs skull såg lite mer vuxna ut än vad jag vanligtvis går omkring med. Antagligen kommer jag inte att ändra min stil så hemskt mycket, men ifall man ens har några vettigare kläder i garderoben så finns det ju en chans att använda dem vid behov.
På träningarna var det ännu mindre folk än vanligt. Först var där bara en simmare, och jag passade på att gå igenom lite teknik med honom. Jag vet i och för sig inte ännu heller alls vad jag håller på med och improviserar bara för det mesta, men av någon konstig anledning så funkade det faktiskt ganska bra. Jag lyckades få någons bröstsim att se bättre ut på bara en halvtimme. Och märk då att det alltså var frågan om bröstsim som jag själv aldrig ens har lärt mig ordentligt...
Så där med tanke på att jag ändå kanske inte är totalt misslyckad som tränare (åtminstone om man jämför med vad vår förening i övrigt har att erbjuda), så förstår jag inte riktigt varför mina simmare är så otroligt missnöjda med mig. Det måste ju i så fall bero mer på mig som person än på mina träningar. Eller inte vet jag, kanske det är lika mycket både och. Det sorgliga är hur som helst att det är ännu mindre människor på träningarna efter att jag började hålla fler turer. Om inte någon annan snart tar över tränandet så kommer jag säkert att skrämma bort de sista också.
Jag har flera gånger fått höra att jag är tråkig och att mina träningar därför också automatiskt är tråkiga. Det kan kanske stämma, men jag har inte den blekaste aning om vad jag borde göra åt det. Själv är jag en person som är helt överlycklig när någon säger åt mig att hoppa i vattnet och simma. Ju enformigare och längre set desto bättre. Därför är det väldigt svårt för mig att hitta på något som andra inte tycker att är tråkigt.
Kan man göra något åt det? Har någon bra tips på hur man hittar på intressantare saker? För alltså det är faktiskt roligare att hålla träningar när simmarna ens dyker upp. Och det är ju dessutom ganska orättvist mot mina simmare att jag inte kan erbjuda något bättre. Jämfört med den perfekta tränaren vi hade tidigare är jag säkert helt urusel, så jag förstår nog egentligen att ingen orkar komma. Det enda jag kanske ens är lite bättre på är att vara på plats.
Så for jag alltså till min pappa. Han klagade igen på att jag inte hör av mig tillräckligt och att jag borde komma och hälsa på oftare. Saken är den att han aldrig ringer till mig och aldrig heller bjuder in mig och jag tycker det känns lite oartigt att bjuda in sig själv hela tiden. Han brukar påstå att jag ska se det som mitt hem och att jag får komma och gå som jag vill, men det känns inte alltid så. Han har ju en hel del andra barn som säkert är viktigare än jag, så varför borde jag då med våld tränga mig på och störa? Han har ju dessutom nu fått sina riktiga pojkar, så då är det väl bara helt logiskt att han glömmer bort den som aldrig riktigt lyckades skaffa rätt kön.
Som vanligt hade vi sen också den här obekväma middagsdiskussionen där han ville veta allt som har hänt på senaste tiden. Absolut ingenting. För att nu ens ha något att berätta så berättade jag om förra veckoslutet då jag träffade det gamla gymnasiegänget och ett par nya pojkvänstillägg. Gissa vad det ledde till?
Förstås de där samma gamla frågorna om vad det är för fel på mig när jag inte hittar någon. Jag har haft en del pojkvänner, men eftersom de alltid är någonslags galningar så fungerar det förstås aldrig. Enligt honom borde jag då tydligen skippa alla knäppa utlänningar och narkomaner och istället hämta hem någon normal, trevlig typ. Han har t.o.m. ibland gått så långt att han har frågat mig om det inte ens finns någon vettig kvinna jag skulle kunna börja sällskapa med.
Det är väl faktiskt mig det är fel på. På veckoslutet när vi träffade de nya pojkvännerna så konstaterade jag att de verkade väldigt trevliga och säkert passade bra ihop med mina kompisar, men att jag aldrig skulle kunna bli intresserad av dem. Det kommenterades att de var "bra skolade" när de passade upp sina flickvänner och gjorde sitt bästa för att vara dem till lags. Visst, nu är det väl trevligt och så, men alltså herregud så tråkigt!
Ifall jag ville en ha en sån man så har jag nog t.o.m. 5 stycken jag kunde välja på som skulle göra precis vad som helst för mig om jag bara ville. Men det vill jag inte. Istället vill jag ha någon som är totalt oberäknelig, inte kan uppföra sig överhuvudtaget och behandlar mig som skit. Det låter kanske konstigt, men åtminstone hålls ju förhållandet intressant då. Antagligen borde jag väl sätta in mig lite mer i SM-kretsarna, för det är säkert just därifrån man hittar sådana svin som jag blir intresserad av. Om han dessutom är villig att piska mig lite nu och då så är det väl också ett plus.
Äh, egentligen har jag nästan godkänt att jag är helt för konstig för att ha lyckade förhållanden. Det stör mig bara när människor ställer för mycket frågor och förväntar sig att man ska hitta någon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar