Tröstlöst försök

Jag kom just hem från landet och jag är helt mörbultad i hela kroppen...

När jag kom dit var det några som just hade börjat hugga lite ved, så jag tänkte att jag väl kan gå och hjälpa till lite. Efter en stund försvann alla andra nånstans och jag blev ensam med hela träberget. Sen for de flesta och hälsa på min famo (jag orkade inte fara med eftersom jag bara inte står ut med det där jävla zombiehelvetet) och min pappa sa lite på skämt(?) att han förväntade sig att jag skulle vara klar när de kom tillbaka.

Jag försökte verkligen mitt bästa och jag var nästan klar när bilen svängde in på gården, men min pappa kom inte ens och kollade vad jag hade fått till stånd. Istället kom hans fru dit och sågade "lite" mera pulkor åt mig, vilket gjorde att det såg ut som om jag inte ens hade börjat. Förstås kom han sen dit och kommenterade att jag tydligen inte hade kommit så långt...

Efter att han hade gett mig lite tekniktips, som till min stora förtret faktiskt gjorde det hela helt massor lättare, gjorde jag ett nytt försök att få bort den där högen. Till slut blev det mörkt och jag orkade inte ens lyfta yxan mera, men inte hade jag ännu heller fått allt gjort. Jag inser ju nog egentligen att det var en ganska omöjlig uppgift som från början var menad för tre personer och att min pappa antagligen skämtade med sina kommentarer om att jag bara slappar och aldrig gör något, men ändå kändes det igen en gång som om jag inte dög till något.

Är det faktiskt så otroligt omöjligt att ens nångång säga något positivt? Jag har säkert aldrig hört honom berömma mig för nånting eller ens ge någon neutral kommentar. Det är liksom aldrig tillräckligt bra oberoende vad jag gör. Visst har han ju helt rätt i att så länge precis varenda liten detalj inte är perfekt så kan man alltid vara bättre, men kan det liksom aldrig duga med lite mindre? Det är ju inte så att jag gör precis allt bara för honom, men ibland skulle det vara helt trevligt att höra att nånting man gör ens är okej.

Så börjar jag också var helt dödstrött på att alla vill ha något av mig och försöker dra mig åt tusen olika håll samtidigt. Jag hinner och orkar helt enkelt inte med allt! Ändå har jag alltid helt sjukt dåligt samvete om jag inte gör det någon vill, så det slutar oftast med att jag skippar allt annat jag borde göra och går med på vad som helst som någon ber mig om.

Just nu håller jag som vanligt på att faila skolan. Det är inte det att jag inte skulle klara av tenterna, men alltså vi har för det mesta undervisning kl 8-15 varje dag och så förväntas vi dessutom göra en massa andra uppgifter vid sidan om. Hur fan hinner man??? Jag är totalt efter med alla mina egna patienter och klarar av lektionerna med bara impprovisation eftersom jag inte hinner förbereda mig. Ändå har jag den här veckan stigit upp kl 5 två morgnar bara för att klara av det allra nödvändigaste före skolan.

Orsaken till att jag har så mycket skolarbete jag inte hinner med är antagligen att jag är i simhallen precis varje kväll i helt för många timmar. På ett sätt tycker jag ju nog om mitt tränarjobb, men ganska ofta känns det som något man måste tvinga sig att sköta. Det är liksom helt okej så länge jag själv också hinner simma, men det tar igen helt för mycket tid. Jag borde säkert skaffa någon vikarie åt mig för nån dag i veckan, men varifrån hittar man liksom en sån och hur logiskt skulle det vara att skaffa en vikarie och sedan ändå själv vara på plats men bara inte orka träna?

Nu klagade då min pappa på att jag har övergett honom helt och hållet och att jag aldrig är på lande och hjälper till och att mina bröder också håller på att glömma bort mig när jag aldrig hinner komma. Det fick jag också väldigt dåligt samvete för och alltså jag skulle verkligen vilja hjälpa till oftare om jag bara hade tid. På min beskrivning låter det kanske som om jag blir behandlad som någon stackars slav, men på ett sätt tycker jag ändå om det. Enkelt, enformigt fysiskt arbete har jag absolut inget emot och det skulle vara väldigt skönt att kunna vara mycket mer på lande och hålla på med just det. Men när då?

AAAAAAHHHH!!!! Kan människor snälla sluta be mig om saker och sluta försöka få mig att känna mig som en dålig person när jag inte klarar av allt??? Jag känner mig helt tillräckligt dålig ändå och alltså jag orkar snart inte mera.

Okej, jag borde säkert sluta klaga igen. Jag ska istället gå och sova och hoppas att jag imorgon skulle ha lite mindre feber och lite mera röst. Annars kanske nån snart märker att jag är sjuk och tvingar mig att ta det lugnt så att jag har ännu mindre tid för allt jag borde hinna med. Seriöst, hur klarar människor av sina liv och dessutom antagligen är mycket bättre på dem än jag eftersom många av dem säkert är uppskattade och får höra hur duktiga de är stup i kvarten?