Man lär sig medan man gör

Jag tog idag mitt första astrup-prov och det lyckades förvånansvärt bra. Patienten dog inte och jag fick tillräckligt blod för analysen med första sticket, så det kan väl räknas som ganska perfekt :D

Typen jag följde efter igår var idag på någon skolning, så jag fick igen en gång gå in i något random rum och presentera mig och försöka hitta någon som orkar ta mig med sig. Inte riktigt något som jag njuter av precis, men jag har nu bestämt mig för att den här veckan sak gå bra så det är bara nånting man måste göra. Idag var jag åtminstone i tid, på rätt ställe och såg en aning mindre dränkt ut eftersom det bara duggregnade idag.

Idag var två läkare på jobb. Först följde jag med den ena, men det blev inte riktigt till nånting. Jag är nu bara inte en person som börjar babbla för att fylla tystnaden, så när jag paras ihop med någon annan tystlåten så blir resultatet helt enkelt att ingen säger nånting. Jag har inte så mycket emot tystnad, men tyvärr lär man sig inte så mycket om ingen säger något.

Den andra läkaren pratade desto mera. Jag antar att hon var utlänning för hon talade med en brytning och dessutom hade hon ett helt annat sätt än finländare. Hon sprang omkring hela tiden och hade en massa olika grejer på gång samtidigt, så det blev åtminstone inte tråkigt. Dessutom hann jag följa med en hel del ingrepp också, så det var ganska nice.

Det var också hennes förtjänst att jag fick ta det där artärblodprovet. Det ingår inte i vår vanliga undervisning, så jag hade ingen aning om hur man gör det och hade inte ens sett det tidigare. På ronden gjorde hon det sedan till en patient, och eftersom reslutatet inte var tillfredsställande så måste vi ändra behandlingen och sedan förstås ta ett nytt prov, vilket sedan blev min uppgift.

Det var helt sjukt nervöst eftesom jag faktiskt inte hade en aning om vad jag höll på med och de enda instruktionerna jag hade fått var att gå dit, känna på pulsen och sticka in nålen. Som tur kom jag på den smarta idéen att dra med min en skötare som assistent, det hjälpte en hel del. Så var det faktiskt bara att hitta pulsen och sticka där den kändes. Jag kände kanske lite överdrivet noggrannt efter artären, men jag ville vara helt säker på att jag vet vart jag sticker och åtminstone funkade det ju. Det blev t.o.m. ett mindre blåmärke än när "den riktiga läkaren" tog det föregående provet :)

Trots att vi hann med helt massor och allt var väldigt lärorikt så fick jag sticka iväg ungefär 2 timmar i förtid. Nu har jag hela eftermiddagen och kvällen ledig, så jag ska utnyttja tiden och äntligen fara och simma som jag skulle redan igår. Problemet är bara att jag har så otroligt sjuka knän av allt gående att jag inte kan röra mig. Enda sättet att ta sig till simhallen är att gå, så jag får väl bara stå ut. Efter den här veckan kommer jag säkert inte att kunna ta ett enda steg, men å andra sidan har jag ju cykel där hemma så det kanske inte är så farligt...