Trovärdighet och sånt

Gårdagen var helt nice, men sen hade jag förstås mina vanliga problem med att komma hem på något vettigt sätt.

Av vissa orsaker råkade jag befinna mig i närheten av flygfältet (dvs. ca 20 km från mig). Jag stod på en busshållplats och det var nästan en timme tills nästa buss skulle gå. Vad borde man göra då?

a) Ta en taxi hem
b) Vänta på bussen
c) Gå

Beroende på hur bråttom och hur mycket pengar man har så är väl det rätta svaret antingen a eller b. Gissa vad jag gjorde?

Ibland undrar jag helt seriöst vad som rör sig i huvudet på mig i vissa situationer. Antagligen absolut ingenting eftersom det är exakt det jag alltid försöker uppnå med olika grader av alkohol- eller drogförgiftning. Men alltså vem börjar egentligen gå nånstans mitt i natten när man vet att det är helt sjukt långt hem och dessutom inte ens vet var man är???

Resultatet blev att jag gick omkring fast hur länge nånstans i Vanda. Efter en tid kom jag till nånslags å, som jag sedan började följa eftersom det helt enkelt är mycket kivogare att gå nånstans där det finns vatten. Så tog jag någon random buss från någon random hållplats, åkte in till centrum och kom sedan hem därifrån. Ifall jag skulle ha varit smart och väntat på den första bussen skulle jag antagligen ha kommit hem flera timmar tidigare.

Konstigt nog gick skolan ändå helt ok. Jag vet inte om det säger mer om mig eller vår grupp när jag kan dyka upp utan att sova och ändå vara den som kommer på de flesta svaren. Hur tröga är människor egentligen om någon som går omkring som en total zombie tänker snabbare än de?

Däremot var ju min koncentrationsförmåga kanske inte riktigt på topp, så jag funderade på en massa annat under lektionen. Bl.a. observerade jag hur typerna i vår grupp ser ut. Min slutsats var att en del av dem faktiskt ser helt proffsiga ut och att jag nog helt bra skulle kunna bli lurad att tro att de är läkare.

Jag ser å andra sidan ut som någon högstadieelev som bara har dragit på sig en vit rock. Till en del beror det väl på att jag är så minimal att ingen tror på att jag faktiskt har vuxit färdigt, men det är nog säkert inte det enda problemet. Min syster klagar alltid över att jag klär mig som en tonåring, och hon kanske nog har en viss point. Så vägrar jag också fortfarande att ändra min stil och går alltid omkring med väldigt synligt nagellack och en massa smycken. Dessutom märkte jag att jag har gått omkring med ett ganska uppenbart sugmärke på halsen som säkert har ökat trovärdigheten ytterligare...

Så där rent principiellt så vill jag förstås inte ändra på mig bara för att det hör till att se ut på ett visst sätt, men jag kanske kunde skärpa mig ens lite. Jag kommer i vilket fall som helst att vara väldigt ung när jag blir färdig, så man behöver kanske inte på flit förvärra saken. Fast får nu se lite, jag anser nog egentligen att patienterna borde vara mer intresserade av vad läkarna kan än hur de ser ut.

På tal om det så var det några som diskuterade vår lärare efter lektionen. De ansåg att man aldrig skulle kunna tro att han faktiskt har en så hög tjänst som han har eftersom han ser ut som och beter sig som vilken som helst vanlig människa. Jag vet inte om de andra har insett det, men jag har åtminstone reagerat mer och mer på att han helt enkelt är helt otroligt smart. Han är inte som de andra lärarna som har använt hela sitt liv till att studera och därför också beter sig som tråkiga akademiker utan han bara kan allt ändå.

Jag har lite funderat på om jag borde be honom till handledare för mina fördjupade studier. Det kanske inte riktigt skulle bli som jag hade tänkt mig i och med att han är inre medicinare och jag fortfarande är mer intresserad av något kirurgiskt, men det kanske inte är så farligt. Jag borde helt seriöst nu börja med dem om jag vill få dem gjorda i tid för att bli färdig läkare och dessutom är jag lite fascinerad av honom. Det skulle vara intressant att veta ifall det finns personer vars hjärna fungerar lika konstigt som min och i så fall vad de har gjort för att klara sig med det.