Livsförändrande insikter

Idag på morgonen vaknade jag som vanligt över en timme före väckarklockan skulle ringa och hade inte alls sovit tillräckligt. Ändå var jag relativt ivrig och på gott humör eftersom vi skulle ha en thoraxkirurgidag i skolan. Sen öppnade jag datorn och humöret sjönk direkt.

Eftersom jag inte kan sova som normala personer och därför hade en massa extra tid så funderade jag lite på min situation. Just nu har det gått så långt att jag rent ut sagt hatar en person som jag verkligen inte vill hata och jag har så mycket att göra att jag bara inte orkar. Jag pratade med en kaveri på facebook igår och han konstaterade i ett skede att jag ganska effektivt håller på att ta livet av mig, vilket faktiskt är helt sant men jag orkar inte ens bry mig. Visst måste väl nånting vara fel i så fall?

Efter lite mera funderingar på väg till skolan och under dagen så har jag dessutom kommit fram till att jag antagligen kan åtgärda det här på något sätt. Ingen tvingar ju mig att göra allt jag håller på med just nu så jag kan faktiskt sluta om jag vill. Jag behöver inte ha det så här.

Det som jag är allra mest störd på just nu är kanske skolan, men den är ändå helt nödvändig. Det är bara ett par år kvar nu och efter det kommer jag att få göra nånting som jag är ganska säker på att jag kommer att älska och faktiskt kan tänka mig att hålla på med resten av mitt liv. Det är helt klart värt det och inte nånting det lönar sig att ändra på. Fast med tanke på målet så kanske det ändå är värt att försöka ändra sin livsstil så att jag hinner hålla på med det en stund också efter att jag blivit färdig.

Det som igen gör att skolan är så otroligt stressig är träningarna, och dem tror jag faktiskt att jag kan åtgärda. Det är ju som vilket som helst jobb, så rimligtvis borde jag kunna sluta om jag inte längre trivs. Visst är det helt roligt ibland och jag tycker nog om mina simmare, men jag orkar inte hålla på så här hemskt länge till och kvaliteten på träningarna blir antagligen också bara sämre hela tiden.

Problemet med att sluta är att jag är rädd för att det inte finns någon ersättare för mig och att mina simmare i så fall är utan tränare. Det jag funderade på idag är om det faktiskt är mitt problem? Ingen annan verkar bry sig och håller och förväntar sig bara att jag sköter allt, men varför borde jag vara den enda som gör något? Det är kanske orättvist mot simmarna om de inte har någon som tränar dem, men det har väl egentligen inte så mycket att göra med mig? Eller är jag nu helt för självisk?

Hur som helst börjar jag mer och mer luta mot att sluta tränandet från årsskiftet. Så fräck kan jag inte vara att jag slutar mitt i en säsong, men efter det borde väl människor ändå kunna klara sig själva och hitta på en lösning som inte tar upp all min fritid. Jag måste kanske fundera lite mera på saken ännu, men det börjar faktiskt låta som ett helt underbart alternativ. I så fall skulle jag faktiskt ha lediga kvällar som jag kunde använda till egen träning precis hur mycket jag vill. Jag skulle kunna satsa mer tid på att få bort mitt fläsk och dessutom kanske t.o.m. hinna träna så mycket att jag skulle hållas lite mentalt stabilare. Om allt skulle gå riktigt bra kanske jag t.o.m. kunde börja simma själv igen i någon grupp.

Det viktigaste jag har kommit på idag är att jag kan förändra saker jag inte är nöjd med. Jag är inte ännu riktigt säker på hur det kommer att bli, men ingen kan tvinga mig att hålla på med saker som bara får mig att må dåligt och jag borde inte behöva ha dåligt samvete för att vilja sluta med något som helt på allvar håller på att stressa ihjäl mig. Just nu bryr jag mig faktiskt inte det minsta om ifall jag lever imorgon eller inte, men jag tror ändå att jag skulle ångra mig ifall jag senare fick lite mera energi och kunde se mer objektivt på situationen.