Jag har inte hunnit skriva nånting på några dagar för att jag har varit så sjukt stressad. Jag har sovit runt 4-5 timmar varje natt, men ändå hinner jag inte ens närapå med det jag borde. Nånting fungerar helt tydligt inte.
Mitt största problem är skolan. Den här veckan har jag haft obligatorisk undervisning typ 8-16 varje dag, vilket alltså betyder att jag måste använda min normala "skoltid" till att faktiskt vara på lektionerna och inte göra läxor och förhandsuppgifter och sånt. Det borde man tydligen klara av på fritiden. Men alltså vilken fritid? Min normala dag brukar se ut så att jag stiger upp, far till skolan, kommer hem och byter grejor att släpa på, far iväg till simhallen, kommer hem helt död efter träningarna, träffar möjligtvis min pojkvän eller någon annan och går och sover. Där finns liksom inte någon fritid. Okej, jag brukar ju nog ändå vara hemma några timmar varje dygn, men det är oftast först nångång sent på kvällen så att jag ändå inte orkar göra nånting.
Jag kan helt enkelt inte studera. Jag vet liksom inte hur man gör eftersom jag aldrig har behövt lära mig. Det är antagligen nånting man borde lära sig redan på lågstadiet medan man ännu är i en sådan ålder att man har en chans att göra nånting åt sina rutiner, men jag gjorde ju aldrig nånting före medi. Jag har alltid klarat mig med att bara dyka upp i skolan största delen av tiden och sen gå och skriva fulla poäng i alla prov, men nu funkar det inte riktigt längre och jag vet inte vad jag borde göra för att ändra min obefintliga studieteknik.
Det är också lite intressant hur människors bild av mig som elev har förändrats. Jag har alltid varit den där "jävla hicken" som inte hade ett liv och använde all tid på skolarbetet för att få så många 10:or som möjligt. Nu är jag istället den som aldrig har förberett sig till nånting, lämnar in allting i sista minuten och på något sätt just och just kommer igenom tenter och kan svara på frågor på lektionerna.
Eller, egentligen har jag ingen aning om vad människor anser om mig i medi. Säkert vet de att jag inte har några toppbetyg och de märker ju att jag aldrig sätter min fot i bibban, men en del brukar nog ändå kommentera att jag ibland har jättesmarta kommentarer på gruppundervisningarna och att jag verkar förstå allt jättebra och sedan kunna sammanfatta och förklara. Så inte vet jag. Men om mina nuvarande klasskompisar skulle träffa några av mina gamla så skulle de nog säkert ha ganska så olika uppfattningar om mig. Och det roliga är ju att jag är en precis likadan "underpresterande" elev som jag alltid har varit. Jag vet inte om det säger mer om min mystiska hjärna eller vårt urusla skolsystem, men nånstans måste det ju finnas något fel...?
Så där på tal om underpresterande förresten, så talade vi för några dagar sedan i skolan om klassens spurgu. Det kanske låter konstigt att det finns en sådan på medi, men jag skulle nog nästan våga påstå att det finns minst en på varje klass, och åtminstone vår blir bara värre när åren går. Det var en av mina kaverin som kommenterade sitt lite misslyckade tentresultat och sa att det antagligen berodde på att spurguns underprestation smittade av sig när de råkade sitta bredvid varandra. Men alltså det roliga är ju att han inte alls är den som har de sämsta resultaten. Om man tittar på hans yttre och i hurdant skick han ofta är i skolan så skulle man aldrig tro att han klarar sig, men på något konstigt sätt gör han det ändå. Om han klarar av de där studierna så kan ju jag inte vara sämre heller.
Nog för att jag ännu också klarar mig. Gårdagens tent gick helt sjukt bra med tanke på att jag inte har öppnat en enda bok i hela kursen. Sällan har jag varit så säker på att jag är igenom när jag gick ut ur salen. I och för sig var fredagen en total mardrömsdag, men det var ju helt roligt att nånting ens gick bra.
Igår var jag alltså allt som allt 11½ h i skolan. Jag for dit kl 7 på morgonen för att jag förstås inte hade gjort några förhandsuppgifter till undervisningen som började kl 8. Sen hade jag lektioner och tent till kl 15:30, varefter jag ännu gick och undersökte en patient. De flesta skulle kanske vara ivriga att fara hem på en fredageftermiddag, men inte jag. Jag hade lyckats faila så mycket att jag ännu hade en patient och ett släktträd ogjorda, och kursen tar slut nu på måndag så det började vara lite bråttom. Sjukjournalen har jag visserligen ännu också oskriven, men det är inte så farligt. Patienter kan man inte riktigt gå och störa vilken tid som helst på dygnet, men journaler kan man skriva fast mitt i natten om man vill, så det fixar sig.
Idag har jag sedan suttit hela dagen och gjort någon jävla webbkurs som jag inte ens hade börjat med före idag och vars deadline är kl 23:59. Men åtminstone är den färdig nu. Imorgon borde jag säkert läsa lite onkologi inför måndagens tent, men det tror jag inte att jag orkar. När nu den här förra tenten gick så här bra utan läsande så kanske nästa också gör det? Hur mycket som helst kan de väl inte förvänta sig av oss heller?
Förresten så angående den där patienten jag var och undersökte så tror jag faktiskt att jag har gjort mitt första relevanta kliniska fynd. Det var alltså en med ganska allvarlig hjärtsvikt, och jag hörde faktiskt ett helt klart biljud då jag lyssnade på hjärtat. Det var lite som en chock att faktiskt höra något avvikande på en riktig människa och inte bara som något simulerat webbprogram. Men sen är jag relativt säker på att jag hittade askites, vilket inte borde ha funnits där. Patienten hade tidigare blivit dränerad, men nu var han nog såpass svullen och jag tyckte att jag både hörde och kände vätska att det nog ganska säkert hade bildats på nytt. Det var ganska kiva att kunna gå och rapportera om nånting efter undersökning och för en gångs skull kändes det faktiskt som att det var någon nytta med mig. Visserligen är jag ännu också helt skit på att i praktiken undersöka typer, men åtminstone hittade jag nånting. Kanske jag ännu nångång lär mig resten också...?
Okej, sori för så här mycket skolgnäll, jag ska gå över till något annat också, t.ex. mitt andra favoritämne; simning. De senaste veckorna har vi alltså simmat med kläder på träningarna. Det innebär alltså att vi simmar en vecka med strumpor, sen strumpor + shorts och sist strumpor + shorts + skjorta. Nu när vi tog skjortan med så började pojkarna klaga på att det tar ont i bröstvårtorna när den skavar emot dem hela tiden. Jag hade aldrig ens kommit att tänka på saken och tyckte att det lät helt absurt, vilket förstås gjorde att jag måste testa saken.
Jag simmade 2 dagar i sträck naken med bara shorts och skjorta, och jag måste säga att det var minst sagt intressant. Det kändes helt jättekonstigt att simma "toppless" i en simhall. Förstås har jag varit och dragit länkar naken på landet och så, men det här var ändå en lite annan sak. Första gången var det nu inte så farligt för då hade jag varit förutseende och tagit med en lite spändare t-skjorta som skulle hållas på plats och täcka tillräckligt mycket. Andra dagen var det sedan lite mer ex tempore, och då hade jag bara med min pappas gamla skjorta som är helt för stor och dessutom helt uttöjd av alla år jag har simmat med den. Jag visade antagligen brösten åt hela simhallen.
Mig störde det nu inte så mycket, men i något skede började jag lite fundera på hur mina simmare tolkar det. Antagligen har jag redan tränat dem såpass länge att de har märkt att jag är lite knäpp, så jag hoppas att ingen av dem nu fick några trauman av det. Det finns ju ändå porr överallt, så det borde ju inte vara något nytt för någon. Och ifall någon gammal gubbe nu fick en kick av min show så är det nog helt fine för mig. Inte för att jag nu ens har något att visa upp.
Resultatet av testet var förresten att det nog kanske skavar lite, men inte så farligt. Jag märkte inte ens av det medan jag simmade, men sen efteråt på kvällen när en viss typ ville "leka" lite med mina bröst så var de lite ömmare än vanligt... ;)
Så har jag lite funderat på det här med kroppsuppfattning och kommit fram till att jag egentligen inte har den blekaste aning om hur jag ser ut. Det jag ser när jag tittar i spegeln stämmer helt klart inte med det som andra ser när de tittar på mig, och dessutom ändras min egen uppfattning helt massor beroende på mitt humör. T.ex. är jag helt säker på att mina muskler har försvunnit sedan jag slutade simma aktivt, men sedan var det en typ som sa att jag har mest muskler av alla kvinnor han känner. Det var ju helt roligt att höra, men alltså kan det faktiskt stämma? Jag har nångång sett några små antydningar till rygg eller armmuskler på mig, men det mesta tycker jag nog att är gömt under en massa fläsk. Så fick jag också höra att jag såg helt annorlunda ut i januari, så tydligen har jag lyckats få tillbaka allt äckel jag blev av med då vid årsskiftet när jag hade min anorexiperiod. Det har jag inte heller märkt, utan jag tycker jag har varit lika fläskig hela tiden. Inte vet jag heller längre hur jag ska se ut för att bli godkänd av den som satte igång hela den här grejen med sina graviditetskommentarer. Då var jag ju helt tydligt för fläskig, men nu senast när han såg några av mina kaverin så ansåg han att de bara var skinn och ben och såg helt sjukliga ut, så tydligen var inte det heller bra.
Enligt våra seminarier i skolan så hör det till för personer med ätstörningar och annars labilt psyke att hela tiden checka sin kropp och oroa sig för hur man ser ut. Jag håller åtminstone på med det typ varje minut, men jag trodde att det var helt normalt. Gör inte andra det liksom? I simhallen har jag också försökt kolla lite hur andra ser ut, men det är hemskt svårt att göra några vettiga jämförelser när jag inte alls kan placera in mig själv nånstans på skalan.
Men okej, jag ska nu äntligen sluta skriva en massa onödigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar