Etiska problem

Jag har funderat lite på hur allvarligt man egentligen borde ta det här med läkaretik och sånt. Jag menar, vi har ju en massa undervisning om det och alla poängterar hur viktigt det är att man alltid följer reglerna och inte missbrukar sitt yrke och dess privilegier, men alltså gäller det i praktiken också? Min mamma är ju läkare, men enligt vad jag har hört så tolkar hon åtminstone det ganska fritt och använder mera sunt förnuft. Av lärarna att döma så är deras politik också något liknande.

Så där lite mera konkret så har jag alltså funderat på några saker jag har gjort. Hur hemsk är jag t.ex. om jag facebookstalkar en patient jag hade för att jag bara inte kan släppa det där fallet och vill veta hur det går? Personen i fråga har alltså en ganska öppen profil och uppdaterar sin status hela tiden, så jag får faktiskt reda på ganska mycket om hur det går. Men antagligen borde jag inte göra det. Jag borde säkert ha glömt namnet och personsignumet direkt då jag gick ut ur rummet, men jag vet inte hur man gör sånt.

Som en annan lite problematisk grej så tror jag att jag har försökt diagnosticera en kaveri, vars sjukdomar jag i princip inte borde ha något att göra med. Han har haft helt massor problem och av det jag har hört så har vården verkat lite konstig. Jag påstår nu inte att jag själv skulle kunna göra det bättre eller nånting, men liksom lite mera ingående borde man väl försöka undersöka när ingenting verkar funka? Hur bra läkare är man liksom om man bara gör en ytlig undersökning och skickar patienten hem eller till nästa ställe när inget hittas? Nu måste man väl ens vara såpass nyfiken och intresserad att man börjar fundera på alternativ till vad det kan vara frågan om och sedan utreder det? Eller är det bara jag som bryr mig för mycket igen och inte fattar att man borde sluta vara besatt av sina patienter efter att de har gått ut genom dörren? Säkert. Men nu har jag åtminstone blivit besatt av det fast jag inte borde och jag hoppas verkligen att de "riktiga läkarna" snart tar de prover jag vill ha så att jag får veta om jag hade rätt eller inte. Jag har just nu en helt perfekt hypotes på gång som skulle passa till allt, ha ett coolt namn och dessutom gå att behandla relativt bra om någon bara skulle fatta att leta efter det.

Lite som fortsättning på samma ämne så funderade jag idag lite på varför jag egentligen studerar medicin och varför jag vill bli läkare. Eller om jag vill det överhuvudtaget. Orsaken till att jag bestämde för att söka in till medi var ju att jag ville bli Dr. House. Det var helt säkert inte en bra eller det minsta realistisk orsak, men det var nu min orsak ändå. Nu tror jag däremot att jag har ändrat mig lite. Jag ser hela tiden en massa problem med hur patienterna blir behandlade och det verkar som om ingen bryr sig om något annat än att vara möjligast effektiv oberoende hur det påverkar kvaliteten. Det är ju liksom helt fel! Fast jag kanske inte normalt är den mest empatiska personen så tycker jag ändå det är helt självklart att man koncentrera sig på att sköta patienterna möjligast bra. Därför har jag lite ändrat min inställning till studierna och nu vill jag faktiskt bli färdig läkare nångång för att sedan åtminstone för min del kunna hjälpa ens några patienter och se till att de blir skötta ordentligt och inte bara skickade fram och tillbaka utan att någon gör något. Det är ju liksom helt sjukt att man bara sköter just de symptom som patienten kom för och sedan inte bryr sig det minsta om något annat fast det helt tydligt kom fram under mottagningen.

Förstås kan det hända att jag också blir mer cynisk och inte längre orkar efter att ha jobbat några år, men man kan ju alltid försöka åtminstone.

Sedan för att övergå till något annat så hade vi just ett seminarie om ätstörningar. Jag måste säga att hon som höll det var jättebra och det var faktiskt intressant, men det var inte så hemskt trevligt för mig. Bl.a. gick vi igenom diagnostiska kriterier för olika sjukdomar, och ifall jag nu för en gångs skull är ärlig (mot mig själv och alla andra) så uppfyllde jag vartenda kriterium för en av sjukdomarna. Och det var inte den jag vill ha.

Det är visserligen en sjukdom som man inte riktigt kan ha utan att vara medveten om det, men alltså man kan nog ha den utan att medge det för sig själv. Jag har nu en tid försökt övertyga mig själv om att det inte är ett problem och att jag skulle ha något annat istället, men jag är inte tillräckligt dum för att tro på mig. Synd, det andra alternativet skulle ha varit så mycket bättre; då skulle jag äntligen ha blivit smal och inte haft några problem. Nu kommer jag antagligen att fortsätta vara fläskig, förstöra mina tänder och händer, skaffa rytmstörningar och cancer i matstrupen. Men ändå kan jag inte sluta för att jag av någon sjuk anledning tycker om det. Plus att jag nu efter att ha hållit på med det periodvis i ett par år börjar bli lite bättre på det. Problemet är ju att det skulle vara så mycket lättare att hålla på med om jag skulle bo ensam, men kanske det också börjar gå lite mer diskret efter ännu en tid.