Lördagsmorgon

Jag fick en otroligt fin kommentar idag på morgonträningarna. Vi skulle dyka 50 m och min tränarkollega blev kvar i ändan och kollade att ingen drunknade och när jag kom upp sa hon helt spontant: "Det ser så fint ut när du dyker när man ser alla muskler så bra". Jag blev helt jätteglad av det för det måste väl ändå betyda att jag har några muskler? Annars skulle hon väl inte säga så där, eller?

Annars också så gick träningarna konstigt bra. Jag hade visserligen en aning krabbis från gårdagens öl-, vin- och shotdrickande, men inte nu så farligt. Vi simmade ganska mycket spark och sedan hade vi en del helt sjuka dykningsset, men jag tycker det funkade ganska bra. Gårdagens teknikträningar hjälpte tydligen nog lite, för det kändes på något sätt mycket lättare och som att det gled mycket bättre. Igår gick vi alltså igenom lite ryggsimsteknik och jag började fundera på varför jag har simmat med så usel teknik den senaste tiden när man helt klart kan göra det lite smartare också. Inte så konstigt att jag inte riktigt har rört mig någonstans.

Så fick jag också höra att jag tydligen har verkat helt deprimerad den senaste tiden. Jag har inte ens själv reagerat på det, men kanske det är sant? Inte vet jag. Min första tanke var förstås att jag kanske borde förbättra min "fasad" lite i så fall, men sen började jag fundera på om det egentligen är så farligt om människor ibland får se vilket humör jag är på? På träningarna finns ändå bara typer som redan har känt mig i flera år, så de har ju nog säkert redan insett att jag ibland har lite problem.

Jag kanske bara borde försöka undvika att låta det påverka hur jag är som tränare. Jag är lite rädd för att kvaliteten på mina träningar är väldigt varierande och det kanske inte är så bra. Ibland orkar jag inte bry mig, ibland är jag på så dåligt humör att jag bara koncentrerar mig på att döda dem så mycket som möjligt, ibland går de mig så på nerverna att jag bara är allmänt fittig mot dem, ibland är jag på gott humör och är inte alls tillräckligt sträng och ibland, några väldigt sällsynta gånger, kanske jag har lyckats hålla någorlunda okej träningar. Egentligen förstår jag helt bra varför mina simmare inte har så bra motivation... :D

Efter träningarna var jag och träffade min gamla tränare. Han har nu varit "pensionerad" från simningen i snart ett halvår och jag har inte sett honom en enda gång sen han slutade, så det var helt kiva. Han är precis lika knäpp som tidigare, men åtminstone verkade han inte ha blivit så hemskt mycket värre och åtminstone fick jag ju se att han ens lever.

Vi diskuterade igen lite allt möjligt och jag märkte igen en gång att han inte alls ser mig som en kvinna. På ett sätt är jag helt glad för det, för det betyder ju att han berättar saker som jag är ganska säker på att han inte skulle berätta för en kvinna, men å andra sidan skulle det nog vara helt kiva om han skulle ens nångång skulle visa mig en liten del av den uppmärksamheten han visar alla andra flickor/kvinnor han har någon kontakt med. Det är ju lite idiotiskt, men jag skulle ändå vilja veta vad det är hos mig som gör att han liksom inte alls ser mig "på det sättet". Jag är kanske inte så kvnnlig till sättet och så, men nu tror jag ändå att man ser ganska bra vilket kön jag har så där fysiskt så jag förstår inte riktigt varför han behandlar just mig så annorlunda än alla andra.

Nåja, men nu ska jag faktiskt gå och äta nånting. Dagens saldo är just nu på -2504 kcal, så kanske jag borde göra något åt det. Sedan tänker jag fortsätta att chilla och njuta av att för en gångs skull inte ha någon stressig minuttidtabell med alldeles för mycket program inproppat på samma dag.