Det kan ha en helt otrolig skillnad om skolan börjar kl 10 eller kl 8. Idag börjar jag för första gången på flera veckor kl 10, och fast jag helt just måste sticka iväg till Kirran, som är på andra sidan stan så känns det helt okej. Igår var jag så totalt död på kvällen att jag faktiskt gick och sova före kl 23 och nu har jag för en gångs skull hunnit sova lite mer än typ 5-6 timmar. Så har jag också hunnit dricka kaffe i lugn och ro och annars också tagit det lite lugnare. Helt massor bättre morgonrutin än min vanliga med att stiga upp, slänga på sig de första bästa kläderna man hittar från golvet, springa ut till spåran och ändå vara försenad.
Jag skrev ju på veckoslutet att jag skulle försöka skärpa mig lite och inte bete mig så knäppt mera. Det har förvånansvärt nog inte lyckats. Igen. Jag förstår inte hur det kan vara så svårt, men liksom fast jag bestämmer mig hur många gånger som helst att sluta med alla sjuka grejer jag håller på med så gör jag dem ändå. Det är liksom som att göra ett beslut hundra gånger om och verkligen mena det just då, men sen klarar man ändå inte av att hålla sig till det, gör något man ångrar och så har man så dåligt samvete och känner sig så äcklig att man är tillbaka där man startade igen. Antagligen har jag bara dålig självdisciplin och borde sluta klaga och istället kontrollera mig själv lite bättre, men det fungerar inte riktigt...
Förresten tror jag att jag har betett mig ännu konstigare än jag ens själv har insett den senaste tiden. Igår när jag var och höll träningar t.ex. så klagade mina simmare genast efter ett par minuter på att jag inte borde ta ut mitt dåliga humör på dem. Vilket dåliga humör liksom? Jag hade inte ens insett att jag hade en dålig dag på gång före de påpekade det... Jag trodde att jag betedde mig helt normalt, men tydligen är jag inte längre så bra på att bedöma det.
En av dem var också väldigt intresserad av vad som hade hänt, men jag var inte så hemskt ivrig med att börja förklara allt. Han lovade att han inte skulle skratta, men jag är helt säker på att han skulle göra det ändå om han skulle veta hur jävligt löjligt det här är. Han hör visserligen inte till dem som mobbar mig bara för att underhålla sig själv utan jag tror åtminstone att han helt på riktigt är intresserad, men ändå. Det här är ju liksom inte ens något riktigt problem utan något jag bara fortsätter med själv fast jag borde veta bättre. Inte kan man ju liksom medge att man är så idiotisk...
Men nu ska jag fara till skolan. Hoppas vi får klä oss i de där helt ljuvliga gröna kirurgkläderna så att jag skulle kunna stjäla hem ett par byxor ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar