Idiotkänsla

Jag kände mig just som en total idiot på undervisningen. Jag förstår inte hur jag bara kunde missa allt så där helt totalt, speciellt som jag just har klagat på läkare som gör så. Hoppas verkligen att det är sant som det sägs att man lär sig av sina misstag, för annars ser det nog inte så bra ut för mig om jag kan göra bort mig så där allvarligt...

Vi hade alltså gruppundervisning om leversjukdomar och skulle gå parvis och intervju patienter och försöka få fram vad de hade. Vår patient hade varit på levertransplantation, men då vi försökte fråga efter orsaken kom vi inte riktigt någonstans. Hon påstod själv flera gågner att hon inte hade någon aning och att det aldrig hade kommit fram trots att man gjorde alla världens undersökningar. Vi nöjde oss med det och gick och presenterade fallet för läraren, som sedan skrattade ut oss totalt.

Och med all orsak. Patienten hade tydligen druckit sönder sin lever, och vi hade inte ens frågat om alkoholanvändningen. Så hade hon tydligen haft bulimi i flera år, vilket hade bidragit till att allt gått så snabbt. Förstås frågade vi inte heller något om hennes matvanor.

Hur kan man liksom missa såndänt? Bara för att hon inte såg ut som en typisk spurgu, utan var 30 år, relativt välskött och hade ett jobb så behöver det ju inte betyda att hon inte skulle kunna missbruka alkohol. Det borde väl jag åtminstone veta. Eller det att man kan ha en massa problem med matvanor som man inte berättar om inte någon frågar tillräckligt specifikt och på rätt sätt. Jag borde ju ha förstått att vi hade missat något när hon i slutet ännu insisterade på att vi nog fick fråga något mera om vi ville, men inte kopplade jag ju ihop det just då. Förstås var det ett tecken på att hon försökte dölja nånting samtidigt som hon lite hoppades på att vi skulle komma på det. Det är ju just så jag beter mig när någon försöker fråga hur jag mår.

Efter att läraren hade berättat allt vi missade så kände jag mig lite träffad. Det där kommer ju liksom att vara jag om några år ifall jag inte gör något åt saken. Det var lite chockerande att se och höra att det faktiskt kan gå så där illa för unga människor också. Hon har ju liksom nästan supit ihjäl sig redan som under 30-åring. Oftast går det ju inte riktigt så snabbt, men sedan har hon ännu haft en del andra liknande hobbyn som jag som sedan slutligen har tagit kål på levern. Tänk om jag också om några år går till läkaren pga trötthet och får höra att jag har under 1 år kvar att leva?

Nu ska jag fara på arbetsintervju nr. 2, men efter det tror jag att jag helt på allvar borde fundera på vad jag ska göra åt min egen situation. Om det där är slutresultatet så kan jag ju liksom inte bara ignorera det. Plus att jag nog tydligen inte kan räkna med att någon läkare snart ska märka att jag har något problem om jag samtidigt gör mitt bästa för att dölja det. Jag gjorde åtminstone mitt bästa för att försöka fråga på 10 olika sätt, men ändå fick jag inte fram nånting eftersom hon inte ville att jag skulle lyckas.

Om någon har tips på vad jag ska göra så tar jag gärna emot. Det där med att faktiskt söka hjälp är jag inte säker på att jag är färdig för, men nånting måste antagligen hända snart...