Potentiellt problem

Hur vet man att något har gått så långt att man har ett problem? Det finns en grej jag har hållit på med lite från och till redan i flera år, men nu har det blivit mer som en rutin och jag vet inte hur bra det är. Rent rationellt vet jag ju att jag borde sluta och att det finns en massa vettigare sätt att åstadkomma samma sak, men det här är bara så enkelt. Och tro det eller ej, men det känns ganska bra efteråt och ibland t.o.m. medan man gör det. Om jag skulle beskriva det mer i detalj så skulle alla helt säkert tro att jag är galen och att något så äckligt inte kan kännas bra, men det gör nu det ändå. Dessutom är det bra träning för vissa andra aktiviteter jag diggar ;)

Men alltså nu har jag ju liksom gjort det till en rutin, och då skulle jag också hemskt gärna hålla på med det regelbundet, eftersom det får mig att känna mig bättre. Det problematiska är ju att jag inte bor ensam, och att min kämppis är hemma precis hela tiden. Till skillnad från mig har hon ingen skola, inga egentliga hobbyer och brukar dessutom vara hemma de flesta kvällar. Det här försvårar mitt liv helt massor. Jag har försökt fundera på olika lösningar, men inte riktigt kommit på något vettigt. Den bästa just nu är balkongen, men det säger ju redan sig självt att det inte är så lyckat...

Ur en läkarsynvinkel är det här ju helt sjukt. För att sätta en diagnos på problemet skulle det räcka att göra det 2 gånger i veckan, men alltså jag har t.ex. idag redan hunnit med det 2 gånger på en dag. Kanske det var okej så länge det var mer sporadiskt, men jag är lite rädd för att snart bli fast för något. Hur mycket som helst kan man väl inte hålla på före man typ får hål i halsen eller något? Fast inte vet jag, kanske det ändå inte är någon som bryr sig tillräckligt för att ens checka? Senast jag var hos läkaren missade de t.ex. en "bruten" armbåge fast den var väldigt färggrann bara för att ingen ens bad mig ta av skjortan. Och inte fick jag ju nån tid till tandläkaren heller, utan de bad mig komma tillbaka nångång på hösten och kolla ifall de skulle ha nånting ledigt nästa vår, så kanske jag inte behöver vara så orolig för det heller.

Förresten börjar jag totalt tappa tron på vårt hälsovårdssystem. Ingen verkar kommunicera med varandra och ingen är tillräckligt intresserad för att faktiskt sköta patienterna. Nu förstår jag man kan bli en aning trött på allt om man jobbar 10 år på typ Gårdsbacka HVC där 90 % av patienterna är spurgun som bara vill ha droger och sjukintyg för att kunna utnyttja skattebetalarnas pengar ännu mer, men lite borde man väl ändå bry sig. Hur kan man liksom säga såndänt som att ta kontakt på nytt och skaffa en tid om 1 år? Eller bara skicka hem patienter utan att ha en aning om vad som är fel på dem och inte ens ha en tanke på några fortsatta undersökningar? Hallå liksom! Det är faktiskt fråga om människor!

Jag håller ju nu också på och gör en PEF-uppföljning för att ta reda på om jag har astma eller inte, men jag måste nog säga att om jag inte redan skulle ha vetat ganska exakt vad det går ut på så skulle jag inte ha en aning om vad jag håller på med. Ingen förklarade ett skit och nu får jag också sköta fortsättningen helt på egen hand eftersom det inte fanns lediga uppföljningstider. Hur fan kan det här liksom funka på det här sättet??? Jag har nu kanske inte några livshotande problem (annars skulle jag väl ha kunnat gå till läkaren lite tidigare och inte vänta flera år...), men tänk om jag faktiskt inte skulle kunna andas? Är det då meningen att jag ligger hemma och dör i ett halvt år medan jag väntar på att någon tid möjligtvis blir ledig? Eller en annan typ som skulle ha fått vänta på läkartid till juni fast hans puls och blodtryck är så mystiska att det definitivt borde ses som något akut?

Jag börjar få allt mer respekt för bl.a. min mamma och en del andra läkare som verkligen bryr sig och sköter sina patienter från början till slut. Tydligen finns det en hel del typer som är i så fel bransch de bara kan vara och inte bryr sig om något annat än hur många fall de kan skriva att de har löst (=in genom dörren, random recept i handen, ut) i lönerapporten. Jag ska åtminstone försöka göra mitt bästa för att bli en av de "bra" läkarna och dra mitt strå till stacken för att åtminstone sköta några patienter om dagen ordentligt.

Egentligen skulle jag också skriva ett inlägg igår, men sen hann jag inte riktigt, så här kommer nu ännu det jag skulle klaga på då. Jag tappade alltså nerverna totalt med mina simmare. Jag försökte lära dem att simma fjäril och bröstsim och använda kroppen på rätt sätt, men det blev absolut ingenting. Jag trodde att jag för en gångs skull hade relativt bra övningar för dem, men alltså de är så otroligt dumma att ingenting går hem. De har inte en aning om hur man t.ex. rör på höfterna eller bara något så enkelt som flyter på rygg.

Jag bode säkert inte ha skrikit så mycket åt dem, men ibland är det bara så frustrerande när det inte händer nånting fast man försöker sitt bästa. Jag hoppas att nu ens någon lärde sig nånting, men jag tvivlar lite på det. Antingen har jag bara helt jävligt dumma simmare eller så är det något fel på mig. Det senare är säkert troligare.