Visst är det väl något fel när jag var bland de första att sticka iväg från skolan kl 17.25 idag? Hur kan vi liksom ha så här mycket att göra??? Lärarna tror tydligen att det är okej att bara slänga på oss mer att göra hela tiden och sen ännu förvänta sig att vi ska göra det ordentligt och kunna allt...
Jag hann inte och simma igår och hinner tydligen inte idag heller, och jag håller helt seriöst på att få någon burnout. Normalt har jag inget emot lite stress utan är tvärtom bara glad att ha något att göra hela tiden, men det förutsätter alltså att jag fortfarande har tid att simma. Om jag inte har det så klarar jag mig inte!
Förresten har jag också en annan lite stressig situation på gång. Efter tredje året på medi har man alltså möjlighet att jobba på sjukhus som amanuens och få det godkänt som en del av sina studier. Problemet är att platserna delades ut via universitetet eftersom jag inte var så där väldigt intresserad av att fara nånstans ut på landet, och utdelning gick enligt vitsorden. Gissa vem som blev utan plats...?
Jag fick veta det förra veckan, och eftersom det redan är mitten av april så börjar det ju bli lite panik. Jag har egentligen inte sökt nånting annat när jag väntade på att få höra om jag fick någon amanuesur, och nu finns det inte längre något vettigt kvar att söka. På sommaren får man ju inte heller studiestöd, så jag måste helt enkelt göra något för att betala hyran. Annars skulle jag ju nog kunna bryta något igen som förra året och leva på Kelas sjukbidrag, men det var nu inte ändå så hemskt kiva att ha armen gipsad och ofunktionell hela sommaren...
Så skulle jag förstås också kunna betala hyran på samma sätt som jag har gjort tidigare när det har blivit problem, men jag vet inte om det är så smart. Det är visserligen lätta och snabba pengar, jag tycker om att göra det och jag skulle ha största delen av sommaren ledig, men det ger liksom ingen nytta för framtiden. Nånting lär man sig förstås alltid, men jag tvivlar på att jag kommer att ha nytta av det som läkare.
Det jag däremot skulle ha nytta av är att utveckla mina sociala färdigheter, speciellt med någonslags patientarbete. Jag skickade igår mitt i natten in en ansökan till ett åldringshem och fick redan svar om att de väldigt gärna skulle ta mig på jobb dit. Det är ett jobb som jag helt säkert skulle hata och absolut inte något jag hade tänkt mig för den här sommaren, men jag tror att jag kanske borde ta emot det ändå. Om jag tvingas jobba där varje dag i några månader skulle jag kanske äntligen börja lära mig att bete mig med patienter. Jag skulle dessutom få en massa praktisk erfarenhet och kanske inte skulle vara lika rädd för att ta i för hårt när jag undersöker människor i fortsättningen. Dessutom finns där en demensavdelning också, och det sägs ju alltid att man borde försöka möta sina rädslor för att bli av med dem. Det skulle jag helt på riktigt behöva, även om det skulle vara helt hemskt.
Så borde jag nu alltså ringa till den där typen och ta emot ett skitjobb bara för att jag är så lat att jag inte orkar skaffa några vettiga vitsord som man skulle få jobb med?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar