Jag har haft några lite konstiga dagar på gång. Som jag skrev på fredagen så var det inte en av mina bättre dagar. Jag vet inte riktigt vad det var, men ingenting funkade och jag började helt seriöst fundera på om jag kanske borde försöka åtgärda problemen på något sätt. Som tur är finns det människor som oftast lyssnar på mitt gnäll och (åtminstone förhoppningsvis) inte hatar mig helt för det. Visserligen lyssnar jag inte alls på de råd jag får, men det hjälper nog lite att få höra dem ändå.
Efter mitt senaste inlägg och en ganska lång diskussion med en typ angående det så bestämde jag mig för att försöka skärpa mig lite. Saken är ju den att om jag inte lyckas med det själv så måste jag säkert be någon om hjälp och det tänker jag inte göra. Det är liksom inte en möjlighet. Alltså måste jag försöka bli lite mindre misslyckad på egen hand.
På fredagen var jag sedan på en kaveris födelsedagsfest, och det var helt roligt. Ibland har jag en liten känsla av att inte passa in i mitt "skolgäng", men i tillräckligt små doser är de nog helt trevliga. Vi kanske inte riktigt passar ihop som personer, men jag märkte att vi nog ändå har en del gemensamt och att det är helt ok så länge jag håller mig till de ämnena och inte visar riktigt alla sjuka sidor av mig själv.
Sedan ringde jag till min pojkvän och meddelade att jag tänkte komma och ha sex med honom, så det förbättrade min dag helt massor.
Igår var hade jag som vanligt morgonträningar, vilket inte var så lyckat när man hade kommit hem kl 7... Mina muskler har varit helt döda hela veckan och simningen känns ganska hemsk just nu. Antagligen har jag väl bara mig själv att skylla, men lite störande är det ju ändå. Säkert skulle det bli bättre om jag skulle börja sova, äta nånting lite fiffigare och sluta förstöra min elektrolytbalans hela tiden, men det är lättare sagt än gjort. Åtminstone klarade jag av att dyka 50 m fast det kändes som att jag höll på att drunkna. Jag hade tänkt sluta efter 25 m, men sen gjorde jag inte det, och när jag redan hade kommit över 35 m så slutar jag helt enkelt inte fast vad skulle hända.
Så for jag till P igen. Jag skulle hjälpa hans kompis att söka jobb, eftersom Finland har så idiotiska system att det inte går att få sidan för lediga jobb på engelska. (Hur är det då liksom meningen att utlänningar som kommer hit ska lyckas göra något för att klara sig? Kan man i så fall ens klaga på att det finns så många som lever på Kela-understöd?) Som tack fick jag en helt sjukt bra helkroppsmassage efter att P skämtade om att typen jag hjälpte inte bara kan hålla på och utnyttja mig utan att ge något i gengäld.
Massagen var helt humor på det sättet också att jag märkte att en ganska ordentlig "reaktion" hos massören bara av att röra min kropp, med kläder på dessutom. Han är överhuvudtaget ganska humor eftersom han alltid håller på och tackar mig för att jag finns och för att jag har visat honom hur man kan ha en helt annan attityd och bara göra vad man vill utan att bry sig ett skit om vad andra tycker eller vad som anses vara normalt. Kanske inte den mest träffande beskrivningen av mig, men det är väl bra om han ser det så och dessutom tycker att det är en bra sak...?
Sedan var jag och tränade med P i konditionssalen i deras källare. Det var helt sjukt roligt, och vi hade en ganska bra tävling på gång. Jag tror det blev ganska jämnt, eftersom han var bättre på vissa saker men jag klarade mig bättre i andra, och det gjorde inte ens nånting. Jag hoppas verkligen att han inte fick några manlighetskomplex av det, men det verkade faktiskt inte som om han skulle ha brytt sig. Och inte brydde han sig det minsta om att jag svettades floder och i slutändan såg ut som någon dränkt panda med all smink som rann omkring och håret som inte var borstat på några dagar. Jag skulle nästan våga påstå att man har ett ganska bra förhållande på gång om man kan gå och träna tillsammans utan några problem. Åtminstone på min skala.
Angående det så har jag lite funderat på om vi borde gå vidare på något sätt med vår relation. Just nu är den enligt mig ganska perfekt, men det går inte riktigt framåt och jag tror faktiskt att jag skulle vilja att det gjorde det. Jag skulle helt bra kunna träffa honom ännu oftare än jag gör nu och skulle kanske kunna försöka göra det lite mer "officiellt" också. Min kusin gifte sig förra veckoslutet (utan att bjuda någon från min familj eller ens berätta om saken...), så nu känns det liksom som att jag har ännu mer press på mig att få något till stånd. Mina föräldrar verkar vara ganska nyfikna och har flera gånger gett lite små vinkar om att jag borde hämta P på uppvisning.
Men jag vet inte om det är så smart. För det första tror jag inte att han skulle vara så ivrig med det, och för det andra så är jag lite rädd för hur mina föräldrar skulle bete sig. Min mamma är ju en helt klar rasist och min pappa brukar ha en tendens att släppa ur sig precis vad som helst, så det kan hända att det skulle bli en liten katastrof. Plus att han kanske inte ens är en så hemskt perfekt typ att visa upp med sin totalt opassande humor och så... Inte vet jag heller alls hur det där skulle funka i praktiken. Jag har aldrig tidigare hämtat hem någon, så jag vet inte riktigt hur man gör.
Nåjoo, jag får väl hoppas på att det skulle komma någon bra chans här snart, för alltså jag diggar faktiskt honom och jag hoppas att han också är nöjd med mig och vad vi har på gång. Det verkade åtminstone så igår :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar