"Ni måste läsa!"

Vi hade idag i skolan en lektion med en av de allra bästa lärarna där och hon lyckades nästan få mig motiverad. Hon började dagens seminarie med att hålla en predikan om hur vi helt enkelt måste läsa, för "Om ni inte läser nånting, så kan ni inte heller nånting". Jag kände mig lite träffad eftersom jag inte ännu heller har lyckats få upp boken en enda gång. Just den här läraren brukar dessutom ha ett ganska effektivt system där hon frågar ut en av oss i taget, och om man då inte har en aning om nånting så kan det bli ganska så pinsamt efter en stund...

Men sen förstörde hon förstås det. När det blev min tur att bli utfrågad kunde jag svara på allt och behövde inte alls känna mig som en idiot. Jämfört med de andras idiotiska svar på saker man skulle ha kunnat komma fram till med helt vanligt bondförnuft och lite logik så skulle jag nästan våga påstå att jag klarade mig ganska bra. Dessutom gjorde jag något som är totalt okarakteristiskt för mig och ropade ut svaret på en fråga som inte ens var riktad till mig. Eftersom jag faktiskt kom ihåg det från en tidigare lektion så var förstås svaret helt perfekt och jag fick "pluspoäng" för att jag kunde saken så bra.

Så alltså varför borde jag egentligen läsa nånting? Jag läser ingenting, men verkar på något konstigt sätt ändå kunna allt. Hur är det möjligt? Och hur fan ska jag få mig motiverad att öppna de där böckerna när det inte finns några vettiga orsaker till att det skulle behövas? Tack nu liksom. Hon är visserligen en bra lärare, men idag lyckades hon nog ta kål på det sista av min redan urusla motivation.

Efter skolan tittade jag på en gammal Dr. House-jakso. Där var en typ som investerade pengar i sjukhuset eftersom han ville hjälpa till med forskning som skulle kunna bota cancer och kanske också Alzheimers. Jag började sedan som vanligt fundera lite vidare på det:

Har vi inte egentligen redan botemedel för cancer? Förstås är det viktigt att fortsätta att utveckla behandlingarna, men alltså just nu är det faktiskt en ganska så bra prognos för de flesta former av cancer. Och också då det inte går så bra så finns det så otroligt mycket olika behandlingar att patienten kan leva ett så gott som symptomfritt liv i flera år.

Om man sedan tittar på hur det ser ut med Alzheimerpatienter så tycker jag nog att det är otroligt mycket sämre. Visst finns det någonslags behandling där också, men den är egentligen inte så effektiv och sjukdom går nog framåt ändå. Det finns inte ett enda fall som skulle kunna botas helt oberoende hur tidigt man hittar det och alla patienter har symptom som bara blir värre trots vården. Dessutom är det ju inte frågan om några konkreta symptom (t.ex. smärta som ganska lätt går att behandla med opiater), utan man förlorar så småningom alla sina minnen och sin personlighet.

Så varför håller alla hela tiden på och letar febrilt efter botemedel mot en sjukdom som redan går att bota medan det finns en massa hemskare saker som inte får någon publicitet alls i jämförelse? Cancer har på något sätt alltid uppfattats som typ det värsta man kan få, men åtminstone om jag skulle få välja så skulle jag mycket hellre bli diagnosticerad med det än Alzheimers. Visserligen har jag tidigare klagat på att vår cancerkurs är helt sjukt deprimerande, men det beror kanske mera på att vi bara ser de värsta fallen där allt har gått fel. Dessutom tycker jag nog fortfarande att ett besök på min famos ålderdomshem där alla beter sig som zombien är mycket hemskare...