Likheter

Jag hade just en patient som påminde mig helt sjukt mycket om några andra personer. Det var en 30-årig man, vars livssituation påminde ganska mycket om de personerna. För ungefär två månader sedan diagnosticerades han med spridd cancer och han kommer antagligen inte att klara sig mer än högst några år.

Idén var att vi skulle intervjua honom och ta reda på hurdana symptom han hade, hurdan vård han fick och ifall han var nöjd med sin medicinering. Det låter kanske inte så svårt, men han var så hög att det var lite besvärligt att föra något vettigt samtal med honom. Speciellt nu efter att jag lite har lärt mig att kolla efter tecken på sånt, så såg jag nog direkt att det inte precis var första gången och att han verkade ganska nöjd med situationen. Han klagade ändå på svåra smärtor och verkade allmänt också ganska deprimerad och mentalt instabil. Förutom sjukdomen så var det alltså en ganska perfekt beskrivning på de två personer jag kom att tänka på.

Vår lärare blev förstås orolig över att han hade för lite smärtstillande, men undrade varför han trots sina smärtor påstod att hans livskvalitet var så gott som perfekt. Jag sa det nu inte högt, men inte är det väl egentligen så konstigt? En person med en sådan livsstil som han får ligga i sängen hela dagarna och inte göra ett skit medan människor kommer och ger honom droger och hämtar mer direkt då han ber om det. Dessutom kommer han att få dö inom några år, så han behöver inte oroa sig de minsta över följderna av det han har hållit på med. Jag tror att ganska många skulle vara avundsjuka på honom.

Jag däremot fick helt sjukt dåligt samvete. Inte precis över honom, men som sagt så påminde han hemskt mycket om några andra. Egentligen borde jag väl inte bry mig det minsta om vad de håller på med nuförtiden, men jag kan inte låta bli att känna mig lite ansvarig ändå. Jag är ju helt medveten om att de långsamt håller på att ta livet av sig på ett eller annat sätt, men ändå gör jag ingenting. Inte ens så mycket att jag skulle orka hålla kontakten ordentligt.

Den ena av dem är nu verkligen inte mitt problem längre. Han valde själv att inte längre ha något med mig att göra fast jag försökte erbjuda fast vad för överenskommelser. Ändå kan jag inte låta bli att ibland försöka stalka honom på Facebook för att se om han ens lever längre. På tisdagen var det faktiskt en typ som drog upp honom igen, och efter det gjorde jag min senaste check. Han hade gjort en uppdatering för inte så länge sedan, så åtminstone är han vid liv ännu. Och av hans nyaste profilbild ser han nog ännu också ut som det jag har fastetsat i min hjärna. Om jag skulle kunna rita så skulle jag säkert kunna åstadkomma ganska snygg porträtt...

Den andra har jag kanske lite större orsak att känna mig ansvarig för. För det första har jag känt honom mycket längre och för det andra var det jag som stal hans simgrupp och därmed hans enda kontakt till verkligheten. Jag pratade nog med honom för kanske en vecka sedan, så han lever, men han verkade ganska deprimerad. Hittills har jag inte riktigt haft lust att gå och hälsa på honom, men nu tror jag nästan att jag borde göra det. Det är bara inte så lockande att gå dit när jag vet hurdan han var nångång tidigare och hur han har förändrats av sina droger. Visst är han ännu också en väldigt intressant och intelligent person, men det är inte riktigt samma sak som tidigare.

Plus att jag är lite rädd för vad jag får se i så fall. Jag har inte en aning om hur han klarar sig utan simningen. Han kan ju ha blivit mycket värre och i så fall är det väl lite mitt fel. Redan de senaste åren så har jag ju fått ringa till honom före varje träning och påminna om att han faktiskt måste börja göra sig i ordning och fara i väg nånstans, men åtminstone har han gjort det. Eller, oftast. Nu har han väl inte längre någon orsak att stiga upp på morgonen, så jag undrar om han ens gör det?

Jag vet inte om det var pga att jag just tänkte på honom eller vad, men jag var helt säker på att jag såg honom från bussfönstret när jag var på väg hem från skolan. Jag tänkte att jag skulle gå och säga hej, men när jag hade stigit av bussen och gick åt det hållet så var han inte längre där. Antingen inbillade jag mig hela grejen eller också försvann han nånstans.

Hur som helst så var det inte en så hemskt trevlig dag i skolan. Det är mycket lättare med anonyma patienter med problem och livssituationer som inte har någon som helst koppling till en själv. Varför kan inte alla vara sådana?

Dessutom går min simning också helt skit. Jag vet inte vad det är, men jag har hållit på att drunkna både idag och igår. Igår var det helt seriöst deprimerande när varenda typ på min bana för förbi mig med 50 m under en serie. Sånt kan liksom inte hända! Jag kan inte vara så skit! Och så håller ännu en av mina simmare hela tiden på och hånar mig med att kommentera hur "bra" jag simmar. Det känns inte alltid så hemskt kiva...

Det värsta är ju att jag faktiskt försökte, men kunde helt enkelt inte få mina muskler att röra sig snabbare. Jag funderade lite på om det skulle kunna ha något att göra med mitt blodtrycksproblem. Jag var hos läkaren för ungefär en vecka sedan och då var mitt blodtryck 82/54, vilket definitivt är i lägsta laget. Visserligen har det alltid varit lågt, men inte riktigt så där dåligt. Igår på träningarna sa mina simmare dessutom att jag såg blek ut, vilket är totalt onormalt för mig som alltid är illröd i fejset oberoende hur långsamt jag simmar, så jag funderade på om det skulle kunna ha något samband. Om trycket helt enkelt inte räcker till för både muskler och andra viktiga organ om jag tränar? Fast inte vet jag, kanske jag bara har dålig kondition.