Svårt ämne

För omväxlings skull har jag ganska svårt att få något skrivet. Det här är ett ämne som jag inte riktigt vet om jag vill skriva om eftersom jag vet att många av dem som läser det här har väldigt starka åsikter om vad jag borde göra. Däremot har jag själv inte riktigt koll på vad jag tycker om det. Jag kan inte bestämma mig för om det är bra eller dåligt fast jag i princip vet att jag börjar ha ett till problem.

Jag skrev tidigare om att jag hade lyckats låta bli att äta "för mycket" de senaste dagarna. De som har läst mina inlägg en längre tid och kunnat tolka dem kanske drog en suck av lättnad och tyckte att det var något bra. För visst är det väl bra?

Grejen är den att jag just nu mår helt skit och helt på riktigt inte orkar nånting. Jag skippade simningen idag för att jag hade helt hemsk huvudvärk och bara inte kände för det. Till största delen beror det väl på att jag är sjuk, men samtidigt vet jag att orsaken till att jag fortfarande är sjuk och inte har blivit bättre på ett par dagar, som jag annars alltid gör, är att jag inte lever speciellt hälsosamt.

Det har jag i och för sig inte gjort på länge, men det blir bara värre hela tiden. Det här låter säkert helt löjligt och de flesta skrattar väl åt mig och tycker att jag borde sluta bete mig som en idiot. Nånting har säkert börjat gå fel redan mycket tidigare, men alltså efter att jag på något sätt fick upp ögonen för hur otroligt mycket fläsk jag hade lyckats samla på mig och sedan blev besatt av att åtgärda det så kan jag inte sluta eller ens tänka på något annat.

Jag hade lyckats ganska bra i ett skede, men sen tog min tipaton tammikuu slut och nu är jag ett äckligt fläskberg igen. Ingen har i och för sig sagt något åt mig den här gången, men eftersom jag ser siffrorna på vågen och vet att det inte är långt ifrån det skede då jag blev tagen för en gravid manat så vet jag ju att det bara är en tidsfråga och att situationen är helt lika hopplös som den var för ett år sedan. Om man förstås bortser från att jag har lyckats förstöra mina matvanor totalt.

Jag har redan tidigare insett att jag är en person som blir beroende av allt och direkt. Det jag inte riktigt hade insett var att man kan bli beroende av en hel del konstiga saker också och att det är precis lika svårt att sluta oberoende hur äckligt och sjukt det man håller på med än är. Det sägs ju att om man en gång har lyckats bli en alkoholist (eller liknande) så kan man sedan aldrig mer ha ett normalt förhållande till alkohol och därmed aldrig mera kan vara en "normal" drickare. (Hoppas nån förstår vad jag menar...?) Då är det väl logiskt att anta att det gäller för alla beroenden. Eller, det skulle väl vara logiskt, men man kommer helt enkelt inte att tänka på det före det är för sent.

Med tanke på att jag är beroende av helt sjukt många saker så har jag samtidigt förstört en hel del för mig själv. Det finns liksom en massa saker som jag aldrig kan göra på en normal nivå eftersom jag hela tiden har lust att dra det lite för långt. Angående vissa saker kan man förstås reglera det bättre än andra, men idén är väl den samma. Det senaste jag nu alltså har lyckats förstöra är att äta, vilket inte är så praktiskt eftersom det faktiskt är en ganska grundläggande förutsättning för att fungera.

Dessutom fungerar det inte ens. Jag har på något sätt fastnat i ett skede där jag antingen äter helt sjuka mängder och sedan gör mig av med det eller så äter jag ingenting. Att äta normal mat, normala portioner och med normala tidtabeller funkar helt enkelt inte. Istället håller jag på med något helt idiotiskt som funkar så dåligt att jag bara kan hålla på med det ungefär en vecka i sträck innan jag måste byta taktik och dessutom bara blir fläskigare hela tiden.

Det lättaste skulle ju vara att helt enkelt sluta. Sluta bry sig om hur man ser ut och vad andra tycker och sluta räkna kalorier och bara äta som alla andra.

Nu är ju problemet alltså det att jag inte vill sluta utan hela tiden bara blir mer och mer besatt och satsar all energi på att hitta nya alternativ som skulle funka bättre. Egentligen är det väl inte något fel på metoderna jag har testat, det är bara jag som är så misslyckad att jag inte klarar av dem. Jag har nu kommit fram till att det enda alternativet för mig är att åstadkomma någotslags tävling med mig själv som jag bara inte kan förlora. Om det är en tävlingssituation, oberoende om det är en verklig tävling eller något jag bara inbillar mig, så klarar jag av vad som helst. Jag bara måste. För jag kan ju absolut itne vara så dålig att jag skulle förlora.

Nåja, samtidigt inser jag nog på något plan också att jag har en del muskler under alla överloppslager. Det är muskler som jag vet att jag har åstadkommit med att simma som någon värre galning och det är något jag är lite stolt över. De bevisar liksom att jag inte så mycket sämre än de pojkar jag på något sätt alltid har förväntats vara och att jag ändå nångång har klarat mig relativt bra mot dem.

Nu är jag ju inte så dum att jag skulle tro att jag kan få bara fläsk att försvinna utan att bli av med musklerna samtidigt. Därför har jag hela tiden världens konflikt på gång med mig själv eftersom jag egentligen inte vill få i mig nånting, men ändå är rädd för att inte få tillräckligt protein. Om jag ens skulle lyckas bestämma mig själv för vad jag vill så tror jag att allt skulle funka helt bra och att jag t.o.m. skulle kunna åstadkomma en förändring.

Jag tror att jag är på väg ens lite åt rätt håll just nu. Fast hela sommaren och början av hösten allt som allt har varit väldigt misslyckade så har jag ändå lärt mig att låta bli att äta. Jag har märkt att man klarar sig helt bra på ca 500-600 kcal per dag också då man tränar om man bara vänjer sig vid det. Om man dessutom lyckas hålla den mängden en lite längre tid så kommer man till ett skede då man inte ens kan äta eftersom man börjar må illa av det. Problemet har för det mesta varit sociala situationer där det hör till att man äter och som sedan förstör hela planen. Som sagt kan jag inte längre hålla mig till något normalt, så då måste man liksom alltid börja om från början.

Jag vet att det här börjar låta sjukare och sjukare, men det har nu bara blivit till något jag vill. Antagligen är det väl omöjligt att ändra sin spegelbild, och också om man kunde det så är det knappast siffrorna på vågen som bestämmer den, men man kan ju alltid försöka. När jag ser på andra som antingen har lyckats eller ännu håller på men är bättre än jag så verkar det bara så perfekt. Det är som en nästa sak för mig att testa på extremnivå.

(Jag hoppas att jag inte har sårat någon med det här, jag inser att jag inte ännu ens har nått upp till en nivå som skulle berättiga mig att skriva sånhäna texter. Mina resultat har varit så otroligt dåliga att jag säkert inte ens har rätt att fundera på ifall jag har ett problem/en önskvärd livsstil...)