Onödig panik?

Jag har inte hunnit skriva så mycket för att jag faktiskt har haft det lite stressigt med skolarbete. Om det skulle vara lite högre upp på min prioriteringslista så skulle det förstås inte ha varit så stressigt, men nu är det ju inte det. Ändå borde jag på något sätt hinna med det fast jag har en massa andra grejer på gång samtidigt.

Idag hade vi en genomgång av fall som handlade om anemi. Själva genomgången spårade som vanligt ur helt och hållet och jag orkade inte lyssna när människor debatterade fram och tillbaka om ett test som alla var överens om att man inte ens borde ta eftersom det inte ger något definitivt svar. Väldigt nödvändigt som vanligt.

Efter 3 timmars väldigt uttömmande undervisning om anemi tror jag däremot inte att jag längre kan övertyga mig själv om att det är normalt att blöda i flera dagar. Grejen är den att det ju nog är normalt för kvinnor en gång i månaden, men jag tror inte att det är det om man äter piller och det dessutom är helt fel tid. Jag måste erkänna att jag inte riktigt vet hur det funkar och inte heller har hunnit ta reda på, men jag börjar snart bli livrädd för att det här har något att göra med att det stod "torsdag" på mitt pillerpaket idag på morgonen och en viss kondom som var allt annat än hel när den borde ha varit det.

Inte är det väl så stor sannolikhet? Jag panikerar säkert som vanligt över något helt idiotiskt? Eller? Förresten borde man säkert inte blöda utan ha några mera normala symptom? Problemet är att jag inte riktigt vågar kolla upp det eller ringa nånstans heller, för tänk om jag får veta just det jag absolut inte vill veta före nångång om typ tidigast 20 år?

Eftersom jag hade aningen tråkigt i skolan så har jag förstås hunnit fundera på en massa skräckscenarier. De är säkert helt irrelevanta, men nånting måste jag ju hålla på med som tidsfördriv. Bl.a. har jag kommit fram till att ifall det värsta skulle hända så är de enda alternativen att bli en mördare och måsta leva med det hela livet eller att på annat sätt vara fast någonstans resten av sitt liv. Jag tror ärligt talat inte att jag skulle kunna mörda någon.

Jag funderade också över ifall det skulle vara en smart idé att ta livet av sig själv och slippa det problemet, men jag tror inte det. Man skulle ju i princip ändå bli en mördare, enda skillnaden att man inte själv skulle behöva leva med det. Å andra sidan kan man väl inte vara helt 100% säker på vad som händer efteråt, så chansen finns ju att man ändå skulle plågas nånstans de närmaste miljoner åren eller också födas på nytt som typ en fluga eller något. Hur som helst alltså inte ett bra alternativ.

Antagligen är det väl lite onödigt att fundera på sånt, men alltså jag tycker nu bara om att vara beredd på olika saker som kanske kan hända. Med tanke på hur jag lever mitt liv så är det inte ens speciellt osannolikt. Inte för att jag inte försöker vara smart angående det jag gör, men det är väl inte mitt fel att ett tunt lager gummi inte håller för allt det utsätts för?

Det där med att det var fel dag på paketet idag kom som en total chock. Det har aldrig hänt tidigare och jag har verkligen försökt vara noggrann, men tydligen har det gått fel nånstans. I och för sig har jag nu inte alltid så bra koll på dagarna, så det finns en liten chans att jag bara har börjat från fel dag men jag vågar inte riktigt lita på det. Varför måste jag egentligen vara så otroligt oorganiserad? Det här skulle helt säkert inte hända till någon som har koll på sitt liv...

Så där lite angående det här temat så har jag dessutom märkt att min inställning till barn inte alls har ändrats fast jag trodde det. Jag blir fortfarande helt lika störd på äckliga ungar som härjar i bussen och jag förstår bara inte hur människor kan tycka att småbarn är så otroligt gulliga. De är helt enkelt äckliga, skrikande grejer som kladdar ner allt och kräver allt för mycket uppmärksamhet. Det finns exakt två barn jag tycker om och det är mina bröder. Jag trodde att de hade ändrat på min allmänna inställning, men jag hade fel. Tydligen krävs det åtminstone någon grad av samma DNA för att jag ska orka intressera mig för någon under högstadieåldern.

Nu borde jag snart sticka och simma, men jag har en liten känsla av att det inte kommer att gå så bra. För det första har jag failat totalt med ätandet igen och har antagligen alla elektrolyter och annan nödvändig skit helt åt skogen, för det andra har jag säkert snart själv någon värre anemi på gång och för det tredje kan jag inte riktigt släppa det att det finns en chans att jag har något växande i mig. Jag vet att det är helt löjligt, men det är nu helt enkelt något jag är rädd för eftersom jag vet att jag inte skulle kunna göra det vettiga valet i så fall.