Memory lane

Vitsi att det var härligt att cykla fram och tillbaka till Nordsjö! Jag fick komma tillbaka till Helsingfors rätta del och dessutom cykla igenom en massa otroligt fina områden. Ungefär 2/3 av vägen är faktiskt helt vid vattnet och det är bara så snygg utsikt överallt. Om det ännu har undgått någon så bara älskar jag alltså vatten i alla former. Jag tror faktiskt inte att jag skulle kunna leva nånstans där det inte finns vatten nära.

Nordsjö simhall är också något av ett hem för mig. Det är den hallen där jag började simma när jag var kanske 5-6 år gammal. Min mamma brukade alltid släpa med mig när hon for dit och alla brukade stirra på mig (och min syster, som då ännu kunde simma) när jag for fram och tillbaka och simmade flera kilometer.

Det var också där jag började min misslyckade tävlingsimkarriär. Jag kommer aldrig att glömma mina första träningar när jag var livrädd för att jag måste träffa en massa människor jag inte kände, inte kunde språket och dessutom aldrig hade simmat "ordentligt". Jag hade problem redan i uppvärmningen då vi skulle simma 100 m medley och jag höll på att drunkna totalt i fjärilen. Om man jämför med det så kanske jag ändå har utvecklats lite ;)

En annan sak jag funderade på medan jag simmade är varför jag egentligen fortfarande älskar den där hallen? Med tanke på att det också råkar vara den plats jag blev våldtagen på så är det ju inte så hemskt logiskt. Annars brukar jag nog koppla platser ganska mycket med vad som har hänt där; t.ex. kan jag aldrig gå förbi ställen där mitt knä har gått ur led utan att genast tänka tillbaka på den situationen och hur det kändes (väldigt praktiskt eftersom det typ är överallt...), men det där har sedan ändå inte fastnat på något sätt. Trots allt så känns det fortfarande som att jag är på exakt rätt ställe när jag hoppar i vattnet där. Redan cyklingen dit påminde mig om alla ljuvliga morgnar då jag har varit på väg till träningar nångång kl 7 medan alla andra sover :D

Förresten insåg jag igen hur otroligt avundssjuk jag är på proffsidrottare. De får hålla på med det de älskar varje dag från morgon till kväll och människor betalar dem t.o.m. för det. Jag kan helt på allvar inte föreställa mig något bättre liv än det. Jag måste istället sitta på en massa tråkiga undervisningar och lyssna på idioter som inte fattar något och sen ännu stå vid simbassängskanten och se på när idioter med alla förutsättningar för att lyckas bara är för lata för att ens orka lyssna på vad jag försöker säga åt dem. Är det rättvist? Okej, joo det är säkert det, men alltid känns det inte riktigt så...

Nog för att det är helt mitt eget fel att jag inte sportar mer än jag gör. Jag skulle kunna sova mindre och satsa ännu mindre tid på skolan, så då skulle jag ju helt bra hinna simma flera timmar om dagen och dessutom dra cykellänkar däremellan. Eller så skulle jag kunna överge mina simmare och skaffa något vettigt jobb (alternativt utvidga min sidobisnes) så att jag skulle få tillräckligt lön för att klara mig utan att behöva satsa varenda ledig timme på det. Men, det kommer väl inte att hända för jag orkar ändå inte åtgärda situationen och om jag också gjorde det så skulle jag säkert ganska snabbt märka att jag överanstränger knäna så mycket att jag inte kan röra mig.

Fast dagens cykellänk var åtminstone ganska perfekt. Det blev ganska exakt 37 km, vilket väl var ganska passande eftersom de var just i de områdena jag drog min första längre cykellänk nångång som 7-åring med min mamma och den var också 37 km ;)

Imorgon blir det simtävlingar hela dagen, och jag planerar lite halvt att ta med simppare så att jag skulle hinna simma lite mellan morgon- och kvällspasset. Antagligen är där en full läktare som stirrar på mig i så fall och jag skämmer säkert bara ut mig, men lite lockande är det ju nog. Nu tänker jag åtminstone gå och sova eftersom jag är helt död efter 4 timmars träning idag när jag inte har gjort något på hela veckan...