Fuuuck!!!!!! Idag insåg jag plötsligt att det imorgon är lördag. Det är ju helt sjukt! Hur har ajg inte hokat det före nu? Visst har jag varit så där halvt nervös hela veckan, men det slog mig ordentligt först när jag var på väg till träningarna. Shit!
Saken var alltså den att jag på väg till träningarna skulle fara via apteket och söka ut mera p-piller. Jag hade förstås inte ens kommit på tanken att det skulle kunna bli några problem med det, så jag var förstås ute i såpass god tid att jag desperat behöver dem imorgon och jag inte har ett enda piller hemma. Gissa om de sen var slut i apteket?
Efter träningarna for jag via 24-h apteket på Mannerheimvägen och var helt säker på att jag skulle få dem därifrån. Men naturligtvis gick det inte så lätt. De är tydligen slut i alla YA och kommer tidigast vid årsskiftet.
Seriöst?!?! Hur kan den där jävla idiotläkaren skriva ut någon så ovanlig medicin åt mig att man inte får den nånstansifrån??? Vad fan ska jag liksom nu göra?
Annars skulle det väl inte vara så farligt, men jag ska ju liksom imorgon på en session med min master och det komplicerar saken en hel del. Jag kan helt enkelt inte be honom använda kondom för då skulle han säkert mörda mig. Jag har redan ett permanent ärr från hans förra straffbehandling, så jag vill verkligen inte ens tänka på vad han skulle göra om jag skulle våga föreslå något så otroligt. Förstås kan jag ju alltid säga nej, men då tror jag faktiskt att han skulle skicka hem mig utan att ens röra mig, vilket skulle vara värre än att få något straff.
Imorgon tänker jag först fara runt till stans alla aptek och desperat hoppas på att det någonstans skulle finnas någon bortglömd ask. Om det inte lyckas får jag väl helt enkelt köpa ett dagen-efter-piller och må illa. Några andra alternativ har jag åtminstone inte kommit på.
I och för sig är det ju en helt minimal risk att jag skulle bli gravid några timmar efter att jag borde ha tagit det första pillret, men det är en minimal risk som jag bara inte kan ta. Tänk nu vilka gener det barnet i så fall skulle få! Pappan skulle vara någon jävla psykopat som njuter av att slå människor tills de ligger och gråter i en hög nånstans och gråter och mamma skulle vara någon jävla psykopat som frivilligt går med på det. Sori, men det kan jag bara inte göra åt någon. Om jag nångång skaffar barn så måste jag verkligen försäkra mig om att pappan har såpass bra gener att barnet har ens en liten chans att klara av arvet från mig...
Men ja, det här var alltså det som förvärrade paniken som redan fanns där från början när jag insåg att jag faktiskt kommer att bli misshandlad redan imorgon. Hur fan ska jag klara av det??? Jag hade redan någon lindrigare panikattack på gång medan jag cyklade till träningarna bara av att tänka på det.
Egentligen är jag väl inte rädd för att bli slagen och så, utan mera för hur jag kommer att reagera på det. Förra gången kunde jag liksom inte förbereda mig så mycket mentalt eftersom jag helt enkelt inte hade en aning om vad som väntade. Nu vet jag och det är nästan värre. Jag vet att han menar allvar och att det verkligen är intensivt, men jag har inte ännu en aning om hur jag ska förbereda mig.
Jag hade i princip planerat att läsa "Ondskan" på nytt som en förberedande åtgärd, men typen jag har lånat ut den till har inte ännu lämnat tillbaka den och dessutom kan jag den ungefär utantill. Där fokuseras det mest på hat och det faktum att man klarar av vad som helst om man bara täcker smärtan med ett tillräckligt starkt hat.
Tyvärr fungerar det inte riktigt för mig för jag hatar helt enkelt ingen tillräckligt mycket. Jag har kommit fram till att jag har två taktiker lite beroende på vilket humör jag är på. Om jag är på dåligt humör och allt bara känns skit så står jag ut eftersom jag intalar mig själv att jag inte är värd något bättre och det är helt rätt åt mig. Det funkar relativt bra, men det är ändå bättre att vara positivt inställd från början. Då tävlar jag liksom med mig själv och tänker hela tiden på att jag måste bevisa att jag duger till något och kan ta emot vad som helst. Det är kanske lite svårt att förklara, men nånslags taktik tror jag nog att man måste ha. Fast jag har hög smärttröskel så beror det nog ändå till största delen på att jag inte bryr mig om alla småsaker och inte så mycket på det att jag skulle sakna smärtsinne.
Precis som i "Ondskan" så funkar förstås inte mina system heller i all evighet. Före jag gick dit förra gången var jag relativt övertygad om att de gjorde det, men jag hade förstås helt fel. Nu måste jag bara komma på hur jag ska klara mig tillräckligt länge för att det inte ska vara alldeles för pinsamt att ge efter. Fast jag är helt sjukt nervös så väntar jag nog också på att få testa det igen. Jag är väl helt lika sjuk i huvudet som han...
En annan sak jag måste börja planera är vad jag ska ha på mig och hur mycket av hans regler jag ska följa. Han har vissa utseendekrav och en del av dem går emot mina principer om vad jag gör för en man. Jag har inte riktigt bestämt mig hur jag ska göra ännu, men antagligen blir det väl så att jag trotsar honom igen och tar emot straffet. Förra gången funderade jag inte ens över det, men å andra sidan hade jag ingen erfarenhet av hans straff heller. Nu vet jag att det nog kommer att bli helt tillräckligt smärtsamt ändå utan några extra piskslag, men jag tror faktiskt ändå att mina principer är värda mer.
Imorgon kommer jag antagligen att panikera ännu mera, men om det inte blir något nervöst inlägg före jag far iväg så ska jag åtminstone skriva en rapport efteråt. Dvs. om jag ännu är vid liv då. Om inte så vet ni åtminstone vad som har hänt; jag har blivit ihjälslagen av en galning bara för att jag är för stolt och för envis för att säga när det räcker ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar