Muskulös perfektion

Jag skulle egentligen skriva det här redan igår men sen hann jag inte, så det får bli nu istället.

Igår träffade jag i simhallen en gammal simmarbekant som jag totalt avgudar. Han var pojkvän till en av tränarna jag hade då jag började min simmarkarriär och jag beundrade honom från första gången jag såg honom simma. Jag kommer aldrig att glömma en tävling där jag såg honom simma 200 medley och hur otroligt lätt och snyggt det såg ut. Han liksom bara flög fram över vattenytan och åstadkom inte ens minsta lilla plaskande med sin perfekta teknik.

Han har varit min idol ända sedan dess, men tyvärr har jag aldrig nått ens i närheten av hans nivå. Nu talar jag alltså inte om framgång i tävlingar och sånt, eftersom jag då inte skulle ha en chans, utan mera teknikmässigt. Det skulle vara så underbart att kunna simma fjäril så där som han och bara liksom glida fram utan att göra nånting. Istället ser jag säkert ut som om jag håller på att drunkna efter varje drag.

Jag såg lite av hans simning igår också och den var precis lika perfekt som tidigare. Men det jag verkligen blev imponerad av var när han steg upp bassängen. Herregud vilka muskler!!! Han hade helt enorma muskler överallt; axlarna, bröstet, rumpan, vaderna m.m. Han såg inte alls ut som en bodare eller något sånt utan hade t.o.m. lite fett ovanpå, men det gjorde bara att det såg ännu bättre ut. Man märkte liksom att musklerna hade kommit naturligt av att röra på sig och inte bara av att lyfta vikter.

Grejen är alltså den att han är ganska kort. Därför har jag alltid sett honom som ett bevis på att man kan hålla på med simning fast man råkar vara en dvärg och ändå lyckas. Nu insåg jag förstås att jag bara använder min bristande längd som bortförklaring till varför jag är så usel. Om man är kort måste man förstås satsa ännu mer för att lyckas och då krävs det tydligen såndäna muskler. Jag har aldrig ens haft något som skulle gå att jämföra med all den där massan, så egentligen har jag väl bara aldrig försökt tillräckligt...?

Fast på tal om att försöka så skulle jag kanske ha gjort det lite effektivare om jag inte skulle ha haft en massa störande patellaluxationer på träningarna varje gång jag försökte simma lite hårdare och sen ännu operationer som förstörde hela säsongen. Inte för att man nu väl kan göra något åt det, så jag ska sluta gnälla.

Orsaken till att jag tog upp det var att jag har fått en lite indirekt överblick över min knäsituation när min syster var hos den ortopeden som opererade mig. Enligt honom har operationerna orsakat ännu mer atros än jag hade från början eftersom knät "spändes", vilket har gjort att ledytorna med för lite brosk har gnidit mot varandra ännu mer än tidigare. Processen har alltså gått mycket snabbare än han förutspådde i början. Då sa han att jag antagligen behöver proteser som 40-50-åring, nu skulle jag istället behöva dem inom några år.

Egentligen var det väl inte något nytt, jag hade redan själv kommit till samma slutsats. Däremot var det lite värre att höra det av en person jag faktiskt litar på och som är något av en expert inom området. Om han liksom inte kommer på någon lösning så finns den säkert inte. Jag får bara försöka klara mig och lära mig leva med att inte kunna röra mig utan att det tar sjukt. En aning deprimerande...