När jag kom till träningarna idag och berätta vad vi skulle börja med fick jag höra att vi alltid gör samma saker och att mina träningar är otroligt tråkiga. Klagomålen gick vidare till att jag är tråkig, har allvarlig brist på fantasi och att jag är evolutionens återvändsgränd. Trevligt.
Jag medger att jag ganska ofta drar samma grejer åt simmarna helt enkelt för att jag inte orkar hitta på något bättre. Det beror för det mesta inte på bristande fantasi utan mera att jag har fastnat på något annat och inte kan koncentera mig på att komma på något vettigt. Det är helt sant att om jag är på bättre humör så håller jag också bättre träningar för om jag är på dåligt humör så beror det oftast på att jag håller på ältar något random problem fram och tillbaka och inte kan fokusera på något annat. Men, det är bara bortförklaringar och jag borde säkert skärpa mig lite.
Så efter att ha fått ett så där snällt bemötande bestämde jag mig för att jag bara inte kan vara så skit. Istället för det gamla vanliga som jag hade planerat satte jag dem att springa fram och tillbaka i 20 minuter och göra olika benmusklergrejer. Det var lite annorlunda och tydligen väldigt effektivt. Efteråt fick jag höra att jag för en gångs skull hade lyckats hålla en bra torrträning och det var faktiskt ganska kiva att höra :)
Men eftersom mina simmares favoritsysselsättning tydligen är att mobba mig så slutade det förstås inte där. Medan de höll på och simmade var det en av dem som i pausen konstaterade att han aldrig har sett mig göra någon grimas eller något ansiktsuttryck överhuvudtaget. De fortsatte sedan med att försöka tvinga mig att göra något, men jag vägrade.
Saken är den att jag insåg att jag inte kan. Jag är helt medveten om att jag normalt inte visar så mycket känslor och sånt utåt, men det här kom faktiskt som en liten chock också för mig. Det enda jag kan göra med mitt ansikte är att smila och ibland kanske lyfta ögonbrynen. Det är allt och det är ganska sorgligt lite. Om man vill veta vilket humör jag är på lönar det sig att kolla på ögonen eftersom mina miner helt klart inte säger något. Med blicken kan jag ändå få fram nånting, men speciellt nu när människor tog upp det så inser jag ju nog att jag alltid har samma påklistrade leende oberoende om jag är glad, ledsen, arg eller vad som helst.
Jag är nu bara inte så bra på det där med känslor och jag har aldrig riktigt lärt mig det som andra anser vara sociala baskunskaper. En intressant grej är att en simmares föräldrar (som jag hade träffat bara ett par gånger väldigt snabbt) tydligen hade spekulerat om ifall jag är autistisk eller något. Inte vet jag, jag har aldrig varit på några undersökningar eller något sånt, men på något sätt är jag nog säkert socialt efterbliven.
Personer som läser min blogg känner mig säkert mycket bättre än de som faktiskt är vänner med mig i det verkliga livet. På något sätt är det bara så mycket lättare att skriva om allt och få fram nyanser på det sättet än att tala med någon ansikte mot ansikte. Nu också måste jag skriva om allt det här, men när det verkligen hände så sa jag ingenting.
Jag vet inte om människor egentligen inser det här? Min kämppis brukar t.ex. fråga mig hur jag mår varje gång jag kommer in genom dörren, men jag tror inte riktigt att hon är medveten om att hon aldrig kommer att få något vettigt svar på det. Det hör ju liksom till att allt är bra, så då svarar jag det fast hon nog frågar för att hon helt på allvar är intresserad och allt helt säkert inte alltid är bra.
På veckoslutet var jag också på kräftskiva på Thorax, och där brukar vi ha som tradition att skriva hälsningar i varandras sångböcker efter sitsen. Dagen efter bläddrade jag lite i den och intressant nog så var de flesta kommentarer väldigt positiva. Där stod saker som att jag verkar trevlig och så, men hemskt få verkade egentligen veta något om mig. Människor som jag har gått på samma klass med i snart fyra år och umgåtts ganska mycket med hade skrivit att de skulle vilja lära känna mig lite bättre.
Förresten skulle jag just nu vara helt glad om jag kunde vara säker på att jag faktiskt är en evolutionär återvändsgränd. Då skulle man ju åtminstone kunna anta att jag inte kan skaffa avkomma som är ännu mera misslyckade och att orsaken till att jag nu har blött i 6 dagar inte är något så hemskt. (Ja, jag är medveten om att det med 99% sannolikhet beror på något hel annat, men det finns väl kanske en minimal risk ändå...?)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar