Psykiatri

Okej, nu har jag jobbat två dagar som "psykiater" och jag har kommit fram till att det nog är helt intressant. Det har på något sätt alltid varit ett av de medicinska områden jag har varit minst intresserad av, men nu måste jag nog ändra uppfattning. Kanske det inte är min grej eller det jag kommer att specialisera mig på, men så här för en månad är det jättekiva :)

Idag var min handledare på plats och han var jättetrevlig. Han är en ganska ung läkare som har blivit färdig för drygt ett år sedan, jobbat en stund på hälsocentral och nu specialiserar sig till psykiater. Han är verkligen inte som de här skäggiga typerna som aldrig kommer till saken (vilket åtminstone är min bild av psykiatrer... :D ) utan en helt normal typ som det är ganska lätt att prata med.

Han föreslog att jag nu den första veckan mest skulle sitta och följa med, sedan andra veckan delta mer aktivt i intervjuerna men ändå ha någon annan läkare bredvid som vid behov kan rätta till mig eller fylla i sånt jag glömt, sedan tredje och fjärde veckorna skulle jag redan ha egna patienter. Jag tycker det låter ganska perfekt. Det ger liksom ändå en del ansvar och jag blir i så fall ens till lite nytta i slutet, men ändå förväntar sig ingen att jag ska vara bäst på allt redan från början. Dessutom har jag rummet bredvid min handledare och där finns en slags säkerhetsdörr, så det är bara att sticka sig in och fråga ifall det blir några problem.

Idag hade vi som sista patient en typ som han redan föreslog att jag skulle kunna ta emot på uppföljningsbesök i något skede. Det var en typ med en massa problem, men ändå tyckte jag på något sätt att han gick att tala med och jag skulle nog nästan kunna tänka mig att försöka på egen hand också. I ett skede tog han (=patienten) lite mer kontakt med mig, frågade mitt namn, vad jag gjorde där och liknande, så han verkade ju också helt positivt inställd.

Min handledare frågade efteråt lite oroligt om jag hade känt mig hotad på något sätt av det. Jag blev lite förvånad, eftersom det inte ens hade fallit mig in att jag borde ha tänkt på något sånt. Inte vet jag nu om det beror på att jag relativt ofta brukar tala med en massa random spurgun och sånt, men jag tyckte han verkade helt trevlig och inte på något sätt hotfull fast hela besöket ju förstås gick ut på att han hade psykiska störningar och var oberäknelig. Kanske det igen är tecken på bristande självbevarelsedrift, inte vet jag...

Dagens första patient dök tyvärr inte upp, och det är jag lite besviken över. Det skulle ha varit ett väldigt intressant fall att följa med och jag skulle verkligen ha viljat veta hur man skulle ha skött henne. Jag tror jag skulle ha kunnat få lite nyttig information angående vad jag borde göra åt min egen situation.

Fast på tal om det så funkar jag mycket bättre nu när jag har något vettigt att göra på dagarna. Det är så mycket lättare att hålla någonslags rytm både med sovandet och ätandet och dessutom hinner man inte ens fundera på en massa onödigt utan kan istället koncentrera sig på andra människors problem.

Nu borde jag försöka bestämma mig för om jag ska fara och simma eller inte. Egentligen skulle jag inte riktigt orka och mina muskler är ännu också helt döda efter söndagens punttis, men jag borde säkert fara ändå. Inte för att jag nu har ätit speciellt mycket de senaste dagarna, men nu skulle det ju vara helt kiva att få lite förbrukat ändå. Plus att jag säkert borde försöka hålla min kondition ens på den usla nivån som den nu är och så skulle jag förstås igen få visa upp mina fina blåmärken i duschen. Kanske jag far snart ;)

Angående blåmärken så sa ju min "master" att det skulle bli ca 3-4 dagars märken efter hans behandling. Nu har det gått 3 dagar och min rumpa är nog ännu också väldigt färgsprakande. Jag tror inte riktigt att han hade räknat med att det skulle bildas några blåmärken utan att huden skulle vara röd men sedan bli normal. Som det gick med de flesta piskränderna på ryggen.

Är det något fel på mig när jag får blåmärken så lätt? De jag har nu är åtminstone ganska ordentligt mörka och jag tvivlar på att de kommer att försvinna någonstans på minst en vecka. Jag brukar annars också alltid ha en massa random blåmärken över allt utan att jag egentligen har gjort något så hemskt farligt. Kanske jag har cancer eller något? Eller så har jag bara förstört levern så den inte längre producerar några koagulationsfaktorer. Inte för att det nu har varit något fel på mina levervärden, men man vet ju aldrig. En aning konstigt verkar det hur som helst fast jag också råkar älska just de här märkena ;D