Idag hade jag lindrigt sagt lite problem på jobbet. Jag skulle vara en dag och bekanta mig med psykiatriska jouren, och det var ganska hemskt. Själva arbetet var det väl inte något större fel på, men det att jag skulle gå som en helt ny person in i ett totalt kaosaktigt kansli, presentera mig och sedan bara börja jobba klarade jag inte riktigt av. Jag hade liksom ingen aning om vad de förväntade sig av mig och där var ananrs också så rörigt att jag på något sätt gick i lås och säkert betedde mig som en ännu värre idiot än vanligt.
Idag hade jag verkligen en känsla av att jag skulle ha passat bättre som patient än läkare. Jag vill inte ens tänka på vad resten av personalen fick för bild av mig när jag faktiskt inte gjorde nånting vettigt. Jag hatar nya arbetsplatser! Skulle man inte bara kunna hållas på samma ställe som man har blivit van med och där man ens har en liten aning om hur saker funkar? Efter den här dagen är jag verkligen glad att jag förlorade lottdragningen och blev placerad lite längre bort; det har antagligen varit mycket bättre där. Kanske det skulle ha funkat bättre om jag skulle ha varit där en längre tid, men jag misstänker att problemet till största delen bara igen en gång var mina bristande sociala färdigheter...
En annan sak som var lite annorlunda idag, och som jag blev lite förvånad över, var hur medeltida metoder man använde där på jouren. Nu förstår jag ju att man måste ha lite effektivare behandling när det kan komma in precis vad som helst för galningar genom dörren, men ändå. Patienterna gick omkring i korridorerna med helt tomma blickar, sluddrade så att man inte ens förstod dem och verkade allmänt väldigt nerdrogade. Dessutom fanns där isoleringsrum där patienterna bands fast i sängen med remmar så de inte kunde röra sig. Säkert en helt nödvändig behandling, men ganska grymt verkade det ändå på något sätt.
Förresten är jag inte helt säker på hur mycket det hjälper någon att bli fastbunden i en säng och inte ha nånting vettigare att göra än att stirra upp i taket och störa personalen med att gå på WC:n hela tiden bara som underhållning. Idag var där t.ex. en typ som sades vara våldsam och därför behandlades på det här sättet, men jag fick åtminstone den uppfattningen att han skulle ha varit mycket lugnare om han bara skulle ha blivit utsläppt. Jag menar, vem skulle inte hålla på och försöka rycka loss sig om man faktiskt är fastbunden i sängen? (Okej, jag har visserligen testat och aldrig försökt komma loss, men det har kanske varit fråga om lite andra situationer... ;D )
Nå, det är väl inte min sak att säga hur man ska behandla patienter. Antagligen vet de mer erfarna läkarna och skötarna vad de gör och jag är bara dålig på att bedöma människor. jag borde säkert inte bli psykiater eftersom jag skulle släppa ut alla på gatorna och aldrig fatta när någon på allvar är hotfull...
En annan intressant detalj var att jag hade en patient med samma efternamn som P. Där gick jag också helt i lås och kunde inte fokusera på något annat än det. Det är antagligen ett väldigt vanligt namn och de var säkert inte släkt på något sätt, men det var nu ändå helt en aning distraherande... :D
Så har jag också sedan igår kväll haft en del andra problem som jag redan trodde att jag hade kommit över på något sätt. Tydligen var det inte så lätt och det krävdes bara några chockerande siffror för att jag skulle börja bete mig helt knäppt igen. Å andra sidan börjar de där siffrorna vara så sjuka att det kanske är bäst att reagera, men det här är helt säkert inte bästa sättet. Hur svårt kan det egentligen vara att bestämma nånting vettigt och sedan hålla sig till det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar