Blodgivning m.m.

Jag var idag och gav blod. Det var nu 6 månader sedan sist, eftersom jag förra gången hade så lågt hemoglobin att de inte lät mig donera. Idag visade det också först bara 124, men kontrollprovet var som tur 134, så det berodde säkert bara på att det kom för mycket vävnadsvätska med i den första droppen och jag blev godkänd ändå.

Stickandet gick också kontigt bra fast jag som vanligt inte hade en enda synlig blodådra. Där var en väldigt bra, manlig sköterska som bara helt lugnt stack in nålen nästan på måfå och hittade ådern efter bara lite grävande. Han råkade träffa ganska perfekt; nålen kändes nästan inte alls och blodet flödade. Fast det nu inte egentligen hör till läkaryrket så skulle jag vara väldigt nöjd om jag nångång blir lika bra på att sticka som han.

Där var också två finlandssvenska typer samtidigt som jag och jag är helt säker på att jag har pratat lite längre med en av dem på någon fest. Jag visste t.o.m. vad han studerade innan det kom fram genom deras samtal, så helt bara inbillning från min sida kan det ju inte ha varit. Han verkade däremot inte ha en aning om att vi har träffats och talade t.o.m. i ett skede om "typen i bordet bredvid" så där som man nu brukar göra när man tror att personen i fråga inte kan svenska. Roligt att märka att det finns andra än jag som har minnesluckor och inte vet vem de känner ;)

När jag nu inte orkade skriva något på veckoslutet kan jag ju också ta och ge en snabb uppdatering om det.

På lördagen for jag till stranden och på vägen råkade jag se att det var en cricketmatch på gång i Brunakärr. Jag hade nästan bestämt mig för att bara cykla förbi, men sen kunde jag inte hålla mig. Jag stannade och stod en god stund och argumenterade med mig själv om vad jag skulle göra. Till slut blev det nu så att jag svängde tillbaka och gick och hälsade.

Det var väldigt konstigt att träffa P efter så här lång tid. Han bad som vanligt om ursäkt för att han har hållit kontakten så dåligt och lovade att vi nog ska träffas snart. Jag vet inte längre om jag tror på honom eller inte och ännu värre var det att märka att jag inte bryr mig. Saken är den att jag i princip har godkänt att det inte kommer att fungera med honom, men ändå är jag så patetisk att jag direkt skulle ta honom tillbaka om han skulle vilja det. Det är så sjukt ovanligt för mig att hitta någon jag älskar att jag bara inte kan släppa taget. Antagligen blir det inte till något, men jag vill åtminstone njuta av honom lite till innan jag igen är ensam i flera år...

Hur mycket enklare skulle det inte vara om man skulle kunna bli intresserad av normala typer och inte alltid dras till alla galningar???

Nåja, sen for jag då till stranden, konstaterade att där var kallt och att det regnade och stack istället till punttisen med min mamma. Där hade jag igen väldigt roligt åt alla idioter som inte har en aning om vad de gör där eller annars bara har hemskt mystiska träningssätt. Mitt eget tränande gick däremot ehlt sjukt bra och jag konstaterade igen att den där salen är helt perfekt och att det inte alls är så konstigt att min mamma nuförtiden ser ut som hon gör.

På söndagen var jag först och simmade på morgonen och for sedan till lande. Simningen gick förvånansvärt bra med tanke på att alla mina muskler var helt döda och att jag inte hade simmat ordentligt på två veckor. Fjärilen var förstås igen något konstigt plaskande, men annars gick det relativt bra. Jag kanske måste satsa på lite teknik nu på hösten när man kommer in nånstans och kan simma utan en massa störande vågor.

På lande hade det inte hänt så mycket sen sist. Min pappa tyckte faktiskt att jag hade fått en helt ordentlig grop till stånd i brunnhålet, så det var väl helt bra. Nu grävde jag tyvärr inte någo djupare när vi nu inte ännu heller riktigt har någon fungerande skottkärra och det dessutom var lite blött och därmed extra tungt. Istället försökte vi röja upp lite för att få en egen infart till vår tomt.

Där finns såna otroliga mängder skräp att man inte skulle kunna tro det. Vi höll på och bar omkring saker, brände upp en del och sorterade annat. Jag misstänker lite att den där infarten nog inte kommer att bli klar före vår nya bastu borde levereras, men det är ju i princip inte mitt prolem eftersom jag ändå kommer att vara i Grekland då. Det sorgliga är ju att där faktiskt inte händer så hemkst mycket ifall där inte är någon som jag som hela tiden klagar på att ingenting händer.

Alla var också väldigt intresserade av storyn om mitt förra veckans hundbett. Min mamma hade förstås genast måsta ringa och sprida rykten när hon såg märket, så alla var hysteriska fast det inte egentligen var så farligt. De konstaterade att om den ännu biter någon från vår familj så gör vi antagligen en polisanmälen oberoende hur mycket släkt de är med oss. I princip håller jag nog med och det är nu väl ganska klart att man inte kan ha en sån hund på samma tomt med flera småbarn.

Veckoslutet var alltså inte så hemskt speciellt, men helt ok. Det enda lite avvikande var väl mötet med P som jag inte riktigt vet hur jag borde reagera på...

Idag fick jag också en påminnelse om att läkare faktiskt har tystnadsplikt angående sina patienter, så jag måste väl fundera lite mer på vad jag skriver i fortsättningen. En del texter har också blivit lite censurerade, så undra inte om de plötsligt verkar annorlunda. För ingen har ju naturligtvis något bättre att göra att gå igenom min blogg varje dag och notera varenda liten uppdatering också på gamla inlägg ;D