Idag är jag och jobbar på A-kliniken. Det är visserligen helt intressant och kanske sånt jag är ännu mer nyfiken på en psykiatri, men det betyder också att jag igen är på en ny arbetsplats och igen måste äta min lunch i ett nytt kafferum.
Antagligen har jag snart följt med för många mottagnignar för mitt eget bästa, men jag känner igen vissa drag av "skräck för sociala situationer" som läkarna alltid frågar efter. Jag hatar att gå in ett rum där jag känner att jag inte borde vara med en massa nya människor som stirrar på mig och undrar vad fan jag gör där. De flesta är visserligen helt vänliga och det är ju inte egentligen något problem, men jag skulle mycket hellre äta nånstans där jag känner ens någon och inte hela tiden behöver förklara vem jag är och varför jag nog har rätt att vara där.
På psykiatriska polin har vi varje morgon ett möte med hela personalen, så där har de flesta åtminstone sett mig och vet vem jag är. Där är det på något sätt mycket lugnare att använda kylskåpet och mikron och jag känner mig inte längre helt lika mycket som en inkräktare på fel ställe. Ifall jag dessutom råkar vara ensam med någon kan jag t.o.m. föra någotslags samtal. Om där däremot är flera som talar med varandra så fungerar jag igen inte alls utan sitter bara tyst och följer med.
Här på A-kliniken ska jag väl vara 1 eller 2 dagar till under den månaden, så jag borde antagligen försöka ge en lite bättre bild av mig och inte verka riktigt så knäpp som jag säkert just gjorde. Plus att det säkert skulle vara en helt bra sak att kunna med tanke på kommande arbetsplatser. Jag hoppas åtminstone att jag nångång i framtiden skulle få lite fler jobb än det här enda.
Jag förstår inte riktigt hur människor klarar av att vara så sociala. Hur kan man liksom bara gå in i ett rum fullt av människor och bete sig helt naturligt och gå med i samtalet? Jag får det bara inte att funka fast jag hur försöker. Ifall det är en person så klarar jag av det på något sätt fast det nog också är ganska nervöst, men med ens lite flera är det helt omöjligt.
I och för sig sa min handledare igår något väldigt smart: "Inlärning sker alltid utanför det egna bekvämlighetsområdet". (Det lät förstås bättre på finska...) Så ifall jag konstant hamnar i hemska kafferumssituationer så kanske det finns en chans att jag lär mig något?
Hur som helst måste jag nu gå och ta emot nästa patient :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar