Hopplöst

Jag fixade just en one night stand med världens konstigaste metod. Det borde verkligen inte ha lyckats och jag gjorde det mest för att jag inte orkade bry mig och inte ens hade så enormt behov av att gå hem till honom, men till min stora förvåning är tydligen män ännu mer desperata än jag hade kunnat föreställa mig.

Jag var alltså på väg hem från Kampen med buss och direkt då jag gick in genom dörren så var det någon som vinkade åt mig att komma och sitta bredvid honom. När jag nu inte hade något annat för mig så gjorde jag förstås det. Han berättade att han bor helt nära mig och har sett mig flera gånger men aldrig tidigare vågat komma och prata. I och för sig lite skrämmande att ha en stalker här nånstans, men helt samma.

Jag bestämde mig direkt för att jag inte bryr mig det minsta om vad som händer, så det första jag berättade om mig själv var att jag är galen. Sen började jag förklara hur mina förhållanden aldrig fungerar eftersom jag tröttnar på typer efter en gång och hur man måste vara något väldigt speciellt för att jag ska orka träffas på nytt. Jag sa direkt att han inte var det och fortsatte med att klaga på att jag under mitt liv bara har hittat några få sådana typer varav en har förstört sin hjärna med en massa skit, en annan var en knarkare, en möjligtvis en våldtäktsman och en tydligen inte vill ha mig tillräckligt för att orka trycka på några knappar på telefonen och ringa. Jag förklarade också att jag är en hemskt besvärlig person att umgås med, att det tar flera år att lära känna mig och att mitt humör ändrar som en berg- och dalbana.

När någon berättar sånhänt åt en i bussen så skulle det vettiga väl vara att springa därifrån eller åtminstone förflytta sig till andra ändan av bussen. Gissa vad den här typen gjorde? Han blev ännu mer intresserad! Han tyckte jag verkade som en väldigt intressant och mångsidig person och att han väldigt gärna skulle vilja höra mer om mig. Vad fan?! Nåja, eftersom jag nu är jag så for jag förstås hem till honom, men när han senare på kvällen försökte ringa så svarade jag inte.

Saken är den att han verkade så desperat att jag tappade intresset direkt. Man tar nu helt enkelt inte hem en person som direkt erkänner att den är galen om man inte måste. Jag vill inte ha typer som behandlar mig som någon jävla prinsessa och verkligen visar att de uppskattar mig. Jag vill ha en knäpp typ som behandlar mig som skit och håller förhållandet intressant...

Idag hade jag också ett väldigt intressant samtal med en läkare som är specialiserad på att sköta bipolära patienter. Jag hittade äntligen någon som höll med om min teori om att man kan ha bipolär störning typ II utan att själv tycka att man har några problem av sina hypomaniska perioder. Tidigare har läkarna fastnat lite för mycket på diagnostiska kriterier och sånt, men här var nu en expert som helt klart var av den åsikten att det varierar hemskt mycket från person till person hur man upplever samma saker.

Jag försökte lite i smyg kolla vad hon ansåg om sannolikheten att jag skulle ha den sjukdomen och jag tycker det lyckades ganska bra. Hon berättade att bipolär sjukdom är väldigt vanligt hos personer med ovanligt hög IQ och speciellt språkbegåvning. Hos dem är det ofta dessutom svårt att diagnosticera eftersom de ändå är såpass smarta att de kan klara sig ganska bra också med lite sämre funktionsförmåga. Saker som bidrar till den här sjukdomen är någonslags problem i familjen och hemförhållandena, alkohol- och drogproblem och sexuellt eller liknande trauma.

För att få en diagnos så borde personen i fråga ha haft minst lindrig depression i något skede av sitt liv och också perioder på minst 4 dagar åt gången då man haft ovanligt mycket energi. Depressionskriterierna är nu inte så hemskt svåra att fylla speciellt om man ibland har råkat cykla ut på vägen rakt framför en rekka eller testa vad som händer om man drar med rakblad mot huden. Maniperioderna igen kan bestå av ovanligt aktivt sexliv, impulsivt beteende överlag, ökad alkoholanvändning, oförsiktighet med ekonomin, att ta onödiga risker, sporta i helt sjuka mängder, sova bara några timmar per natt och annars också vara på ovanligt gott humör. Inte så svårt att få att passa in det heller.

Det intressanta med bipolär sjukdom är det är en helt kemisk process. Den enda vården är i princip medicinering och de kemiska störningarna kan dessutom leda till en massa andra problem också. Däremot tyckte läkaren att det också till viss mån påverkar patienternas personligheter på ett positivt sätt. Hon beskrev det som att man aldrig har tråkigt med en bipolär typ. Man har aldrig en aning om vad som kommer att hända, men kan vara ganska säker på att något händer. De har en tendens att samla runt sig väldigt brokiga personer och eftersom de är impulsiva så har de en inbyggd benägenhet att säga ja till precis allt.

Jag är visserligen inte helt övertygad om vad jag själv har ännu, men det där börjar ju nog låta ganska troligt. Som andra alternativ finns ju förstås instabil personlighetsstörning (=borderline), som i princip har ganska samma symptom men inte svarar lika bra på vård. Eller cyklotymi, men det tror jag inte att är lika aktuellt. Skulle ha varit helt intressant att höra vad den här läkaren skulle ha sagt om jag skulle ha berättat lite mer om mitt liv. Tyvärr råkar det nu höra till saker som man får veta först efter att ha känt mig några år (eller om man råkar vara en passlig främling i bussen), så hon kom aldrig längre än till min väl inövade leende fasad. Kanske lika bra så med tanke på möjliga kommande jobb.

Förresten sa hon att jag skulle kunna bli en väldigt bra psykiater och efter att ha talat med henne några gånger och följt med min handledares jobb så måste jag också säga att jag är lite besviken över att psykiatri inte är min grej. Från att ha varit nånstans väldigt långt ner på listan av specialiteter jag är intresserad av har det nu kommit nästan till toppen och det är faktiskt ganska synd om jag inte i fortsättningen får arbeta med lika intressanta patienter som där finns :(

God natt och trevligt veckoslut :)