Matvanor

Bara en random observation; människorna på min arbetsplats har väldigt mystiska matvanor.

Jag brukar alltså alltid ta med mat till jobbet, vilket innebär att jag äter i kafferummet. Som en liten extraunderhållning får man förstås då också följa med vad andra stoppar i sig. Jag har nu kanske inte alltid de normalaste matvanorna, men jämfört med andra så är jag åtminstone inte värst.

Där har varit allt från kalla spenatplättar till någon mystisk orange sörja som man ännu ska sätta grynost i. Det jag har blivit mest förvånad över är att alla verkar ha något eget bullförråd i kylskåpet. Inte för att nu vara elak eller något, men man märker verkligen varför en del människor ser ut som de gör. Först har de med helt enorma portioner av nånting obestämbart och så äter de ungefär ännu en bullalängd per dag. Dessutom verkar de inte alls bry sig.

Jag förstår inte. En av mina patienter beskrev här en dag hur hon har en konstant kamp med maten. Hon använder en medicin som kan öka aptiten, och fast hon nu inte på något sätt är överviktig så måste hon (enligt sig själv) alltid fundera väldigt noga innan hon sätter något i munnen. Jag har visserligen lite försökt komma ifrån det tänkandet eftersom det nu helt enkelt inte är vettigt, men samtidigt förstår jag inte hur kafferummets ballonger kan leva med sig själva. Om jag skulle se ut som de skulle jag antingen låsa in mig nånstans och vägra äta tills det blev bättre eller också hoppa under någon rekka. Ifall man vill leta efter något positivt så kan jag ju understryka att jag alltså nog är medveten om att jag inte ännu är riktigt i deras mått fast jag ibland känner mig som ett fläskberg...

Nåja, hur som helst så handlade dagens kafferumsdiskussion om bl.a. mammor. Jag konstaterade att min mamma har blivit helt okej sedan jag flyttade ut och det är faktiskt helt sant. Tidigare stod jag inte ut med henne ens i 5 minuter, men nu tycker jag t.o.m. om att umgås med henne. Plus att hennes eviga jobbstoryn blir allt intressantare när de får mer och mer betydelse också för mina studier och min (förhoppningsvis) kommande kärriär.

En annan intressant grej var att alla jämförde sina mammors åldrar. Jag berättade förstås också när min mamma var född och då fick jag genast höra att hon ju måste ha varit en tonåring när hon födde mig. Det var hon ju verkligen inte, men jag tror att kommentaren var menad som ett skämt som skulle få de andra att verka unga.

Däremot skulle jag vara väldigt intresserad av att veta vad de tror om min ålder. De har nog frågat hur många år jag har studerat, men ingen har nånsin rakt ut frågat hur gammal jag är. Ofta får jag ju höra att jag ser väldigt ung ut och har flera gånger blivit tagen för en skolelev fast jag snart fyller 22 (Herregud! Nästa ålderskris på kommande...). Däremot är jag ju faktiskt mycket yngre än de flesta på min klass, så det skulle vara intressant att veta ifall de då här tror att jag är äldre än vad jag egentligen är?

Nåja, nu måste jag fortsätta med något vettigt och sluta slösa bort arbetstiden med att blogga ;)