Tankestimulering

Vitsi att jag älskar mitt jobb och min handledare är helt jättekiva!

Idag hade jag alltså en lite lugnare dag eftersom en patient inte dök upp och en annan var ett ganska snabbskött fall som egentligen bara ville ha medicineringen fixad. Jag hann bl.a. skriva ett inlägg under arbetsdagen, men också prata en hel del med min handledare.

Han är ganska lätt att prata med och vi hade en hel del intressanta diskussioner på gång. Han verkar dessutom ha lite liknande åsikter som jag om läkaryrket överhuvudtaget och annars också helt vettiga synpunkter på det mesta.

Det är också väldigt intressant att diskutera våra patienter med honom efter mottagningarna. Nu har jag bara suttit med och observerat om nu inte patienten har pratat direkt med mig eller liknande, men efteråt brukar han alltid vilja veta min åsikt. Alla mottagningar är en timmes tider, så man hinner oftast ändå få någonslags uppfattning om patienten, som sedan är väldigt intressant att jämföra efteråt. Ibland kan det vara att jag har kopplat ihop något som han har missat, men oftast får jag förstås mer ut av att höra hans bedömning.

Efter gårdagens sista patient observerade jag ett visst samband mellan henne och en tidigare patient och att de möjligtvis kunde ha vissa liknande drag i sin sjukdomsbild. De hade totalt olika bakgrund, men grundidén var den samma och så hade de båda på något sätt processat händelserna på samma sätt och därifrån dragit slutsatser om omvärlden. Idag kommenterade sedan min handledare att det var en väldigt bra observation och att det säkert kan vara nyttigt att tänka på vid fortsatt behandling av dem och sedan kanske andra liknande fall.

Jag tycker det är helt sjukt roligt att sitta och fundera på såndänt och försöka tolka olika saker. Fast den här amanuensuren nu kanske är så långt ifrån mitt kirurgiska intresse man kan komma så är den ändå allt annat än tråkig. Patienterna har ofta helt otroligt hemska berättelser och det ger en verkligen något att tänka på, vilket är helt underbart. Det är liksom som en slags problemlösning hela tiden och när man går hem därifrån behöver man inte fundera så hemskt mycket på sig själv eftersom man redan har tio andra problem i huvudet. Perfekt!

Som man kanske kunde förstå från det senaste inlägget så är jag alltså inte en så hemskt social person utan trivs nästan bäst ensam. Orsaken till att jag ändå tycker om att umgås med människor (obs, såna jag känner eller åtminstone har träffat tillräckligt många gånger för att kunna prata med...) är att jag vill få lite omväxling i vad jag funderar på. Om man diskuterar med andra människor får man alltid en massa nya synpunkter på saker, får höra en hel del andra storyn än sin egen och blir distraherad på ett bra sätt. Det här jobbet ger just en massa såna positiva saker och jag älskar det.

Jag har kommit fram till att oberoende vilket område jag nu sedan hamnar i så kommer jag högst antagligen att älska att jobba som läkare. Man träffar patienter på tumanhand i sitt rum i lugn och ro, lyssnar på deras problem och kan förhoppningsvis hjälpa dem. Det är ungefär precis sånt jag tycker om att göra, så mitt slumpmässiga studieval kunde tydligen inte ha blivit bättre.

Som avslutande grej kan jag väl ännu berätta om en textare jag fick igår. De var av en typ vars nummer jag uppenbarligen inte hade sparat och han skrev: "Hej, jag har verkligen inte glömt dig, jag har bara råkat vara utomlands en längre tid. Jag meddelar genast när det passar att träffas". Han har tydligen då inte glömt mig, men jag har ingen aning om vem det där skulle kunna vara. Textaren var på finska och jag har kommer inte på en enda finskspråkig typ jag skulle ha träffat på senaste tiden som skulle skicka något sånt. Konstigt...