Först måste jag bara göra en observation om att det är alldeles för lätt att gömma saker under en långärmad skjorta. Ifall någon skulle fundera på saken kanske de skulle ragera på att jag aldrig har något långärmat på mig utan alltid går omkring i någon topp, men ingen reagerade åtminstone ännu. Min arm är visserligen lite mindre funktionsduglig där under skjortan eftersom stygnen stramar åt ganska ordentligt ifall jag inte håller den i exakt samma vinkel hela tiden. Men ingen verkar ha reagerat på det heller och jag måste säga att det där med stygnen är en ganska skön känsla. Man blir liksom påmind om hur ljuvligt det var varje gång man ens i misstag råkar röra på armen.
Så fick jag också ett telefonsamtal av läkaren som sydde ihop mig. Hon insisterade på att ge mig en telefontid till idag för att kolla att jag verkligen gick dit till jouren och för att ännu en gång försöka övertyga mig om att söka hjälp. Det roliga var att hon under samtalet drog till med "Folk dör ju faktiskt av det där". Det påminde mig ganska mycket om vad jag råkade släppa ur mig när vi tränade med skådespelarpatienterna och det var ganska roligt att märka att "riktiga" läkare faktiskt också använder sig av det argumentet och att min taktik då inte kan ha varit helt fel trots att alla skrattade. Inte för att det överhuvudtaget bet på mig, men nu funkar det säkert med normala människor som bryr sig om ifall de lever eller dör :D
Nåjoo, nu borde jag säkert försöka göra lite skolgrejer. Jag skulle inte alls orka, men nångång måste man ju göra dem.
Fast det var i och för sig en annan liten humoristisk detalj med telefonsamtalet; hon försökte övertyga mig om att det är helt okej att sköta studierna i sin egen takt om de känns för krävande. Alltså vadå krävande? Våra studier? Faktum är att de inte kräver ett skit av oss och att man faktiskt klarar sig helt bra fast all ens fritid går åt till att hänga i simhallar och däremellan stirra i taket och hata sig själv. Jag har inget som helst problem med att klara av studierna, det är bara det att jag är störd på mig själv för att jag skulle kunna göra det så otroligt mycket bättre och inte alltid vara i sista minuten med allt...
ojnej! här har man lämnat några dagar oläst, och du har hunnit med en massa. kan int säga något annat för att trösta dig, än att du är värdefull. men det vet du säkert redan.
SvaraRaderaProblemet är väl kanske just att jag inte vet det och inte heller tror på människor som säger det... Men tack ändå :)
RaderaKanske inte det mest relevanta i det här inlägget, men jag sku typ ha sagt lika som du i din patientintervju :D förstår inte varför det var så jätteroligt :P
SvaraRaderaNä alltså inte jag heller. Det var ju helt klart det mest logiska att säga och dessutom funkade det ;)
Radera