Vi hade just fortsättningen på gårdagens undervisning om hur man pratar med patienter om undersökningsresultat och idag var det min tur att vara läkare. Jag vet inte om det gick så bra...
Min patient (Obs, jag kan skriva om det här eftersom det var en skådespelare och ett rent hypotetiskt fall) var en person med genetisk trombosbenägenhet och hade haft flera blodproppar i benen och lungorna. Ändå vägrade hon äta sina mediciner eftersom hon ansåg att naturmediciner är mycket bättre.
Det här fallet påminde ganska exakt om diskussioner jag har haft med min fafa när han inte ville äta sin antikoagulansmedicin eftersom den inte passade ihop med de naturpreparat min faster hade rekommenderat åt honom och som han nu ansåg var väldigt viktiga för livskvaliteten. Jag vill visserligen inte helt utesluta att det finns någon poäng med såndänt, men jag tror nog ändå mera på helt vetenskapligt undersökte mediciner som baserar sig på något vettigt och inte bara en massa humbug. Jag tycker det säger ganska mycket om vilket som är effektivare när min faster ändå själv gick med på att t.ex. ta min kusin till sjukhuset efter att han bröt armen en gång för länge sedan. Visserligen efter att ha testat sina helande kristaller, men ändå.
Alltså, min uppgift som läkare var ganska klart att få patienten att äta sina mediciner. När hon sedan började debattera en massa och framhålla att allt var bättre tidigare när människor bara använde örter som läkemedel så kunde jag inte låta bli att säga precis vad jag tänkte: "Människor levde ju inte heller speciellt länge då".
Jag tyckte inte alls att det var något fel med det när jag sa det, men hela gruppen och improvisationsskådespelaren som satt framför mig började gapskratta. Då kunde jag förstås inte heller låta bli utan måste också börja skratta. En helt otroligt professionell läkarmottagning alltså. Efter det gick patienten visserligen snällt med på att ge medicinerna en ny chans, men jag tror att jag kunde ha skött det där bättre...
Jag har ibland märkt att jag inte riktigt vet vad andra kommer att tycka att är roligt innan jag har sagt det och ser deras reaktioner. Jag är helt medveten om att jag har en ganska svart, sarkastisk humor och annars också kanske ganska ofta säger opassande saker, men det är ibland lite svårt att veta vad som går över gränsen. Om jag pratar med någon som känner mig lite bättre, t.ex. min syster, kommer det fram ännu mer men det gör liksom ingenting eftersom de är vana vid mina kommentarer. I situationer där jag borde vara mer saklig är det kanske inte riktigt lika okej.
Jag hoppas att jag inte skrämmer iväg alltför många människor från min kommande mottagning pga mitt beteende. I och för sig tänker jag inte ändra mig så hemskt mycket och kommer helt säkert att bli en s.k. otrevlig läkare som aldrig skriver ut sjukledighet eller onödiga värktabletter, men jag hoppas ändå att jag ska kunna bete mig såpass professionellt att jag klarar av mitt yrke utan att få hemskt många klagomål.
Nu borde jag säkert börja planera dagens träningar. Jag har ingen aning om vad vi ska simma och ingen som helst fantasi just nu heller. Jag fattar inte hur man kan vara så här trött?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar