Psykpatient

Idag började jag min psykiatriska vård så där på riktigt. Jag var på "ensikäynti" (=första besök, eller finns det någon bättre term?) till psykiatriska polikliniken och träffade en psykiater och en psykolog. De gjorde en remiss till bipolaritetscentret där jag ska undersökas så snabbt som möjligt för att sedan kunna fortsätta på polin med rätt diagnos. Ingen visste hur länge det tar att få tid därifrån, så i väntan på det kommer jag antagligen att fortsätta träffa den där psykologen som var med idag. Så skulle jag också stegvis höja dosen på medicinen jag fick från jouren så att jag kommer till en nivå som botar och förhindrar både depressiva och maniska faser.

Det där är alltså vad som hände. Det är bara att skriva ner fakta, så det var den lätta delen. Vad jag själv tyckte om besöket och planerna och allt är mycket svårare...

Jag var inte så där helt nöjd med läkaren och psykologen som personer. Jag inser att det är ganska omöjligt att hitta någon som skulle vara perfekt eftersom jag är helt för kräsen med vem jag talar med, så det får väl duga. Åtminstone var ingendera av dem helt hopplösa.

Jag vet inte riktigt hur nöjd jag var med det som behandlades under besöket heller. Jag tror inte riktigt att de förstod vad jag försökte förklara och dessutom hängde de upp sig på en massa onödiga detaljer som att jag har haft en färdig självmordsplan med typ 3-4 dödliga metoder kombinerat i flera år. Det att jag vet exakt var jag skulle göra det, hur, med vad och dessutom har samlat på mig ett ganska ordentligt drogförråd betyder väl inte att vi verkligen behövde diskutera i en halvtimme om ifall jag ändå borde skickas som M1 direkt till sjukhuset.

Vi använde väldigt lång tid på att diskutera mina coping-mekanismer och de försökte helt på allvar få mig att förstå att det är en bra idé att ringa till någon om jag mår så dåligt att jag funderar på att göra något åt mig själv. Alltså ringa någon? På riktigt? Det skulle för det första innebära att jag måste prata med någon och för det andra att jag måste berätta för den personen om situationen och att jag är så misslyckad att jag inte klarar av det själv. Vad blir liksom bättre av det???

De förstod inte heller alls vad jag menade när jag sa att det känns som om jag har misslyckats med allt och inte duger till något. Där fastnade båda två på det här med att jag har så "krävande studier" att det verkligen är en bedrift att bara komma igenom kurserna. Att jag dessutom har tid för hobbyer och jobb såg de som något verkligt fantastiskt som vem som helst borde vara stolt över. Men inte kan jag ju liksom vara stolt eller ens nöjd med något som är en ren självklarhet för mig. De där "krävande studierna" kräver egentligen ingenting av mig och om jag bara skulle idas anstränga mig ens lite så skulle jag ha fulla poäng i allt och dessutom ett fungerande liv utan en massa tidtabellsproblem.

Till sist kom vi också till det här med mat. I formulären jag skulle fylla i före jag gick dit fanns det en fråga om min aptit och en annan om min vikt, men jag hade lämnat tomt på båda. Saken är den att jag inte ens vet vad aptit är längre, så jag kunde inte svara på om den har förändrats på den senaste tiden. Min vikt var också lite besvärlig eftersom jag ju nog har gått ner lite, men sen gått upp och ner igen, så hur ska man veta vad man ska svara?

De undrade lite över de tomma ställena och så också över en annan fråga där jag hade svarat att jag känner mig ful och äcklig för det mesta. De frågade inte överhuvudtaget rätta saker, men eftersom jag nu faktiskt har bestämt mig för att ge vården en chans så berättade jag helt självmant att jag har bulimi och att jag därför inte kunde svara på frågorna och känner mig som ett fläskberg. De bara stirrade på mig och verkade inte förstå något när jag försökte förklara att det är fråga om ett bantningsförsök och att jag faktiskt behöver göra något åt mina viktproblem.

Jag hoppas besöken blir lite lättare i fortsättningen. Idag kändes det åtminstone som om vi inte riktigt kom nånstans. Jag är helt säkert inte den lättaste att ha som patient, men jag försökte faktiskt berätta så öppet jag bara kunde om allt. I varje fall är jag nu skriven som patient där och alltså officiellt galen. Yes...