Början

Jag stack idag hemifrån kl 8:30 på morgonen och kom först just hem. Det låter kanske som en vanlig skoldag, men jag har faktiskt för en gångs skull struntat i skolan och gjort något helt annat. Jag har försökt fixa mig själv i skick utan att fundera på vad alla andra kräver av mig och vad jag borde göra.

Jag ringde faktiskt till YTHS på morgonen och fick en akuttid till Otnäs. Tydligen var alla tider i Helsingfors fullbokade redan 5 minuter efter att de öppnade. Något fel är det tydligen i systemet, men åtminstone kom jag nånstans. Jag funderade faktiskt först på att strunta i det hela och fara till skolan, men för en gångs skull lyssnade jag när sköterskan försökte övertyga mig om att det här var viktigare än att fara till skolan och bete mig som alla förväntar sig.

På YTHS lyckades jag säkert förstöra en stackars läkares tidtabell totalt genom att sitta där i över en timme på en 20 minuters tid, men åtminstone hände det äntligen nånting. Det gick lite lättare att prata när jag märkte att läkaren var ännu mer nervös än jag, vilket verkligen säger nånting eftersom jag satt där och hade någon panikattack på gång.

Därifrån fick jag sedan en remiss till jouren och också en brådskande remiss till en psykiatrisk poliklinik. Fast alla försöker rekommendera YTHS psyktjänster så är det nu tydligen så att man inte har en chans att få tid före tidigast om en månad oberoende hur brådskande det är. Det är kanske inte heller riktigt okej, men helt positivt att de sedan erbjöd något annat.

Vid ungefär halva dagen satt jag alltså igen en gång på psykjouren. Den här gången var där lite rusning och jag kom inte genast nånstans, så jag hann istället sitta ganska länge och observera vad som hände. Jag såg åtminstone 3 läkare som var där också på sommaren när jag gjorde min amanuensur, vilket nästan fick mig att springa ut igen. Nu hade jag ändå bestämt mig för att ge vården en vettig chans, så jag satt kvar och gömde mig i ett hörn med håret framför ansiktet. Väldigt moget, men jag ville verkligen inte att de skulle känna igen mig.

Sedan fick jag först prata med en sköterska och det gick förvånansvärt bra. Det är väldigt mycket fast vid personkemier hur mycket man får ut av ett samtal med mig och hon lyckades faktiskt t.o.m. få fram mina ätstörningsproblem, så nu finns de också dokumenterade nånstans.

Efter det tog allt ganska länge och det var väldigt osäkert vad som skulle hända med mig. Jag trodde nästan att jag skulle hamna på någon avdelning eftersom jag inte kunde lova att jag inte gör något idiotiskt under veckoslutet, men så blev det ändå inte. Efter flera samtal med både läkare (som tur ingen av de jag kände...) och sköterskan kom vi fram till att jag ändå har störst nytta av att fara hem, försöka ta det lugnt och få mer mediciner med mig. Jag ska dessutom fara och träffa den där samma sköterskan på tisdag eftersom hon ville försäkra sig om att allt är okej och att jag klarar mig. Efter det får jag antingen en tid till psykpolin eller till bipolaritetscentret.

Tydligen kan patienten själv i väldigt hög grad påverka hurdan mottagningen den får. På måndag ville jag bara bort därifrån och tyckte att alla var störande och försökte få mig att göra saker jag inte ville, men nu fick jag ett helt annat intryck. Människor verkade förstå min situation någorlunda och det var absolut inte tal om några M1-papper. De verkade dessutom helt på allvar bry sig och ville verkligen hitta en lösning som skulle hjälpa mig. Det ska bli helt intressant att se hur det fortsätter, men åtminstone är jag helt glad att det nu händer nånting.