Jag har tyvärr bestämt mig för att avsluta den här bloggen. Den har varit väldigt kiva att skriva och jag är tacksam för alla som har läst och kommenterat, men jag kan tyvärr inte längre fortsätta eftersom det börjar komma alldeles för mycket klagomål.
Jag är själv fortfarande av den åsikten att det inte är något fel på vad jag skriver och att det borde höra till yttrandefriheten att få blogga om vad man vill. Hur som helst verkar det som att "den stora allmänheten" inte godkänner mina skriverier och jag orkar nu inte börja strida om saken. Tydligen borde det höra till läkaryrket att "behandla andra respektfullt" och "undvika att hata någon". Jag håller inte med utan anser att alla borde få ha sina egna åsikter så länge det inte påverkar hur man behandlar sina patienter och sköter sitt yrke. Men som sagt, jag orkar inte bråka.
För att lugna ner alla klagare vill jag bara till sist klargöra några saker:
Jag är möjligtvis en galen psykopat med väldigt dåliga sociala färdigheter. Det finns en hel del människor jag hatar. Jag har säkert nånslags attitydproblem och blir väldigt lätt störd på människor som inte fattar självklara saker. Jag är helt enkelt inte en av de där trevliga, sociala människorna som kommer överens med alla och aldrig säger ett ont ord om någon.
Det här betyder däremot inte att jag skulle vara farlig för någon. Tydligen har mina inlägg igen en gång lätt till att jag anses vara en potentiell skolskjutare eller något i den stilen, men jag hoppas verkligen att alla har klart för sig att jag aldrig kommer att avsiktligt skada någon. Oberoende vad jag tycker om något eller någon skulle jag aldrig ta ut någonslags hämnd eller liknande. Jag kanske fantiserar ihop nånting på skämt, men längre än det skulle jag aldrig på riktigt gå oberoende vad saken gällde.
En annan sak jag vill poängtera är att jag aldrig skulle låta mina problem gå ut över mitt kommande yrke och alltså patienterna. Om man inte känner mig är det kanske inte så självklart, men alltså om jag gör något så gör jag det också ordentligt. Jag skulle aldrig i livet sköta en patient slarvigt bara för att jag själv kanske inte alltid är riktigt mentalt stabil. Det är ju faktiskt andra människors liv det är fråga om! Ifall någon tror att jag skulle låta mig själv slarva med det så har jag verkligen lyckats ge en missvisande bild av mig. Aldrig.
Alltså, en sammanfattning: Jag bryr mig inte det minsta om vad någon tycker om det jag skriver, och oberoende vad människor tror om mig så kommer jag att göra mitt allra bästa för att bli en bra läkare.
Hejdå :)
P.S. Jag kommer defintivt att fortsätta skriva, men antingen blir det bara en personlig dagbok i fortsättningen eller så möjligtvis en ny, stängd blogg. Det har åtminstone blivit klart att vem som helst inte kan hantera det jag skriver om, så jag måste helt enkelt hålla mig till läsare som inte är lika hysteriskt lagda och har ett sinne för humor.
tisdag 26 november 2013
söndag 24 november 2013
Perfekt veckoslut
Jag har haft ett helt otroligt perfekt veckoslut!!! Man kanske inte skulle tro det eftersom jag bl.a. har haft krabbis, svimmat och vaknat upp på tambursgolvet, suttit i en het simhall och jobbat hela lördagen och söndagen, men allt har faktiskt varit helt sjukt bra :D
Alltså, på fredagen var jag först på tupare och sen på vår kurs lillajulsfest. Båda var faktiskt förvånansvärt bra och jag hade åtminstone roligt. Efter lillajulsfesten fortsatte ännu en del av oss till en helt random bar i Lill-Hoplax, och därifrån fick jag sedan skjuts hem av ingen mindre än P. Efter en lyckad användning av klischén "Do you wanna come upstairs?" hade jag t.o.m. sex med honom, vilket som vanligt var något alldeles underbart! Han kunde tyvärr inte stanna över natten, men det var hur som helst helt ljuvligt att ens vara en stund med honom. Det verkar som att vi fungerar nästan bättre nu när vi har gått tillbaka till att vara "friends with benefits". Kanske det bara var det där med förhållanden som inte riktigt var vår grej...?
Lördagmorgon började sen lite sämre. Jag gick förstås lite sent och sova föregående kväll, vilket förstås betydde att jag också tog mina mediciner lite onödigt sent och att deras verkan inte riktigt hade gått över när jag skulle stiga upp. De fungerar väl kanske helt bra, men de har som biverkning att blodtrycket sjunker. Mitt blodtryck är redan i normala fall ett litet problem, så om det ännu sjunker därifrån räcker det helt säkert inte till för att föra nånting till hjärnan. Eftersom jag förstås inte tänkte på det här utan bara steg upp och var på väg till badrummet som vanligt slutade det med att jag plötsligt låg avsvimmad i tamburen. Nice. Pga det missade jag dessutom bussen.
Men inte var det väl så farligt. Jag hann konstigt nog i tid till simtävlingarna och hade faktiskt roligt där fast det egentligen var en ganska hemsk situation när man måste sitta där i det där 40 grader heta, trånga, högljudda helvetet i 12 timmar och dessutom ha krabbis. På något sätt kändes det inte alls så hemskt utan jag faktiskt njöt av det.
Under pausen var jag också själv och simmade och fick t.o.m. min fjäril att funka! Det jag på sista tiden har hållit på med när man borde simma fjäril har varit något alldeles hemskt och säkert sett ut som om jag drunknar, men nu äntligen hittade jag den rätta rytmen. Jag vet att jag kan simma fjäril helt okej, och därför har jag verkligen varit störd på att det inte har blivit till något. Nu kändes det däremot helt ljuvligt och som att man bara gled fram på vattenytan istället för att hoppa upp och ner som någon idiot.
Söndagen var stora drag likadan. Jag satt i simhallen och kollade på tävlingar i visserligen bara 9 timmar och så simmade jag mellan morgon- och kvällspasset. Min egen simning funkade helt sjukt bra och jag bara fortsatte och fortsatte. Som resultat fick jag 5 km simmat på 1 timme 26 minuter. Inte alltså så där helt illa. Det betyder att jag högst antagligen fortfarande skulle klara av 10 km på under 3 timmar. Nice!!! Jag är inte helt hopplöst dålig ännu ;)
Under tävlingarna diskuterade vi också lite vad som ska hända med vår grupp i framtiden. Ingen har riktigt någon motivation och alla är överens om att den inte funkar som den är nu. Som resultat kom vi fram till att vi kunde skippa allt det här och bilda en ny, självständig grupp utan tränare. I praktiken skulle vi alltså ha kvar alla våra gamla turer, men man skulle få gå så mycket man hinner och vill. Jag tyckte det verkade som en helt perfekt lösning och jag hoppas verkligen att människor är med på det och att vi får förslaget igenom. Jag gjorde redan upp ett preliminärt förslag till föreningens styrelse, men eftersom min finska nu är vad den är och jag egentligen inte riktigt hade någon aning om vad jag skulle skriva dit så väntar jag ännu på att någon annan godkänner det innan jag skickar det vidare. Det här är en så otroligt bra idé att det bara måste funka!
Som slutsats kan man kanske konstatera att jag åtminstone inte är deprimerad längre. Jag har ingen aning om vad som har förändrats, men jag är glad över att nånting hänt. Om det sen är normalt eller inte är en annan sak, men åtminstone är jag på helt otroligt mycket bättre humör, orkar prata med människor, älskar att simma så mycket att jag kunde hålla på hur länge som helst och utvecklar en massa nya idéer. Jes, äntligen!!! :D
Alltså, på fredagen var jag först på tupare och sen på vår kurs lillajulsfest. Båda var faktiskt förvånansvärt bra och jag hade åtminstone roligt. Efter lillajulsfesten fortsatte ännu en del av oss till en helt random bar i Lill-Hoplax, och därifrån fick jag sedan skjuts hem av ingen mindre än P. Efter en lyckad användning av klischén "Do you wanna come upstairs?" hade jag t.o.m. sex med honom, vilket som vanligt var något alldeles underbart! Han kunde tyvärr inte stanna över natten, men det var hur som helst helt ljuvligt att ens vara en stund med honom. Det verkar som att vi fungerar nästan bättre nu när vi har gått tillbaka till att vara "friends with benefits". Kanske det bara var det där med förhållanden som inte riktigt var vår grej...?
Lördagmorgon började sen lite sämre. Jag gick förstås lite sent och sova föregående kväll, vilket förstås betydde att jag också tog mina mediciner lite onödigt sent och att deras verkan inte riktigt hade gått över när jag skulle stiga upp. De fungerar väl kanske helt bra, men de har som biverkning att blodtrycket sjunker. Mitt blodtryck är redan i normala fall ett litet problem, så om det ännu sjunker därifrån räcker det helt säkert inte till för att föra nånting till hjärnan. Eftersom jag förstås inte tänkte på det här utan bara steg upp och var på väg till badrummet som vanligt slutade det med att jag plötsligt låg avsvimmad i tamburen. Nice. Pga det missade jag dessutom bussen.
Men inte var det väl så farligt. Jag hann konstigt nog i tid till simtävlingarna och hade faktiskt roligt där fast det egentligen var en ganska hemsk situation när man måste sitta där i det där 40 grader heta, trånga, högljudda helvetet i 12 timmar och dessutom ha krabbis. På något sätt kändes det inte alls så hemskt utan jag faktiskt njöt av det.
Under pausen var jag också själv och simmade och fick t.o.m. min fjäril att funka! Det jag på sista tiden har hållit på med när man borde simma fjäril har varit något alldeles hemskt och säkert sett ut som om jag drunknar, men nu äntligen hittade jag den rätta rytmen. Jag vet att jag kan simma fjäril helt okej, och därför har jag verkligen varit störd på att det inte har blivit till något. Nu kändes det däremot helt ljuvligt och som att man bara gled fram på vattenytan istället för att hoppa upp och ner som någon idiot.
Söndagen var stora drag likadan. Jag satt i simhallen och kollade på tävlingar i visserligen bara 9 timmar och så simmade jag mellan morgon- och kvällspasset. Min egen simning funkade helt sjukt bra och jag bara fortsatte och fortsatte. Som resultat fick jag 5 km simmat på 1 timme 26 minuter. Inte alltså så där helt illa. Det betyder att jag högst antagligen fortfarande skulle klara av 10 km på under 3 timmar. Nice!!! Jag är inte helt hopplöst dålig ännu ;)
Under tävlingarna diskuterade vi också lite vad som ska hända med vår grupp i framtiden. Ingen har riktigt någon motivation och alla är överens om att den inte funkar som den är nu. Som resultat kom vi fram till att vi kunde skippa allt det här och bilda en ny, självständig grupp utan tränare. I praktiken skulle vi alltså ha kvar alla våra gamla turer, men man skulle få gå så mycket man hinner och vill. Jag tyckte det verkade som en helt perfekt lösning och jag hoppas verkligen att människor är med på det och att vi får förslaget igenom. Jag gjorde redan upp ett preliminärt förslag till föreningens styrelse, men eftersom min finska nu är vad den är och jag egentligen inte riktigt hade någon aning om vad jag skulle skriva dit så väntar jag ännu på att någon annan godkänner det innan jag skickar det vidare. Det här är en så otroligt bra idé att det bara måste funka!
Som slutsats kan man kanske konstatera att jag åtminstone inte är deprimerad längre. Jag har ingen aning om vad som har förändrats, men jag är glad över att nånting hänt. Om det sen är normalt eller inte är en annan sak, men åtminstone är jag på helt otroligt mycket bättre humör, orkar prata med människor, älskar att simma så mycket att jag kunde hålla på hur länge som helst och utvecklar en massa nya idéer. Jes, äntligen!!! :D
fredag 22 november 2013
Kursen (nästan) avklarad
Jag har idag skrivit tent i 4 timmar och är ganska säker på att det gick bra. Det betyder att den här enorma hjärt- och lungkursen äntligen är slut och att jag inte längre behöver stressa med alla obligatoriska lektioner och annat skit. Visserligen har jag ännu en lektion att ersätta och 4 patienter att undersöka, men det fixar sig säkert senast under jullovet. Ifall nån klagar har jag faktiskt ett läkarintyg som säger att jag har en "akut stressreaktion" och inte kan utföra kursen under utsatt tid.
Jag var igen en gång lite chockad över hur bra den där tenten faktiskt gick. Jag hade inte läst överhuvudtaget förutom lite snabb repetition idag på morgonen medan jag drack kaffe, men ändå kändes det som att jag kunde åtminstone det viktigaste. Där saknades säkert en hel del detaljer och saker jag skulle ha kunnat om jag skulle ha läst lite, men är det egentligen så jätteviktigt? Jag har helt enkelt inte kunnat läsa den senaste tiden och bara man ens har en liten aning om vad man ska göra med patienterna så kan man oftast improvisera resten och kolla upp saker nånstansifrån.
Det jag märkte att jag ännu borde jobba lite på var EKG-tolkning. Jag vet inte om jag gjorde något fel eller inte, men jag tyckte att nästan alla patienter i tenten hade hjärtinfarkt och jag vet inte om det riktigt var meningen att få samma diagnos på alla. I verkligheten har man förstås också lite bakgrundsinformation och en verklig patient man kan fråga om symptomen, men det störde mig ändå lite att vara så osäker. Jag har faktiskt lånat en bok om EKG (=hjärtfilmer ifall någon inte vet vad jag pratar om) och nu när tenten är över och jag i princip inte längre behöver läsa den så kanske jag t.o.m. skulle kunna göra det bara för skojs skull. Jag får aldrig upp mina böcker under kursen, men jag är ju nog intresserad av själva ämnena så det finns en helt bra chans att jag lyckas läsa något som inte är relevant just då ;)
Förresten är min allmänna situation just nu faktiskt lite bättre. Igår kändes för första gången på länge helt okej att hålla träningar och jag märkte att jag t.o.m. tyckte att det var roligt. Mina simmare gjorde som vanligt ingenting, men den här gången störde det mig inte lika mycket som det har gjort på senaste tiden.
Idag när jag gick hem från skolan efter tenten var jag på riktigt gått humör och är det egentligen ännu också. Det känns helt sjukt konstigt efter att allt bara har varit skit så länge, men jag kanske snart blir lite normalare igen. Nu ska jag om några timmar på en kaveris tuparen och därefter på kursens lillajulsbastukväll, och jag ser faktiskt fram emot det. Jag vill fara och träffa människor och festa ordentligt. För en alkoholist som jag låter det kanske konstigt, men jag har faktiskt festat väldigt lite på sista tiden eftersom jag helt enkelt inte har haft lust att fara nånstans och ännu mindre träffa en massa människor. Idag däremot ska jag göra det och jag ska försöka ha roligt helt på riktigt och inte bara fejksmila hela kvällen. Dessutom får jag testa om min nya medicin har någon intressant kombinationseffekt med alkohol. Antagligen inte, men man vet ju aldrig ;)
Jag har inte heller några stygn längre, så jag behöver inte gömma något för överdrivet nyfikna kurskamrater när vi går i bastun. Normalt har jag inget emot att visa upp alla världens skador och annat mystiskt, men det här var på något sätt lite annorlunda. Mina kurskamrater vet inte så där jättemycket om mig, så det skulle ha känts lite konstigt att berätta vad som hade hänt den här gången.
Nåjoo, hur som helst var det en helt intressant upplevelse att ta bort stygnen. Jag fick hjälp av en av mina simmare och vi gjorde det så där lite oproffsigt med en väldigt osteril nagelsax och pinsett, men det gick faktiskt konstigt lätt. Av någon orsak hade stygnen vuxit fast ganska ordentligt i min hud så det var lite svårt att få till stånd någon öppning dit man kunde tränga in saxen, men på något sätt gick det ändå. Det är tydligen helt onödigt att fara till någon hälsocentral för att ta bort stygn, det går helt bra att göra själv också. Om man sen ännu skulle vara lite smartare än jag och fixa sina sår nånstans dit man räcks med båda händerna så behöver man säkert inte ens be någon annan om hjälp eftersom man själv kan använda både sax och pinsett och det hela går mycket lättare.
Jag var igen en gång lite chockad över hur bra den där tenten faktiskt gick. Jag hade inte läst överhuvudtaget förutom lite snabb repetition idag på morgonen medan jag drack kaffe, men ändå kändes det som att jag kunde åtminstone det viktigaste. Där saknades säkert en hel del detaljer och saker jag skulle ha kunnat om jag skulle ha läst lite, men är det egentligen så jätteviktigt? Jag har helt enkelt inte kunnat läsa den senaste tiden och bara man ens har en liten aning om vad man ska göra med patienterna så kan man oftast improvisera resten och kolla upp saker nånstansifrån.
Det jag märkte att jag ännu borde jobba lite på var EKG-tolkning. Jag vet inte om jag gjorde något fel eller inte, men jag tyckte att nästan alla patienter i tenten hade hjärtinfarkt och jag vet inte om det riktigt var meningen att få samma diagnos på alla. I verkligheten har man förstås också lite bakgrundsinformation och en verklig patient man kan fråga om symptomen, men det störde mig ändå lite att vara så osäker. Jag har faktiskt lånat en bok om EKG (=hjärtfilmer ifall någon inte vet vad jag pratar om) och nu när tenten är över och jag i princip inte längre behöver läsa den så kanske jag t.o.m. skulle kunna göra det bara för skojs skull. Jag får aldrig upp mina böcker under kursen, men jag är ju nog intresserad av själva ämnena så det finns en helt bra chans att jag lyckas läsa något som inte är relevant just då ;)
Förresten är min allmänna situation just nu faktiskt lite bättre. Igår kändes för första gången på länge helt okej att hålla träningar och jag märkte att jag t.o.m. tyckte att det var roligt. Mina simmare gjorde som vanligt ingenting, men den här gången störde det mig inte lika mycket som det har gjort på senaste tiden.
Idag när jag gick hem från skolan efter tenten var jag på riktigt gått humör och är det egentligen ännu också. Det känns helt sjukt konstigt efter att allt bara har varit skit så länge, men jag kanske snart blir lite normalare igen. Nu ska jag om några timmar på en kaveris tuparen och därefter på kursens lillajulsbastukväll, och jag ser faktiskt fram emot det. Jag vill fara och träffa människor och festa ordentligt. För en alkoholist som jag låter det kanske konstigt, men jag har faktiskt festat väldigt lite på sista tiden eftersom jag helt enkelt inte har haft lust att fara nånstans och ännu mindre träffa en massa människor. Idag däremot ska jag göra det och jag ska försöka ha roligt helt på riktigt och inte bara fejksmila hela kvällen. Dessutom får jag testa om min nya medicin har någon intressant kombinationseffekt med alkohol. Antagligen inte, men man vet ju aldrig ;)
Jag har inte heller några stygn längre, så jag behöver inte gömma något för överdrivet nyfikna kurskamrater när vi går i bastun. Normalt har jag inget emot att visa upp alla världens skador och annat mystiskt, men det här var på något sätt lite annorlunda. Mina kurskamrater vet inte så där jättemycket om mig, så det skulle ha känts lite konstigt att berätta vad som hade hänt den här gången.
Nåjoo, hur som helst var det en helt intressant upplevelse att ta bort stygnen. Jag fick hjälp av en av mina simmare och vi gjorde det så där lite oproffsigt med en väldigt osteril nagelsax och pinsett, men det gick faktiskt konstigt lätt. Av någon orsak hade stygnen vuxit fast ganska ordentligt i min hud så det var lite svårt att få till stånd någon öppning dit man kunde tränga in saxen, men på något sätt gick det ändå. Det är tydligen helt onödigt att fara till någon hälsocentral för att ta bort stygn, det går helt bra att göra själv också. Om man sen ännu skulle vara lite smartare än jag och fixa sina sår nånstans dit man räcks med båda händerna så behöver man säkert inte ens be någon annan om hjälp eftersom man själv kan använda både sax och pinsett och det hela går mycket lättare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)