Uppdatering och perspektivförändringar

Ursäkta för bloggtorkan på senaste tiden, jag har bara inte riktigt haft en aning om vad jag ska skriva. Det igen har berott på att jag har funderat på en hel del saker och det har tagit nästan en vecka att komma fram till något. Inte för att jag alls är säker på om jag faktiskt har kommit nånstans ännu, men kanske det snart händer nånting...?

Alltså, jag har kommit fram till att mitt liv som det är nu inte riktigt funkar. Jag bryr mig helt för mycket om vad andra människor tycker om saker, speciellt mig, och det är inte riktigt vettigt. Dessutom håller jag också på med helt för mycket självdestruktiva grejer som bara får mig att må ännu sämre i längden. Det som antagligen skulle hjälpa skulle vara nånslags fasta rutiner, mera sportande och mindre missbukande av olika saker. Det jag håller på med just nu är ungefär så långt ifrån det man kan komma.

Jag har också funderat lite på P. Han är nog inte "den rätta" för mig och jag tror att jag ska försöka byta inställning till honom. Jag har i och för sig nog vetat redan från början att fast vi passar ihop så är det inte tillräckligt perfekt ändå. Jag menar, det funkar som det är, men jag kan inte riktigt se det gå framåt på något sett. Speciellt nu när han inte har haft tid för mig och vi inte har träffats nästan alls så har jag istället ägnat tiden åt att försöka inse att jag klarar mig helt bra utan honom. Det har lyckats ganska bra och jag tror nästan att jag från och med nu kan säga att vi är ganska långt över åtminstone från min sida.

Visst diggar jag honom ännu och man har aldrig tråkigt med honom, men han är väl ännu mindre av en förhållandetyp än jag så det funkar nu bara inte. Förstås tänker jag inte bryta kontakten med honom eller något sånt, jag tänker bara ändra perspektiv på det hela. Om jag inte föreställer mig att vi har någotslags förhållande på gång så blir jag ju liksom inte besviken av att han inte är intresserad av att träffa mig tillräckligt ofta. Istället kan jag ju bli positivt överraskad de gångerna han faktiskt tar kontakt och vill göra något. Helt klar förbättring.

En annan sak jag tror jag borde ändra perspektiv på är mitt utseende. Visserligen har jag igen lyckats samla på mig några kilo för mycket eftersom jag har ätit helt fel saker och inte orkat göra mig av med tillräckligt efteråt, men jag tror inte att jag borde bry mig så mycket. Jag ser de där kilona direkt, men å andra sidan ser jag dem också även om de inte skulle finnas där. Andra människor verkar däremot inte märka något.

På tisdagen var jag på väg hem från simstadion och råkade cykla förbi ett gäng som spelade cricket. Eftersom det nu inte är en så jättevanlig sport tänkte jag att jag far och tittar om där är nån jag känner, t.ex. P. Han var ju sen där, och en hel del andra som jag kände också, men det mest intressanta var väl att där också var en typ som jag aldrig tidigare hade träffat men som helt klart bestämde sig för att ha sex med mig direkt när han såg mig. Jag tror åtminstone inte att jag flirtade något extra mycket med honom, men jag märkte direkt att han inte tänkte ge upp. Först var jag kanske inte så intresserad, men efter att han ägnat en god stund åt att berätta hur vacker och vältränad så hade jag inte så mycket emot det längre. När han sedan berättade varifrån han kom och att jag insåg att jag i så fall skulle få land nr. 22 till min samling så for vi ganska direkt iväg till mig ;)

(Förresten har jag nu haft sex med 5 spelare ur deras lag. Kallas det något speciellt om man lyckas med ett helt lag? Så där som typ en "perfect week" eller "hattrick" eller något?)

Nåja, pointen var alltså att det helt klart finns människor som tycker att jag ser okej ut. Det att han på någots ätt kunde kalla mig snygg när jag kommer med cykelhjälm, otvättat och oborstat hår och smutsiga mansshorts är ju redan ganska speciellt. Att han också ansåg mig vara vältränad utan att ens ha sett min rygg var ju också väldigt förvånande. Men inte tror jag nu att han ljög heller, för speciellt det där med musklerna kom bara fram som en bisak när vi diskuterade olika intressen och jag nämnde simningen. Dessutom vet jag att det finns en hel del andra som också tycker att jag har en snygg kropp. På något sätt har jag alltid bara tänkt att de antingen är blinda eller inte har något att jämföra med, men med tanke på att jag har hört samma sak av så många personer så kanske det faktiskt är mer troligt att jag har fel. Mina problem med P har nog inte heller någonsin berott på mitt utseende fast jag ibland har inbillat mig det. Jag vet att han tycker att jag är snygg.

Så kanske jag borde börja tro mindre på speglar och mer på vad jag verkligen märker och nog innerst inne vet? Antagligen kommer jag aldrig att vara nöjd med hur jag ser ut, men å andra sidan vet jag nog att det inte ändå kan vara riktigt så illa som en del av valrossarna som ligger och steker sig på stranden. Så länge man har en bikini i storlek 34 eller 36 är det väl ännu okej och magen inte hänger över så långt att den gömmer hela nedre delen så är det väl okej? Då måste det helt enkelt ännu finnas en viss skillnad till typerna med storlek 46 som nog inte har sett sina fötter på flera år...

Angående mitt förra inlägg för en vecka sedan så har jag nu fått svar av typen som ska "skola" mig. Tydligen dög jag ändå, fast han tvivlade lite först. Nu ska vi träffas på lördagkväll och jag är både nervös och ivrig för det. Han vet definitivt vad han gör, så några säkerhetsproblem blir det säkert inte. Jag är mera nervös för att jag verkligen inte har en aning om vad sånhänt innebär i praktiken och därför är jag lite rädd för att jag ska vara dålig på det. Han vet ju nog att jag är totalt oerfaren och har lovat att ta det lite lugnt i början, men efter att ha sett hans bilder så känns det ju nog lite spännande ändå. Nåja, vi får se efter lördagen. Sen kan det förstås vara lite mer pinsamt att ligga på stranden i bikini, men inte har ju nu egentligen brytt mig om det tidigare heller...

Som en liten uppdatering om midsommaren kan jag väl berätta att jag på fredagen var här på Munksnäs strand och hade olagligt grillparty med gymnasiegänget och sedan på lördagen cyklade iväg till lande och var där till söndagen. Det var väldigt nice och midsommaren är nog faktiskt min favorithögtid. Dessutom var det ganska skönt att för en gångs skull få sporta så mycket man bara orkade med cyklingen och sedan brunngrävandet på lande. Brunnen var ca 1,70-1,80 m djup när jag stack därifrån på söndag, och det var jag faktiskt lite stolt över. I slutet måste jag visserligen stå i nånslags spagat och ta spjärn mot väggarna för att räckas och slänga upp sanden, men det var roligt ändå. Kanske jag är lite konstig, men jag älskar såndänt enkelt, fysiskt arbete. Jag kanske inte är lika bra på det som t.ex. min pappa som kommer lika långt på 5 minuter som jag på en halvtimme, men å andra sidan kan jag hålla på hela dagen så jag tro det jämnar ut sig i effektiviteten ändå. På söndagkvällen när ajg kom hem var jag så död att jag inte orkade röra mig och det var helt otroligt skönt. Jag måste nog fara dit något veckoslut snart igen :)

Nu kanske jag slutar för den här gången, men jag ska försöka uppdatera lite oftare. Om jag skulle vara smart skulle jag nu gå och fixa någon lunch, men får se hur det blir med den saken. Jag ska försöka förbättra mig lite, men det är inte så lätt att hålla någon vettig tidtabell och sköta matlagningen när man är ensam. Det är så mycket lättare, men ohälsosammare, att bara äta något snabbt då när man är hungrig...