Insikter

Jag tror inte att jag egentligen mår så bra. Jag har antagligen inte gjort det på ganska länge, men idag slog det mig bara på något sätt.

Först var jag på nånslags "arbetsintervju", men det var väl i praktiken mera en introduktion till arbetsplatsen eftersom jag redan hade fått jobbet. Hur som helst insåg jag att jag skulle passa bättre in bland patienterna än personalen. Lyckat. Jag tror inte att psykiatri riktigt är min grej; kirurgi är säkrare på något sätt och man behöver inte fundera så mycket på i vilket skick man själv är. Såvida det inte är fråga om konstgjorda knäleder och sånt, men det är nu sen en annan sak.

Så skulle jag fara via butiken på hemvägen, vilket var lite mindre lyckat. Då var klockan typ 14 och jag hade inte ätit något sen jag steg upp kl 8, så jag var helt vrålhungrig. Det är defintivt inte ett bra tillstånd att gå in i en butik i. Jag köpte en massa som jag egentligen inte ens behövde, och eftersom jag är helt utan självdsciplin så åt jag förstås också det. Gissa om det kändes bra efteråt...?

Sen på något sätt bara inaktiverades något i mig. Jag har liksom nånslags switch i mig som antingen är på eller av, och när den är på är allt bra, jag är hur aktiv som helst och på gott humör, men sen när den är av så orkar jag inte göra nånting och allt känns bara ointressant och omotiverande. Om den skulle kunna fastna på "på" så skulle jag vara helt nöjd, men tyvärr verkar den inte vilja göra det.

Mina simmare förbättrade visserligen situationen en aning, men jag skulle säkert ha behövt få simma själv också. Problemet var bara att jag inte orkade. Jag orkade inte ens cykla till träningarna, utan tog bussen för att kunna fortsätta läsa boken jag idag hade fastnat i.

På tal om den boken så handlade den om ett psyksjukhus och olika personer som hade lite problem. Jag måste säga att det blev en aning oklart vad som egentligen hände (kanske måste ta och läsa igenom slutet lite långsammare och se om jag förstår något...), men huvudpointen var väl att en typ tappade greppet totalt och mördade en del av sina klasskamrater och låste in en liten pojke i ett skjul i skogen. Han var också totalt besatt av en viss person, vilket till slut ledde till att han "i misstag" släppte ut en seriemördare från psykanstalten. Samma typ hade också tidigare stulit sin mammas sömntabletter och pappas rakblad, drogat ner sig totalt, skurit upp handlederna och hoppat i sjön. Visserligen blev han räddad, men jag tror inte att det var själva pointen. Det var säkert just en sån bok som jag absolut inte borde läsa, men ändå är helt sjukligt intresserad av.

Jag måste säga att jag blev en aning orolig. Borde jag liksom helt seriöst göra något innan det går så där? Personen i boken var ju en helt normal typ med ett normalt jobb och t.o.m. en del vänner och sånt. Betyder det då att det att man gör nånting (= t.ex. studerar, jobbar eller liknande) inte automatiskt skyddar en? Jag har på något sätt en sån föreställning att om man klarar av sitt liv på något sätt så är allt ok och man behöver inte bry sig så mycket om att man egentligen är helt galen. Har jag fel?

Jag fick också ett mejl av en av mina lärare som jag tog kontakt med under våren efter att jag mer eller mindre blev tvingad av en typ som åtminstone har insett att jag inte gör något om jag inte måste och att det kanske inte alltid är så bra. Hon beklagade att mitt mejl hade hamnat nånstans längst ner i skräpkorgen och hoppades att jag skulle ringa henne möjligast snabbt för att bestämma om ett möte.

Men vill jag det? Det självklara svaret är förstås nej, men sen kan man ju fortsätta med att fundera om jag borde göra det. Då är svaret inte längre lika enkelt. Kanske jag faktiskt borde. Hon skickade visserligen inga kontaktuppgifter och jag har inte något annat än hennes e-post, så det kräver i så fall lite detektivarbete först. Om det bara skulle vara att knäppa in ett nummer i telefonen kanske jag nästan skulle klara av det efter några veckors funderande, men nu är det ju liksom ännu svårare. Jag har faktiskt inte en jävla aning om vad jag ska göra.

Hoppas min switch snart skulle ändras igen, annars orkar jag inte så länge mera...

För att sedan lite uppdatera om vad som hände på veckoslutet så måste jag väl konstatera att det inte var så speciellt lyckat.

På fredagkväll simmade vi lite 25 m tider och jag var helt usel. Fjäril 16 s, rygg 21, bröst 20 och crawl 16. Herregud!!! Fjärilen var väl den enda jag nästan kan leva med, men alltså annars total katastrof!!! På lördagmorgon skulle vi seddan simma spark, som jag vanligtvis älskar och t.o.m. är bra på, men mitt knä vägrade samarbete och allt gick bara skit. Jag måste till slut ge upp och kunde inte ens simma till slut. Det var så otroligt pinsamt och dessutom var jag bara störd på den där jävla saken som bara knakade och tog sjukt varje gång jag försökte röra på benet. Fuck!!!

Så for jag till lande med pappa. Eller, först var vi och hälsade på famo, som var på väldigt dåligt humör. Dessutom fick jag presentera mig ca 10 gånger på 15 minuter och en typ gapskrattade varje gång hon hörde mitt namn. Vad fan är det för fel på det liksom och hur mycket begärt är det egentligen att bli ihågkommen ens nångång?

På lande skulle vi sedan gå och gratulera min kusin till hans nyfödda dotter, vilket resulterade i att hans galning till hund höll på att bita armen av min pappa. Det var defintivt sista droppen för mig, och de där jävla idioterna kan för min del göra precis vad de vill i fortsättningen utan att jag bryr mig det minsta. Jag har exakt två kusiner, och tidigare var jag t.o.m. ganska bra vän med båda två. Numera kan de lika gärna fara åt helvete.

Jag har ingen aning om vad som hände, men på något sätt har det gått från att springa omkring och leka hela somrarna och t.o.m. dra sina första fyllor och en massa annat roligt tillsammans till det här. Är det sen det att jag har börjat komma överens bättre med min pappa eller vadå? Tidigare brukade vi visserligen båda två (=min äldre kusin och jag) hålla på och bråka med honom och försöka bryta möjligast många regler, men inte kan det nu väl bara bero på det heller? Ursäkta nu, men oberoende hur han behandlar mig så är han ändå min pappa och jag tänker defintivt inte godkänna att någon idiot låter sin hund bete sig precis hur som helst. Efter hur de har behandlat min pappa och hela vår familj egentligen angående hela den här lande-striden så tycker jag att han helt bra skulle kunna anmäla den där hunden och få den avlivad. Det skulle bara vara rätt åt dem och jag skulle älska att se deras min när det kommer någon typ och fixar saken. En aning grymt kanske, men jag orkar inte med dem längre. Min släkt krympte just ganska ordentligt i mina ögon.

Så skulle jag ju också träffa P, men han är helt för upptagen och har för mystiska tidatbeller t.o.m. för mig nuförtiden. Han har börjat med nånslags börsgrejer i Australien, vilket innebär att han är uppe hela nätterna, går och sover nångång på morgonen och vaknar ungefär när jag är på väg på träningar. Väldigt lyckat. Kanske det också är en liten bidragande faktor till mitt humör just nu; jag brukar aldrig vara deppad efter att jag har träffat honom. Speciellt om han nu snart skulle vara intresserad av göra något annat med sitt stånd än bara trycka in det i ryggen på mig och "retas"...

Ett annat möte blev också flyttat framåt. Jag skulle imorgon träffa en typ som möjligtvis kan hjälpa med mitt nyaste sjuka intresse, men nu blev det flyttat till torsdagen istället. Jag blev lite besviken. Det är visserligen helt knäppt, men jag är helt otroligt ivrig för det. Hans e-mail där han kallar mig bitch och hora är väldigt uppiggande och det pirrar lite i mig av förväntan varje gång jag svarar på något som "Herren" ber om. Verkligen spännande att se hur det är i på riktigt ;)

Sori om det här inlägget var en aning bittert, men jag tror att jag lite behövde det. Helt klart blir allt bara sämre om man inte åtgärdar det, men nu borde jag ännu fatta det. Med tanke på hur envis jag kan vara tror jag inte att det blir så lätt...