Femtio nyanser av galenskap

Jag har inte hunnit skriva på ett par dagar eftersom jag lite har fastnat i "Fifty Shades"-trilogin. Jag fick den av min mamma i julklapp (är inte riktigt säker på om jag vill veta vad det säger om hennes uppfattning om mina intressen...), men har inte hunnit läsa den förrän nu när jag är ledig. Egentligen kan jag ju nog inte riktigt säga att den är bra, men den ger en väldigt intressant insyn i ett dysfunktionellt förhållande och jag tror att det är helt nyttigt för mig.

Där finns en massa saker som påminner mig om mitt eget förhållande. Visserligen är det inte lika fysiskt problematiskt på något sätt, men så där annars finns det en hel del likheter. En del av deras diskussioner och förhandlingar är nästan ordagrannt vad vi också har pratat om och vi är precis lika borttappade i "förhållandevärlden" som de. Egentligen tror jag att vi också skulle behöva nånslags kontrakt så att man ens skulle ha en aning om vad man kan förvänta sig.

Jag började läsa igår och är nu halvvägs genom den andra boken, så jag tror egentligen att jag är på ganska samma ställe i boken som i mitt förhållande med P. Jag vet hur det är att ha ett förhållande med någon som kanske inte riktigt är vad man vill ha men som man ändå inte klarar sig utan. Jag vet exakt hur det känns att sticka iväg från någon man älskar för att han har gått för långt (inte fysiskt, det händer inte så lätt med mig...) och sedan ångra sig. Jag vet också hur det känns att sedan träffas på nytt för att man helt enkelt inte kan hållas borta. Jag vet också hur glad man kan bli över att märka att någon faktiskt är beredd att ändra på sig och försöka kompromissa.

En annan sak som är lite bekant från den där boken är humörsvängar. Han har helt klart hur många personligheter som helst, och det tror jag att P också har. Man lär sig ganska snabbt att se skillnad på dem och precis som hon så brukar jag också försöka komma på olika tricks för att få fram den jag vill. Oftast är det inte så lätt. När man sedan tillägger att den andra personen (=jag) är minst lika oberäknelig så blir det inte alltid så lyckat. Det håller ju förstås intresset uppe, så kanske det är helt bra en spå något sätt...?

Angående den mer fysiska aspekten av den där berättelsen så måste jag nog säga att jag är lite fascinerad av den också. När jag läser om det blir jag bara så störd på att hon är en sådan oerfaren idiot som inte förstår att njuta av att hon har hittat någon som vågar göra sånt och ändå inte går över gränsen. Visst har jag testat, men det har aldrig riktigt blivit nånting eftersom människor är rädda och inte klarar av det. Inte för att jag egentligen kan klandra dem; själv skulle jag aldrig klara av att slå någon ordentligt oberoende vad man kommit överens om. Och inte skulle jag heller säga att jag på något sätt är besatt av sånt, bara att det ibland kan vara ganska skönt om man är på rätt humör. Åtminstone vet jag att jag aldrig skulle lämna någon över något så löjligt som 6 slag med ett bälte. Det är ju absolut ingenting!

För att sedan byta ämne så kan jag meddela att jag har fått ett jobb. I juli kommer jag att vara anställd som amanuens (=läkarpraktikant) på psykiatriska avdelningen på Aurora sjukhus. Psykiatri är nu kanske inte riktigt min grej så där i längden, men jag tror att det kan vara helt intressant och kanske också nyttigt att få en liten inblick i hur systemen fungerar och vad man gör där. Om inte annat så kanske det drar ner lite på tröskeln att söka sig dit nångång i framtiden när jag högst antagligen behöver det. Just nu behöver jag det enligt mig själv inte; bara för att informeera dem som försöker övertala mig till sånt.

Som en liten fortsättning på ämnet så har jag kommit fram till att det är mycket lättare att vara hälsosam på sommaren. För det första har jag tid att träna och tid att fundera på vad jag äter och hålla mig till det. För det andra är det så varmt att man ändå inte är hungrig. För det tredje har jag för en gångs skull en hel del extra pengar, speciellt nu när jag faktiskt har ett jobb också, så jag behöver inte ens fundera så mycket på om det hälsosammare alternativet är dyrare eller inte.

Efter allt strandliggande inbillar jag mig att jag har fått lite färg också, och det gör det på något sätt lättare att se muskelkonturer. Jag vet inte riktigt om det är mitt fläsk som har arrangerat sig i något mystiskt mönster eller vad det är, men något syns definitivt på min mage. Min rygg tror jag också att har en del konturer, mina armar är helt acceptabla och fast mina ben fortsätter att vara enorma så tror jag ändå att man ser en viss förändring i dem då jag försöker spänna olika muskler. Kanske jag inte är så hopplös?

Förresten hade jag en liten diskussion om min vikt och kroppsbyggnad med min pappa och den var ganska chockerande på ett positivt sätt. Vi diskuterade min vikttävling med min syster och han var väldigt förvånad över resultaten. På något sätt hade han antagit att jag skulle vara överlägsen, och konstaterade sedan att det väl måste bero på att jag har så mycket mer muskler på överkroppen. Jag sätter inte in några citat eftersom de lätt kan misstolkas, men poängen var ändå att han tydligen tycker att jag är ganska tränad och inte alls fläskig trots en del kommentarer han har släppt ur sig. Helt trevligt att höra :)

Nu ska jag fortsätta läsa, sedan gå på träningar och möjligtvis träffa P ifall han har tid. Imorgon blir det brunch på Ekbergs av alla ställen (mammas val, absolut inte mitt...) och på kvällen träff med gymnasiegänget. Allt som allt går det ganska bra.