Jag sitter just nu på tåget och bara måste klaga på att tågen har funkat så otroligt dåligt idag. Först var vi på ett lokaltåg från Vasa till Seinäjoki som var ca en halvtimme försenat. Det skulle väl ha varit helt ok, eftersom vi då inte skulle ha behövt vänta så onödigt länge i Seinäjoki, men sen var vårt fortsättningståg förstås en timme försenat. Väldigt trevligt att vara strandsatt i nån jävla håla som Seinäjoki i en timme då man dessutom har så mycket kamor med sig att man inte orkar röra sig från tågstationen. Men nu sitter vi alltså äntligen på ett lite modernare IC tåg och åtminstone finns här eluttag för datorn. Vi kommer väl till Böle nångång vid midnatt, så sen måste jag bara komma på hur jag tar mig hem därifrån mitt i natten när bussarna antagligen har slutat gå. Kanske jag kan ringa till P och spela hjälplös kvinna som inte klarar av att bära sina väskor eller röra sig 3 km på egen hand...?
Annars hade jag en helt sjukt bra sista praktikdag idag. Jag fick göra ganska mycket och märkte att jag faktiskt har lärt mig helt massor. Först fick jag titta en pojke i öronen och jag såg det helt bra. Jag bedömde att han nog säkert hade inflammation i båda öronen, men att det var allvarligare på vänster sida, och sen när läkaren tittade efter mig så var hon av helt samma åsikt. Yes!
Sen tog jag själv CRP på en patient, vilket alltså betydde att jag sparade sköterskorna en hel del arbete. Det hör ju egentligen inte till läkarens uppgifter, men jag var helt extatisk när läkaren frågade om jag ville gå och göra det. Det var ju inte egentligen så svårt, men det kändes ändå ganska kiva att man faktiskt klarade av något självständigt, underlättade någons arbete istället för att vara ivägen och dessutom fick ett helt relevant labbvärde.
Sedan fick jag sy ett stygn i en typs hand, vilket säkert nog var dagens höjdpunkt. Jag gjorde det utan bedövning, eftersom det var ett ganska litet sår och bedövningen skulle ha krävt fler stick än själva syendet, så det var ganska nervöst. Jag vet inte riktigt om patientens eller min hand darrade mer. Det var helt sjukt skrämmande att bara ta i med pincetten och sätta dit stygnet när man visste att han kände precis allt man gjorde och man inte kunde hålla på och rådda hur som helst. Men det gick helt bra och jag tror t.o.m. att han får ett helt snyggt ärr efter det där.
På eftermiddagen var det en typ som i princip bara kom på granskning, men hade ett helt mystiskt EKG och hans hjärta lät också väldigt konstigt. För det första var jag lite stolt över att jag lyckades tolka hans EKG ens lite och sen ännu att jag hörde hans oregelbundna rytm. Sen fick jag ännu leka sköterska igen och ta ett kontroll EKG och sedan sätta fast honom i hjärtmonitorn en stund. Helt sjukt nice att klara av det också! Visserligen fick jag nog lite hjälp med att kolla att elektroderna var rätt och sedan att använda maskinen, men hur som helst klarade läkaren av en telefontid medan jag "skötte" den här patienten, så jag var igen till någon nytta. Dessutom berömde han mig efteråt för att det var tekniskt sätt mycket bättre än det förra (taget av en riktig sköterska) och därför gjorde det lite lättare att försöka gissa sig till en diagnos.
HVC arbete är alltså ganska så nice och jag är nog på ett sätt lite ledsen över att den här veckan är över. Men å andra sidan är det ju nog skönt att komma hem till något lite vettigare ställe också ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar