P ringde just och jag blev helt jätteglad av att prata med honom efter så här länge. Jag tror dessutom att han ringde för att han saknade mig, och det gjorde mig förstås ännu gladare. Jag kanske låter som nånslags patetisk idiot, men jag väntar verkligen på att få träffa honom snart.
Så hade jag tydligen fått en ganska trevlig e-post också. Bl.a. har jag ju på senaste tiden verkligen börjat tycka om en viss aktivitet som jag tidigare inte riktigt förstod idén med och det är alltid trevligt att få beröm för det. Oftast känns det som att jag inte riktigt har en aning om vad jag håller på med när jag gör det, men nu tycker jag att jag börjar bli lite säkrare. Jag improviserar ju nog ännu också, men på något sätt känns det ändå som om jag snart skulle våga börja tro på att jag har lärt mig det och faktiskt är relativt bra på det. Åtminstone har ju flera personer varit av den åsikten ;)
Men angående åsikter som jag tror eller inte tror på så fick jag ju nog igen beröm för min kropp, men det kan jag helt enkelt inte se själv. Jag har en konstig besatthet av att fråga folk vad de tycker om mig, men oberoende vad de säger så fortsätter min spegelbild att vara ett fläskberg. Enligt en analys jag bad så har jag dessutom blivit mer muskulös de senaste 2-3 månaderna, men det kan väl ändå inte stämma? Och fast det också stämmer så vad har jag för nytta av det när det inte syns?
Så har ajg också märkt att jag antagligen beter mig ännu mer onormalt än jag hade trott. På basen av en del kommentarer("Jag drack ju på tisdagen, så jag kanske ska hålla mig till alkoholfritt idag för säkerhets skull") och reaktioner (*storknar på sin cokis då hon får höra att jag varit ensam och träffat någon jag redan tycker är väldigt konstig*) idag kände jag mig bara väldigt missanpassad. Men jag är nog fortfarande av den åsikten att det är alla andra som har fel och att jag inte behöver skämmas det minsta för hur jag är.
Varför skulle man liksom inte kunna njuta av livet och göra precis vad som helst som faller en in och känns roligt just då? Efter att t.ex. ha sett bäddavdelningen här i Nykarleby HVC så har jag bara blivit ännu mer övertygad om att det är bäst att leva när man kan och sedan avsluta det innan man blir en zombie som bara stirrar i taket och inte har en aning om vad som händer. En såndän bäddavdelning är nog det absolut sista stället jag skulle vilja jobba på. Verkligen hemskt alltså.
Annars så tror jag nog inte att jag egentligen skulle ha så mycket emot att jobba på en hälsocentral. Det är ju inte riktigt lika coolt som kirurgi, men ändå på sitt sätt varierande och krävande. Och om man vill så får man ju i princip göra alla ingrepp man klarar av. Jag har nog valt så rätt studieområde man kan; jag skulle i princip kunna vara nöjd med t.o.m. det allra simplaste jobbet inom den sektorn.
Men nu ska jag ta och packa lite och sen gå och sova. En dag kvar i Österbotten och sen slipper jag äntligen hem till civilisationen där simhallar och, ännu viktigare, P finns :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar