För en timme sedan hade jag ännu en helt ljuvlig pojkvän. Nu har jag det inte mera.
På ett sätt måste jag ju nog vara lite stolt över vad jag gjorde eftersom jag äntligen stod på mig själv och krävde att han skulle börja behandla mig lite bättre än han gör. Ett ultimatum var helt klart det enda rätta i det skedet, men det betyder ju inte att jag inte nu skulle hata mig själv och må helt skit.
Nu sa han att han skulle fundera på saken i några dagar och sedan ta kontakt med mig, men jag är illa rädd för att jag inte är värd besväret. Visserligen verkade han nog ångra sig och helt ärligt vara ledsen för hur han har betett sig, men inte vet jag nu om han orkar ändra på nånting för min skull ändå. Varför skulle han liksom det?
Det varade i 7 månader och var helt ljuvligt, men nu har jag förstört allt och kan inte sluta gråta. Dit for mitt liv liksom... Fan!
Jag är också stolt över dig för att du vågade ställa ett ultimatum. Ibland är det det ända vettiga och långsiktiga. Förstår helt och hållet att du ändå ångrar dig nu, been there done that. Men livet kommer nog tillbaka och det blir bättre på ett sätt eller annat, lovar dig det. Men jag vet att din situation är jättejobbig och lider med dig. Hoppas P fattar att kämpa.
SvaraRadera...enda*
SvaraRaderaTack...
Radera"Om någon är dum nog att vandra ut ur ditt liv, var smart nog att låta personen gå."
SvaraRaderaMan ska ha sina gränser och inte tolerera vad som helst, även om det säkert känns jättejobbigt just nu. Hoppas också att P fattar att ändra sig. Men stå på dig, och en stor kram från mig!
Tack, jag har ju nog insett nu att jag gjorde helt rätt :)
Radera