Inkräktare i en spökstad

Just nu sitter jag i ett hotellrum i Nykarleby av alla ställen. Imorgon kl 8:00 ska jag infinna mig på något random radhus som kallas hälsocentral och så börjar vår praktikvecka här mitt i ingenstans.

Antagligen har jag väl ganska mycket fördomar mot sånhäna små ställen när jag nu har bott hela mitt liv i Helsingfors, men alltså här finns helt seriöst ingenting! Vi var redan ute på lite sightseeing och det var nog ganska sorgligt. Vi såg allt som allt ungefär 5 människor och det är överhuvudtaget ganska dött här. Vi hittade inte ännu en enda bar eller något liknande och byns största sevärdhet verkade vara en K-butik. Dessutom kände vi oss som att vi inte alls passade in utan bara var nånslags väldigt konstiga turister som inte hade fattat att säsongne inte ännu riktigt har börjat och att det här kanske inte heller är det stället man borde välja i första hand...

Men jag ska försöka vara positiv och fördomsfri. Österbotten kanske inte riktigt är min grej, men det behöver ju inte betyda att den här veckan inte skulle kunna bli rolig.

En positiv sak jag åtminstone redan nu har märkt är att jag tydligen äntligen har fått nånslags vänner också på medi. Tidigare år när man har hört äldre studerande prata om hur de ska ta sig upp hit, vem som ska åka med vem och hur rummen ska delas ut så har jag alltid trott att jag kommer att måsta åka upp ensam och leva en vecka som någon värre enstöring eftersom ingen ändå säkert orkar hänga med mig, men så blev det som tur inte. Resan hit var helt rolig och vi har ett ganska kiva gäng. Vi pratade hela vägen och sedan också resten av kvällen när vi kom fram och jag deltog faktiskt helt aktivt i samtalet.

Antingen håller jag äntligen på att utveckla någonslags sociala färdigheter eller så är det bara igen en gång fråga om den här 2,5 års gränsen. Det var egentligen ganska samma sak med gymnasiet, högstadiet och t.o.m. simningen (både mina egna grupper och dem jag tränar); efter att jag har hängat med ganska samma personer i ungefär 2,5 år så börjar jag äntligen bete mig normalt och prata med människor. Lite konstigt kanske, men jag är väl bara långsam med sånt...

En negativ sak med den här isoleringen är ju förstås att jag inte får träffa P på en hel vecka. Det kanske inte låter så farligt, men saken är den att vi har träffats ungefär varannan dag nu en längre tid redan och det kommer verkligen att bli konstigt att inte ses på en vecka. Eller att inte sova med honom på en vecka. Lite patetiskt är det väl, men jag börjar bli en aning beroende av honom.

På tal om att sova med honom så kan jag berätta att vi söndrade vår "karriärs" andra säng på fredagen. Det var en IKEA-säng och tydligen håller inte de där tapparna att man skakar den fram och tillbaka helt för mycket. Sedan när en tapp lossar/går av så kollapsar förstås också hela sängen. För de som har funderat på att testa så kan jag också meddela att det inte är särskilt bekvämt att sedan sova i den där sängen. Den var helt sned och en massa brädor stack upp i ryggen på en. Helt otroligt lyckat när man annars också sover två personer i en 90 cm säng och inte riktigt skulle rymma att rulla omkring så hemskt mycket för att försöka hitta en bekväm ställning i någon passlig grop... :D

Men nu ska jag gå och sova. Imorgon får jag väl se ifall HVC arbetet här ute i ödemarken skiljer sig från drogutdelandet och sjukintygsskrivandet i de mera civiliserade trakterna.