Hur fortsätter man?

Det här inlägget kommer antagligen att låta helt patetiskt, men jag måste nu skriva det ändå.

Jag har seriösa problem med att göra saker och fortsätta på något sätt efter lördagen. Igår hade jag en så ineffektiv dag man bara kan ha, dvs. jag steg inte upp ur sängen på hela dagen och var allmänt oproduktiv. Och det skulle jag verkligen inte ha haft tid med eftersom vi har vårens sista tent på fredagen och enligt vad jag har hört så ska den vara ganska enorm. Förstås har jag inte heller varit så förutseende att jag skulle ha läst något på förhand, så egentligen borde jag väl hålla på med nånslags panikläsning hela veckan. Det kommer så inte att hända.

Idag hade jag inte heller någon lust att stiga upp på morgonen, men man måste ju gå till skolan eftersom allt vi har nuförtiden är obligatoriskt och dessutom kanske ganska viktigt ifall man inte vill mörda varje patient man har i framtiden. Jag kom på en sån lösning att jag tvingar iväg mig och tar med allt jag behöver för hela dagen. Om jag inte kommer hem i mellan så har jag ju liksom ingen chans att fastna i sängen igen. Eller, så resonerade jag åtminstone.

Så nu har jag då fixat en väldigt trevlig dag åt mig med skola 8-15, sedan egen simning och träningar åt min grupp och efteråt ännu träff med en av mina ekonomiska understödare. Jag skulle verkligen inte orka, men något måste man ju göra och om man är borta hemifrån ca kl 7-22 så får man väl åtminstone nånting till stånd.

En annan intressant observation är att man tydligen kan gå ner 1,5 kg på bara en dag. Jag vill inte ens tänka på hur sjukt mycket jag vägde efter Österbottenveckan, men åtminstone är det ju lite positivt att jag redan fick en del av det fixat. En helt trevlig biverkning av att inte orka stiga upp ur sängen är ju förstås att man inte heller orkar gå till köket eller ännu mindre butiken efter någon mat, så det hjälper väl lite. Idag hade jag inte heller någon lust att äta nånting så jag lever på kaffe och purkka. Inte är det väl ännu för sent att få kroppen i skick till sommaren? Och nej, jag tänker inte sluta fixera på mitt utseende och ätande. Jag anser inte att jag har nått tillräckliga resultat för det ännu.

För övrigt hoppas jag verkligen att P snart skulle ta kontakt med mig och gå med på att förändra sitt beteende ens lite. Antagligen kommer han ju inte att göra det, men man kan väl alltid hoppas. När jag stack kramade han mig visserligen som om det skulle ha varit sista gången och han inte riktigt ville släppa iväg mig (vilket jag kanske inte heller riktigt ville...), och jag ångrar mig nog ganska ordentligt för att jag ändå for iväg. Å andra sidan måste man väl ändå sätta en gräns nånstans. Trots att det är väldigt lockande så tänker jag nog inte ge efter och gå tillbaka till honom före han ber om ursäkt och på något sätt bevisar att han faktiskt menar det och försöker anstränga sig lite mera. Antagligen är jag väl för envis för mitt eget bästa igen och orsakar bara mera problem åt mig själv, men jag hoppas åtminstone att jag gör rätt...