Alltså jag skulle egentligen blogga om något helt annat idag, men sen råkade jag just öppna e-posten och där väntade det säkert underbaraste meddelandet jag nånsin har fått! Det var en person som jag bara just och just känner som skrev och berättade hur otroligt fel jag har om min kropp. Tydligen har jag en av de mest vältränade kropparna han har sett, och det säger redan en hel del eftersom han ungefär idrottar professionellt eller något ditåt.
Visserligen ser jag inte själv något av det där, men alltså jag är faktiskt lite chockad över att han orkade bry sig tillräckligt för att faktiskt skriva till mig och ännu åstadkomma en så där totalt underbar text. Det är seriöst säkert det finaste någon någonsin har sagt (eller då skrivit) åt mig. Jag skulle ha lite lust att printa ut hans mejl och typ hänga upp det på väggen. Det skulle kunna funka som en liten självförtroendeboost om jag har en dålig dag på gång eller något sånt.
Men ja, det känns lite dumt att nu fortsätta med det jag hade tänkt skriva om efter det där, men kanske jag måste göra det ändå. Jag brukar ju ändå inte ha en så hemskt klar röd tråd i mina inlägg, så kanske det inte är så farligt om det lite hoppar. Fast resten nu kommer att vara lite klagande så hoppas jag att ingen missförstår det som att jag skulle vara sur eller något. Efter en såndän överraskning kommer jag antagligen att vara på helt överdrivet gott humör resten av veckan åtminstone :D
En av mina simmare frågade mig förra veckan när jag slutade simma aktivt och varför. Just då orkade jag inte gå in på så hemskt mycket detaljer, men senare råkade jag helt av en slump gå igenom lite av mina gamla simningsrekord och då blev jag igen påmind om varför och pga av vem jag slutade.
Den 28 mars 2009 simmade jag 100 m ryggsim i någon tävling som jag tyvärr inte längre kommer ihåg namnet på. Det som är relevant är att jag bättrade mitt rekord med ungefär 4 seunder, vilket är helt massor i simning. Efteråt skulle jag gå och få kommentarer av min tränare och gissa vad jag fick höra? "Om du inte klarar av att göra bättre vändningar än det där så är det helt onödigt för dig att fortsätta simma och jag tänker inte besvära mig med att kommentera det där".
Om det där mejlet jag just fick var en av de finaste saker jag någonsin har fått höra så var det där en av de absolut värsta. Den där kommentaren fick mig att ge upp. De som känner mig vet kanske att jag verkligen inte är en person som ger upp i första taget utan försöker tills det går, men då orkade jag inte längre. Då tränade jag alltså (åtminstone delvis) i föreningens bästa grupp och gick ivrigt till träningarna 10 gånger i veckan fast mina resultat nu var vad de var och jag hörde till de sämsta i gruppen. Det var roligt ändå och jag hoppades ännu lite på att jag skulle lyckas nångång om jag bara orkade hålla på tillräckligt länge och mycket. Efter de där tävlingarna hade jag visserligen äntligen en nästan okej tid på 100 m rygg, men ingen som helst motivation längre.
När en typ, vars heltidsjobb är att kommentera ungefär 10-15 personers simning, tyckte att jag var ett så hopplöst fall att det inte ens var värt att slösa några meningar på att kommentera något annat än mina usla vändningar så är det verkligen ingen idé att fortsätta. Efter det slutade jag träna med hans grupp och började flyta omkring med typer som var 5-6 år yngre än jag och åtminstone då ännu rejält sämre. Det var mycket bättre fiilis där och eftersom jag ändå inte hade en chans att utvecklas så var det väl inte så stor skillnad.
Det är alltså storyn om hur min urusla simningskarriär slutade och hur jag aktivt började hata en viss typ. Det att han var allmänt störande och hade en hel del perversa drag, vilket ibland kunde bli väldigt äckligt när man måste gå omkring i simppare framför honom, kunde jag ännu nästan tolerera, men det att han fick mig att ge upp kommer jag aldrig att förlåta.
Nåja, nog om det. För att ännu berätta lite om de dagarna jag inte har hunnit skriva några inlägg om så har jag typ hållit på och stressat ihjäl mig, skaffat världens sömnbrist och dessutom konstaterat att min alkoholkonsumption är helt sjuk.
På veckoslutet var jag alltså på spex oxh sits, vilket var helt sjukt roligt, men sen skulle jag nästa morgon köra iväg till Tammerfors kl 7 på morgonen, vilket var lite mindre roligt. Tyvärr måste jag väl erkänna att jag igen en gång körde bil med lite för många promill i blodet, och att jag dessutom skjutsade en massa typer som verkligen inte skulle ha förtjänat att bli krossade mot en bergsvägg eller något liknande. Som tur gick det nu ändå helt bra och jag hittade inte ens någon trevlig polisrazzia att bli fast i.
Däremot började jag efteråt lite räkna hur mycket sprit jag egentligen dricker och fick en liten chock. Förra veckan drack jag enligt mina beräkningar minst 35 doser alkohol. Visst var där ju vappen med och så, men oom jag nu ska vara helt ärlig så skiljde det sig ändå inte så otroligt mycket från en av mina helt vanliga veckor. Och 35 doser! Gränsen för alkoholism för kvinnor är ju 16 doser i veckan, så det är ju i så fall över dubbelt mer än det...
Det är ju faktiskt en aning oroande. Plus att jag då förra veckan har fått i mig ca 3000 kcal energi bara från ren sprit. Det är ungefär ½ kg extra fläsk! Sjukt! Men antagligen kommer jag ändå inte att göra något åt det, jag är helt för beroende av effekterna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar