Eget land

Jag har igen haft en ganska nice dag. Den här veckan är definitivt en av de bättre sakerna de har hittat på åt oss på medi, och dessutom tror jag nog att jag måste ändra min förutfattade mening om Österbotten. Det här är som ett helt eget land liksom, men det betyder ju inte automatiskt att det skulle vara dåligt. Visserligen borde man kanske vara uppvuxen här för att riktigt förstå den här speciella kulturen och livsstilen, men nog kan man ändå uppskatta den. Jag märkte idag att här finns helt sjukt snygga ställen och dessutom finns det också fördelar med att det inte finns några människor nånstans.

Om jag nu så där lite kort ska gå igenom dagens program så hade jag först på morgonen militärgranskningar på en gymnasieskola. Jag granska en pojke helt själv, så det var ju lite intressant. Så hemskt mycket extra hittade jag nu inte, men åtminstone kändes det ju lite som om man gjorde någon nytta och inte bara var i vägen eller störde hela tiden. Hans öron såg jag förstås inte ännu heller nånting annat än vax i, men hur viktigt är det egentligen för militärtjänst som utförs om ett år att man just idag inte hade en öroninflammation?

På eftermiddagen gick vi sedan igenom vad en HVC-psykolog håller på med och så var jag med på barnrådgivning. Rådgivning var helt intressant eftersom jag aldrig tidigare hade sett hur det går till. Tydligen ska barnen checkas vid 6 veckor, 4 månader, 8 månader, 18 månader och 4 år. Jag hade tur och såg allt annat förutom en 6 veckorsgranskning. Inte för att det här med rådgivning kanske är min grej, men det kan väl vara bra att veta hur det görs åtminstone.

Det kom också en 3-åring till mottagningen för neurologisk undersokning eftersom föräldrarna tyckte han var så besvärlig. Både jag och läkaren tyckte han verkade helt normal, men alltså det första jag kom att tänka på när han kom in genom dörren var att han var exakt som min bror. O är ju också 3 år nu och de betedde sig faktiskt precis likadant. Den här patienten höll också på och sprang omkring som en galning, ordnade allt fram och tillbaka, drog fram allt han hittade, vägrade totalt göra som man bad och blev väldigt sur då man försökte ta något ifrån honom. Ifall jag skulle ha varit den där läkaren så skulle jag bara ha skickat hem honom och sagt till föräldrarna att nu för Guds skull uppfostra honom lite hårdare. Pappan som var med på mottagningen medgav också att de hade lite problem med att vara tillräckligt bestämda med honom, men han var ju helt klart en sådan som skulle behöva det.

Riktigt politiskt rätt är det ju kanske inte att rekommendera sådan vård och jag skulle aldrig tidigare ha trott att jag skulle kunna tänka mig godkänna sånt, men ibland kan det väl vara det enda alternativet. Om man dessutom har lite mer välbalanserade föräldrar än vad jag hade så behöver ju inte heller lite strängare regler vara någon total katastrof. Och fast man inte har det så går ju nog barn inte sönder riktigt så lätt heller. Åtminstone är det väl helt klart att ungefär det värsta man kan göra mot sitt barn (åtminstone om det är en aning trotsigt och envist som typ jag, min bror och antagligen patienten idag) är att gå med på allt han/hon vill och skämma bort barnet.

Så hade jag också en helt ljuvlig 8 månader gammal baby på mottagningen. Hans föräldrar var utländska och han såg bara så bra ut med sina enorma mörka ögon och så där snyggt lockiga mörka hår. Dessutom kommer han säkert inte att ens behöva anstränga sig för att bli brun som en pepparkaka på sommaren. Det är så frackt alltså! Jag vill också vara så där snyggt mörk och inte bara någon tråkig finsk blondin som dessutom inte ens klarar av att skaffa en tillräckligt snygg kropp. För att göra det hela ännu lite fräckare så kan ju de där snygga mörka kvinnorna dessutom en massa intressanta språk och jag kan inte ens lära mig något fast jag försöker.

Jag borde väl vara ens lite smart, men ändå kan jag fortfarande bara några onödiga ord hindi. Det är så otroligt svårt språk och alla som talar det gör det så snabbt att jag inte har en chans att uppfatta nånting. På sju månader har jag lyckats lära mig så mycket man borde hinna med på några dagar. Inte alls failat liksom. Och gissa om jag blev avundsjuk en gång förra vekcan när en finsk-indisk flicka var hemma hos P. Inte bryr jag ju mig om vem han har sex med, men ifall han börjar hämta hem flickor och talar hindi med dem medan jag sitter där som en idiot och inte kan delta i samtalet eftersom jag är så otroligt trög att jag inte klarar av att lära mig ett språk så har jag ju liksom inte en chans. Nu vill han väl fortfarande ha mig, men hur länge tar det innan han fattar att det är enklare med någon som redan talar samma språk?

Okej, det där handlade kanske inte riktigt om den här dagen, så jag får väl gå tillbaka till ämnet. För att fortsätta på det här med språk så har jag nog blivit bättre på att förstå dialekten här. Idag hade jag bara problem med en del av barnpatienterna, men annars gick det ganska bra. Mest känner jag mig bara dum när jag talar min Helsingforsiska svenska och säkert låter helt löjlig här. Men fast jag förstår vad de säger så kan jag inte göra något åt mitt eget tal; det skulle bara låta så konstgjort om jag ens skulle försöka...

Efter "skolan" blev det sen nästan ännu roligare. Jag fick åka motorcykel på en massa krokiga småvägar, vilket var helt sjukt nice!!! Jag har inte åkt sen min pappas motorcykel slutligen sa upp kontraktet och det börjar ju nog vara en 7-8 år sedan nu, så det var faktiskt roligt. Dessutom fick jag se en massa otroligt snygga ställen här som också hjälpte till att förbättra min åsikt om det här "landet". Så slapp jag också och simma och medan man sedan låg där och solade utan kläder var det väl bara helt naturligt att det också hände lite annat ;D

Hittills har jag alltså inte haft några som helst problem med isoleringen här. Alla mina beroenden blir tillfredställda ändå, så det är ju inte ens svårt att klara av det. Vem kunde väl ha trott att man kan göra så mycket här uppe?