Patetisk glädje

Nu är jag tillbaka från semestern, så det kommer antagligen lite mera inlägg igen :)

Det patetiska jag syftade på med rubriken var att bland det första jag gjorde när jag kom hem var att skicka en textare till P och fråga om han ville ses. Han har inte visat minsta intresse för mig på nästan två månader och jag har under hela den tiden försökt övertyga mig själv om att jag klarar mig mycket bättre utan honom och att han inte är värd mig. Men vem försöker jag lura egentligen? Jag saknar honom helt sjukt och det att han ville träffas imorgon gjorde mig helt extatisk. Och vadå inte vara värd mig? Jag har ju inte hittills satt något som helst värde på mig själv, så varför börja nu?

Jag har just legat på stranden i två veckor och bl.a. läst ett par böcker om personer i helt hopplösa förhållanden. De har varit totalt besatta av sina "pojkvänner" och det har i regel slutat med att de är utan jobb, vänner, familj och pengar. Med andra ord har de offrat hela sina liv medan männen bara har sett dem som ett tidsfördriv bland flera andra.

I något skede tröttnade förstås kvinnorna och insåg att de måste bli av med sina skadliga obsessioner, och sen först insåg männen vad de egentligen hade gått miste om. I alla böcker jag läste tog storyn liksom slut där, men jag undrar nu bara hur fel det skulle vara att fortsätta lite längre? Om männen en gång inser att de kanske ändå brydde sig om kvinnorna så borde det väl finnas en chans att börja om.

Som vanligt borde jag säkert läsa mindre och försöka lära mig mer om hur livet funkar i verkligheten, men jag hoppas åtminstone att det finns något litet hopp för oss ännu och att jag inte bara förstör för mig själv med att fortsätta träffa honom. Han skickade i varje fall några helt ljuvliga textare till mig medan jag var borta och nu svarade han också nästan genast. Visst kan man tolka det som att han har saknat mig ens lite? Eller är det bara jag som ser vad jag vill se som vanligt? Åtminstone ser jag helt enormt mycket fram emot att träffa honom imorgon och jag hoppas att jag skulle märka något liknande på honom också när vi ses.

För att ännu fortsätta på samma ämne så diskuterade jag en del saker med min syster. Hon har vissa invändningar mot vad jag håller på med, men det brukar ändå gå helt bra att prata om saker. I ett skede var det tal om sexpartners och hur bra olika människor är, och då drog hon förstås slutsatsen att mitt fortsatta intresse för P bara beror på sex. Förstås sa jag att det inte är så, utan att det är fråga om något helt annat, men i efterhand har jag som vanligt funderat en hel del på det. Kan det faktiskt ligga nånting i det? Så ytlig kan jag väl ändå inte vara, eller?

Det är ju faktiskt lite konstigt att jag fortfarande efter att ha känt honom i nästan 1½ år tycker han är precis lika intressant som tidigare. Sånt händer liksom inte mig. Jag skulle väldigt gärna vilja påstå att det är hans personlighet som är det viktigaste, men när man tänker efter lite så är det ju just pga det som han behandlar mig som skit och alla problem uppstår. Det verkar ju helt knäppt att påstå att något sådant får en att bli kär i någon person. Ändå är jag nog lite inne på den linjen fortfarande för jag kan helt enkelt inte medge för mig själv att jag är en person som bedömer någon beroende på hur bra den är i sängen. Inte ens fast han är i en helt egen klass.

Okej, nog om det. Angående semestern så var det otroligt skönt även om bl.a. sista kvällen inte gick riktigt enligt planerna pga att min mamma är totalt hopplös. Jag förstår inte riktigt hur man kan ha en sån personlighet som hon, men alltså det är helt omöjligt att stå ut med henne ibland. Jag skulle nog våga påstå att jag har ganska bra tålamod och att jag nog försöker komma överens med de flesta, men när hon börjar med sin pessimism så orkar jag bara inte. Man kan ju liksom inte se det negativa i precis allting! Oberoende hur skit allt är så finns det alltid något positivt i det och då kan man ju ens försöka fästa sig vid det istället för att bara bestämma sig för att allt är misslyckat och klaga hela dagen.

Som tur var min syster med så t.ex. efter att mamma hade bestämt sig för att inte en enda restaurang i hela stan dög och vi hade gått ut från två ställen utan att beställa något så skickade vi henne till hotellet och allt blev mycket bättre. Det slutade med att vi satt på en söndrig bänk mitt i natten och åt 2 euros pita-gyros ur en plastpåse medan stans lokala ungdomar trakasserade oss. Om man vill se det från en viss vinkel så var det ju kanske inte världens mest glamourösa middag, men vi hade åtminstone roligt och jag skulle nog säga att det var en av de mer lyckade dagarna.

Sen kommer man förstås igen till det här med min familj. Hur fan är det liksom möjligt att ha två föräldrar som är så totalt knäppa att inte ens något helgon till människa skulle kunna umgås med dem? De som har träffat dem undrar nu säkert vad jag pratar om och tycker att de är väldigt trevliga och sociala människor båda två, men jag kan lova att det inte är så. Min syster, som faktiskt kan det här med sociala normer och vet hur man skaffar vänner och så, är av samma åsikt så det kan inte ens vara bara min inbillning. Det är väl bara att konstatera fakta; min mamma klarar man inte av längre tider utan att få något värre nervsammanbrott av hur otroligt hemskt hela världen är och om man är i närheten av min pappa så gör man förr eller senare något som irriterar honom så att han exploderar totalt.

Varför tycker två sådana människor att det är en bra idé att vara tillsammans och ännu skaffa barn??? Och ifall man nu måste skaffa de där barnen så hur i helvete kan det vara bra för dem att föräldrarna med våld är tillsammans så länge som möjligt så att det nu inte i misstag heller skulle finnas en enda vettig människa i deras liv att ta modell från? Om de skulle ha fattat att skilja sig lite tidigare skulle man för det första inte ha behövat bo där så otroligt många år och bara se på och för det andra kanske de skulle ha hittat några normalare "styvföräldrar" (jag hatar det ordet, men det kanske tyvärr måste användas här) lite tidigare...

Det där hade nu egentligen ingenting med semestern att göra, men det var nu bara ännu en tanke som väcktes av en bok jag läste. Den handlade om en socialarbetare som själv hade haft en hemsk barndom och sedan blivit besatt av att ta barn ifrån sina föräldrar oberoende om de var lämpliga eller inte. Den här boken funkar förstås inte heller som en perfekt skildring av verkligheten, men jag tror bara att det kan vara helt bra att tänka på att familjens yttre förutsättningar så att säga kanske inte alltid är de viktigaste. Barn i en "normal" kärnfamilj med välutbildade föräldrar kan lida mycket mer än barn till före detta missbrukare eller liknande.

Nu slutar jag för jag antar att ingen ändå orkar läsa längre än det här. Största delen har säkert slutat efter första stycket ;)