Början på veckoslutet

Så är det fredag igen och veckoslutet börjar. Det betyder också att jag redan har haft skola i två veckor och att våra föreläsningsveckor tar slut. På måndag börjar sedan de riktiga kurserna och man måste skärpa sig med att komma i tid och inte lukta alltför mycket sprit när man går omkring bland patienterna ;)

Jag inser att mina inlägg säkert börjar bli lite tråkiga, men det händer helt enkelt inte något intressant och jag har inte riktigt haft lust att göra något ännu knäppare än vanligt på senaste tiden heller. Jag har liksom inte behov av det när människor ändå hela tiden ringer och vill ha mig nånstans och mina kvällar redan är fullpackade.

För att nu skriva om nånting så kan jag väl berätta lite om mina veckoslutsplaner. Idag är det en av mina simmare som fyller 18, och jag och gruppens andra tränare hade väl lite halvt lovat att bjuda honom på öl. Får nu se om det blir något av det eller inte, men det skulle nog kunna vara en helt rolig omväxling. Kanske inte världens bästa exempel som tränare, men å andra sidan är det nog helt för sent för det redan.

Imorgon ska jag sedan till lande med min pappa. Vi är på väg på tumanhand och ska för en gångs skull försöka få något gjort. Antagligen kommer det väl bara att bli en massa supande och så blir jag tvingad att köra på hemvägen, men man får väl se. Hur som helst är det helt kiva att fara till lande.

En sak som lite stör mig är dock att min pappa verkar ha glömt min födelsedag. Han ringde visserligen till mig den dagen, men det var också först nångång på kvällen som om han skulle ha kommit på det i sista minuten, och nu har han dessutom glömt att han ens ringde. Jag har inte heller fått någon present och han har inte ens nämnt det heller fast det redan är över 3 veckor sedan. Inte för att jag nu nödvändigtvis behöver någon lyxig present, men han råkar ju ändå vara min förälder så jag tycker att han nu ens kunde bemöda sig med något smått eller ens ett kort. Inte brukar jag nu heller ge honom några speciella presenter, men nu brukar jag ändå alltid komma ihåg hans födelsedag och kanske just ge ett kort och fara dit på middag eller något.

Han har väl bara för många barn nuförtiden för att orka hålla reda på alla. Min syster och min äldre lillebror har ju tur som är födda dagarna efter varandra, så då kanske han åtminstone kommer ihåg den ena och sedan samtidigt blir påminnd om den andra. Min yngre bror igen är född dagen efter min pappa, så det borde inte heller vara så svårt att komma ihåg. Jag däremot är den enda som är född på sommaren, och eftersom jag dessutom oftast är någon annanstans än hemma just då så kan det väl inte vara så lätt att komma ihåg i efter hand. Äh, helt samma, jag borde säkert bara sluta gnälla. Vem bryr sig egentligen om exakt vilken dag man blir ett år äldre och vad är det ens för speciellt med det?

På söndag ska jag sen fara till simstadion med masterstypen jag har simmat med hela sommaren och ha nånslags säsongavslutning. Han nämnde senast något om att det hör till traditionerna att efteråt gå på något café och fira, så det kan hända att det blir något sådant. I och för sig har jag nu inte så hemskt stor lust att stoppa i mig nån kakbit med typ 1000 kcal per sked, men om han nu insisterar så kanske jag kan försöka. Jag har egentligen ingen aning om varför han ens tycker om att simma med mig eller vad han överhuvudtaget vill med mig, men inte vet jag heller om jag orkar bry mig. Människor är helt enkelt konstiga och en del av dem verkar inte riktigt inse att jag är knäpp och att det bästa skulle vara att bara hålla sig borta.

Sen på kvällen kanske jag far och äter till min mamma eller något, har inte riktigt bestämt mig ännu. Hon ringde just och bjöd in mig som vanligt, så antagligen blir det väl så att jag far dit. Båda mina föräldrar (speciellt min mamma) verkar fortfarande tro att jag är helt inkapabel att gå till butiken och fixa min egen mat. Nog för att jag kanske nästan är det, men det har nu inte med saken att göra ;)

Angående samtalet med min mamma så kunde jag inte låta bli att klaga lite på mina knän. Hon är ju ändå läkare, och jag tänkte att det nu väl inte kan störa heller. Hon var av precis samma åsikt som alla andra jag har frågat; dvs. att jag bara har slitage i dem och att man inte kan göra så mycket åt saken. Hon föreslog ändå att jag skulle börja äta nånslags atrosmedicin bara för att testa om det skulle hjälpa ens lite. Varför inte liksom? Hon råkade ha skåpena fulla med det, så nu kan jag väl testa i några månader. Om det skulle betyda att jag kan sparka igen i simningen så skulle jag bli helt överlycklig.

Jag har visserligen godkänt att jag inte kan springa, hoppa eller göra något annat ens lite ansträngande, men det där med sparken stör mig faktiskt. Det råkar vara ungefär det enda jag är bra på i simningen och om jag inte längre kan göra det så kommer jag att känna mig ännu mer misslyckad än jag redan gör när typer som är 10 år yngre än jag går förbi mig.

Varför kan man inte ha en kropp som håller för det man vill göra med den? Jag tycker man skulle kunna få välja sin kropp efter att man har bestämt sig för vad man vill och inte tvärtom. Dessutom skulle jag gärna donera min dysfunktionella hjärna åt någon som inte är lika lat som jag och verkligen skulle göra något med den om jag bara fick några tiotals cm till i längd och ett par fungerande knän i utbyte. Det finns helt klara brister i hur världen fungerar...