Skrämmande fascination

Gissa vad jag håller på med? Jag läser en skolbok helt frivilligt före kursen ens har börjat! Det har inte hänt så hemskt ofta... :D

Fast jag tror i och för sig att grejen är det att jag gör det frivilligt. Jag är ju nog faktiskt intresserad av det jag studerar och jag tycker om att läsa, så det här med att vara en flitig studerande borde väl inte vara så svårt för mig, men jag orkar liksom aldrig göra det jag borde göra då när jag borde göra det. Nu när jag inte har några deadlines eller något annat så kan jag däremot helt bra öppna böckerna och få något gjort. En aning ineffektivt med tanke på tenter och så, men nu lär jag väl mig så här också?

Angående något helt annat så bestämde jag mig igår för att på nytt ta kontakt med min "master" som jag träffade i början av sommaren. Det är säkert helt knäppt, men på något sätt kan jag bara inte släppa det. Det var verkligen helt hemskt förra gången, men ändå är jag av någon helt sjuk anledning lite sugen på att testa på nytt. Det var något visst, väldigt fascinerande med hela upplevelsen, och jag bara måste få göra det på nytt.

Det som var så intressant och som jag vill testa på nytt är var att han verkligen testade mina gränser och t.o.m. gick över dem. Jag har ännu inte träffat någon som faktiskt skulle klara av att göra det fast jag ber dem. Jag skulle nog säga att mina gränser är ganska svåra att nå och jag klarar relativt bra av en bruten hand, en knäoperation eller en dislokation. Då är det liksom fråga om en enstaka händelse och man kan vänja sig vid smärtan. Där är ingen sadistisk jävel som kommer och bryter handen eller sparkar knä ur led på nytt just då man nästan har börjat klara av det. Det är en helt annan sak och jag tror inte riktigt att det ens kan jämföras med något man skulle kunna uppleva naturligt. Helt otroligt fascinerande alltså ;)

Han har inte ännu svarat nånting, men jag hoppas att han gör det snart. Fast å andra sidan är jag också livrädd varje gång jag öppnar min mejl. Tänk om han faktiskt svarar och vill misshandla mig igen? Man får liksom världens adrenalinkick bara av att tänka på det.

Sedan har jag lite reflekterat över situationen med P. Just nu verkar det som att jag bara talar med honom när jag är full och han ringer mig bara när han är full. Däremellan låtsas vi typ inte om varandra och det börjar vara lite absurt. Det lättaste skulle väl vara att prata med varandra när båda är nyktra så att man sedan skulle komma ihåg vad som har sagts, men så smarta är vi nu helt klart inte. Däremot måste det väl nog betyda att ingendera helt har glömt den andra om det ändå är just den man har sina pinsamma fyllesamtal med?

Nåja, det var alla uppdateringar för stunden. Nu ska jag fortsätta läsa hematologi så att jag helt i lugn och ro kan ha böckerna oöppnade sen när jag faktiskt går den kursen ;)