Januari 2013

En bror till - 31.01.2013 23:03
----------------------------------------------------------------------
Min pappa ringde nu sen äntligen och berättade att jag har fått en lillebror. Han föddes idag kl 16:36 och imorgon ska jag gå och hälsa på honom före jag börjar skolan, så då får jag se om han faktiskt är så söt som min pappa påstod. Antagligen.

Ganska praktiskt egentligen att ha skola i (nästan) samma byggnad. Om jag skulle vilja skryta lite så skulle jag ju kunna gå dit inre vägen genom tunnlarna och byta om till läkarrock redan färdigt. Fast anatgligen skulle det bara verka dumt och så skulle jag säkert dessutom lyckas tappa bort mig tio gånger på vägen. Plus att jag nu kanske snart borde börja förstå att det inte lönar sig att försöka imponera på sina föräldrar, man kommer ändå aldrig att duga. Han skulle säkert ändå hitta någon minimal fläck på rocken eller kommentera något om att namnskylten är en millimeter sned eller något liknande.

Nå, får se hur jag gör. Åtminstone får jag träffa min nya bror :)


Tråkigt på lektionen - 31.01.2013 14:15
----------------------------------------------------------------------
Jag sitter just nu på nånslags IT-lektion, som är helt sjukt tråkig... Det är antagligen meningen att vi ska lära oss använda olika medicinska databaser, men det är inte särskilt effektivt. Vi hade nånslags praktiska patientuppgifter och allt, men alltså frågorna är så idiotiska att jag inte riktigt orkar. Det här ju egentligen sånt som vi nog behöver kunna i framtiden, men jag tror att det blir lite mer relevant sen när man verkligen har en helt riktig patient på mottagningen och inte någon hypotetisk idiot som frågar hur mycket C-vitamin den ska äta för att inte bli förkyld. (I och för sig finns det tydligen nånslags forskning som bevisar att det kan ha en viss förebyggande verkan, speciellt bland hårt tränande idrottare...)

Förresten var kan jag nu äntligen meddela att jag faktiskt är på lite bättre humör. Oberoende om det nu sen beror på gårdagens simning eller på att det är den sista januari idag så är jag helt otroligt glad över det. Om det där skulle ha fortsatt ännu länge så är jag nog inte helt säker på att jag skulle ha orkat. Nu har jag bara en massa ogjorda saker som jag borde åtgärda, men får nu se hur effektiv jag orkar vara. Hoppas jag skulle få nånslags extra hyperaktiv period nu efteråt så kanske jag skulle komma ikapp med det jag borde göra ;)

Så har jaginte ännu heller hört nånting från min pappa, så tydligen har mitt syskon inte någon panik med att bli född.


Nytt rekord! - 30.01.2013 21:49
----------------------------------------------------------------------
Jag har haft en helt skit vecka och inte orkat göranånting.Jagvet inte riktigthur jag skulle förklara det,men jag har liksom inte varit intresserad av nånting och inte lyckats motivera mig själv tillräckligt för att faktiskt göra nånting annat än bara ligga på sängen och stirra på onödigatv-program...

Men idagfick jag ändå iväg mig själv och for och simma. I omklädningsrummet träffade jag sedan min"tränarkollega" som skulle hålla träningarna idag. Vi har en testvecka på gång och eftersom det inte var så mycketsimmare på väg så frågade honmig lite på skämt om jag också kommer och simmar 2 km:s testet. Det räddade helt seriöst min dag. Eftersom jag alltid tar allas skämt på allvar och förverkligar dem sågick jag förstås frivilligt med och simmade 2 km helt fullt och det var helt klart det bästa jag har gjort på länge.

Jagsimmade på 30:55,3 och gjordealltså ett nytt rekord! Jag kommer inte exakt ihåg hur snabbt jag har simmat tidigare, menåtminstone har jag nog aldrig simmat under 31 minuter. Alltså, jag har faktiskt blivit bättre på något. Nu, när jag inte egentligen ens tränar aktivt, simmar jag snabbare änjag någonsin har gjort och det känns helt sjukt bra! Dessutomklarade jag mig ganska braom man jämför med de andra simmarna i gruppen (= 15-16-åringar som tränar 6 gånger i veckan och dessutom är helt massor längre än jag). Vem bryr sig liksom om att de kanske vinner mig på löjliga sträckor som 50 och 100 meter? Det är ju de långa sträckorna som verkligen räknas och visar vem som kan något ;)

Kanske jag inte är ett helt hopplöst fall ändå? Tänk om jag helt seriöst skulle börja satsa på 1500 crawl i någon masters-serie?

Dessutom verkar det som att det finns hopp om att jag snart skulle börja vara på något normalare humör igen. Just nu orkar jag visserligen igen inte stiga upp ur sängen, men nu beror det inte på att jag inte skulle bry mig om nånting utan helt enkelt på att mina muskler är så döda att ingenting fungerar. Helt klart framsteg alltså.

Förresten tror jag att jag just nu håller på att få ett nytt syskon. Jag har visserligen inte ännu hört något om saken, men jag vet åtminstone att de skulle in till kvinnokliniken idag på morgonen, så jag antar att det håller på att hända något. Undrar om det blir en syster eller bror? Själv gissar jag på syster, men får nu se... :)


Dörrmatta - 28.01.2013 21:43
----------------------------------------------------------------------
Ibland blir jag bara så sjukt störd på att jag aldrig kan säga nej åt människor! Jag beter mig alltid som någon värre dörrmatta som alla får trampa på så mycket de vill utan några som helst konsekvenser. Det skulle vara så skönt att våga stå på sig lite mera och säga vad man egentligen tycker om saker och ting utan att hela tiden tänka på att man kanske sårar någon annan och att det nu inte är så viktigt vad man själv måste stå ut med.

Men inte kan jag riktigt göra nånting åt det heller. Jag har flera gånger försökt bli lite bättre på det här, men min automatiska reaktion då någon ber mig om något är nu helt enkelt att svara ja utan att fundera desto mera. Det känns liksom fel att säga nej om man har en möjlighet att göra det någon ber om.

Fast åtminstone fick jag ut lite av mina aggressioner idag igen på träningarna. Det är bara så skönt att straffa någon man är sur på när man för en gångs skull faktiskt kan det. Visst är de ju jätteorättvist och oprofessionellt av mig, men ibland kan jag bara inte låta bli. Plus att sen blir han sur på mig, vilket leder till att han tar ut det genom att simma dubbelt hårdare, så egentligen gör jag ju honom en tjänst. Eller?

Antagligen borde jag bara glömma hela saken, men jag råkar nu bara vara en sådan som kan vara arg på någon väldigt länge. Det är inte så lätt att faktiskt göra mig arg, men det lönar nog sig inte riktigt heller. Några gånger har jag t.ex. ignorerat någon av mina föräldrar i flera veckor pga någon idiotiskt strid ;)


4 eller 5 dagar? - 27.01.2013 18:54
----------------------------------------------------------------------
Jag har ett problem. Om 4 dagar är det februari, och det är verkligen på tiden! Så råkar det ju sig också så perfekt att den första februari är en fredag och jag hade helt klart planerat att sticka och supa. Ända tills en typ påminde mig om att jag har jobb kl 9 på lördag morgon och att vi ska simma en massa tester som jag nog lite borde koncentrera mig på så att jag får några vettiga tider åt människor.

Fan alltså! Det vettigaste skulle ju förstås vara att fara och supa på lördag istället, men jag vet inte om jag orkar vänta en dag till. Man skulle ju tro att det inte skulle vara så stor skillnad efter 31 dagar och att det skulle börja bli lättare, men så är det inte. Jag är kanske inte i sig beroende av alkoholen, utan mera liksom av den där känslan av att stänga av sin hjärna för en stund, och då blir det inte alls bättre efter en tid utan bara värre.

Men sen är jag inte heller helt säker på att det är en bra idé att fara ut på fredag eftersom jag ändå aldrig kan hålla mig till några vettiga mängder eller tider utan helt säkert i så fall är kvar hela natten och dricker dubbelt mer än jag borde och sedan är helt död på lördag. Och det kan jag inte vara. Träningarna fungerar faktiskt för en gångs skull helt bra och vi har en vettig plan som vi följer och som t.o.m. kan ge helt bra resultat, så jag kan ju liksom inte förstöra det med att vara i ett sådant skick att vi inte får ut nånting av de testen jag drar.

Äh, jag har ännu nästan en vecka på mig att fundera vilket som är viktigare och hur mycket jag litar på att jag klarar av att sluta efter någon vettig mängd...

Idag hade jag förresten en lite bättre dag. När jag vaknade mådde jag i och för sig ännu också lika skit som igår, men sen gick jag in i badrummet och vågen visade 52 kg!!! Det är ungefär så mycket som jag vägde nångång mellan 9:an och ettan i gymnasiet och det räddade verkligen min dag. Det var så otroligt kiva att se att det nog fortfarande händer saker fast vikten inte riktigt minskar i samma takt som i början.

Så var jag också och simmade i vaken igen, och det var som vanligt helt bäst. Där blåste helt massor och man frös ihjäl när man stod utan kläder där på bryggan, men vattnet kändes faktiskt ganska varmt. Och efteråt får man en så underbar känsla att det verkligen är värt det att stå och frysa ihjäl några minuter ;)


Ärftliga störningar - 26.01.2013 21:52
----------------------------------------------------------------------
Jag kom just hem från min mamma. Hon meddelade stolt att hon nu väger bara 2 kg mer än jag och att hon igen borde skaffa nya byxor eftersom de gamla (= 1 storlek större än mina) bara hänger. Det lät lite bekant på något sätt och jag fick en av mina väldigt sällsynta misstankar om att jag kanske nog ändå är lite släkt med min familj...

Hon började alltså gå på gym i början av hösten och har nu blivit helt fast i det. Hon är där typ 24/7 och har dessutom börjat äta ungefär bara grönsaker. Det har ju verkligen fungerat; hon har gått ner runt 20 kg och jag har nog aldrig sett henne så här smal. Men hon kan helt tydligt inte heller sluta.

Vi jämförde lite våra träningsvanor och hon tyckte inte alls att min gårdag (= 12 km skidning,8-9 km gång, 30 min muskelträning, 3 km simning) var så konstigt. I och för sig är det då fråga om en typ som i något skede gick och simmade minst 7 gånger i veckan och t.o.m. en gång missade nyårsafton med familjen för att hon bara måste vara kvar till hallen stängde så att hon fick ihop 11 km. Hur så att gå till överdrift liksom?

Kanske beroende går i generna? Åtminstone vet jag att vi båda två är lika envisa och inte kan ge efter när vi en gång har bestämt oss för något, och tydligen har vi båda en liten tendens att bli besatta av saker...

Jag kanske inte riktigt ännu har lyckats lika bra som hon, men det ska nog ännu hända något. Idagt.ex. måste jag göra två nya hål i ett bälte som jag köpte när jag var på 7:an i högstadiet för att byxorna helt enkelt inte hölls upp. Jag slutade växa ungefär den tiden, och då vägde jag runt 1,5-2 kg mindre än jag gör nu. Kan det faktiskt vara som min kämppis föreslog att de där kilona nu finns i typ bröst och höfter som jag inte riktigt kan göra nånting åt? I så fall skulle jag ju liksom vara färdig nu, men det är jag inte riktigt säker på om jag kan acceptera...

Förresten ska jag fara på middag till min pappa på onsdag. Borde jag våga försöka sätta på mig mina spändaste byxor och någon topp som visar hur ens kropp ser ut och hoppas på att han säger något? Jag har nog visserligen träffat honom ganska just, men jag är relativt säker på att jag har haft verkkare och någon hängande t-skjorta på mig varje gång. Kommer jag bara att sabotera för mig själv och igen få höra någon graviditetskommentar eller är det värt ett försök? Vågar jag testa?


Kräsen nykterist - 26.01.2013 16:28
----------------------------------------------------------------------
Jag trodde att jag inte längre mådde riktigt lika dåligt som i början av veckan, men tydligen hade jag fel. Igår på natten och sedan idag på morgonen fick ajg igen någon värre despressionsattack och hade lite lust att gå och döda mig igen...

Igår var jag ute i baren och träffade lite kaverin. Det var annars helt kiva, men jag har ju tipaton på gång ännu i några dagar och kunde alltså inte dricka något. Det borde väl inte ha varit så farligt, men alltså när man själv i 25 dagar har haft helt sjuk lust att bara sticka ut och vetä perseet så är det inte så hemskt lätt att sitta vid ett bord och bara se på när andra super.

Så blev det ju inte bättre av att min pojkvän kom och joinade oss heller. Jag förstår att han var ltie nervös, men helt seriöst, behövde han liksom faktiskt dra med sig ett helt gäng random typer som skydd? De var så många att vi inte rymdes vid samma bord, vilket sedan resulterade i att jag inte ens hann prata med honom. Plus att han bjöd hela vårt bord på shottar, men eftersom där var flera som inte drack av olika orsaker så blev det ganska många över. Det var helt sjukt svårt att sitta där och tacka nej till en gratis shot fast hur många gånger när människor bara försökte truga den på mig. Men jag kunde ju inte dricka något, så det fanns liksom inte något alternativ än att sitta där och upprepa att man faktiskt inte ville ha oberoende hur mycket någon erbjöd.

Sen for gänget iväg och vi började och fundera på att sticka hem. Jag blev skjutsad av min pojkväns kaveri och så träffades vi alla tre hos honom. Enda problemet var att han i det skedet redan var ganska full och inte ens kunde få upp det när vi skulle ha sex. Det var meningen att vi skulle ha en threesome, men sen funkade det ju inte riktigt för min pojkvän, så jag fick nöja mig med hans kaveri.

Jag vet inte riktigt vad det hände, men i något skede fick jag bara en känsla av att jag inte längre hade den minsta lust att vara där med honom. Sex kan jag visserligen ha med vem som helst, men aldrig i livet att jag skulle ha blivit kvar där och prata med honom eller t.o.m. sova i samma säng. Jag gav någon väldigt råddig förklaring om att jag hade tröttnat på honom och att det inte alls var hans fel utan att det alltid händer för mig efter att jag har träffat samma typ några gånger och så stack jag iväg. Han blev helt jättesårad och frågade ut mig om vad han hade gjort och vad han kunde ändra på, men alltså när jag en gång har tröttnat så är jag bara inte det minsta intresserad längre oberoende hur mycket man försöker vara mig till lags.

Så hade jag bara helt skit fiilis när jag stack därifrån och klockan var redan så mycket att det inte ens gick några bussar eller tåg. Jag tog istället bort strumpbyxorna, drog upp kjolen lite och gick gående längs någon väg mitt i Esbos skogar. Det tog inte ens hemskt länge före jag fick skjuts. Sen måste jag förstås betala för skjutsen, vilket jag konstigt nog inte alls skulle ha orkat med, men åtminstone kom jag hem och behövde inte sova bredvid någon helt fel typ.

På morgonen for jag sedan på träningar och var fortfarande på helt uselt humör. Dessutom har jag igen inte lyckats äta nånting, så det gick inte ens så hemskt bra. Bl.a. skulle vi dyka lite i slutet, och jag märkte att benen domnade av syrebrist redan då jag sparkade ut från väggen. Förstås kunde jag inte ens i det skedet inse att jag bara borde ge upp och gå och äta utan dök med våld 50 meter. Efteråt var jag igen så nära att svimma att jag måste stiga upp från bassängen och lägga mig ner en stund. Utskämd igen alltså.

Dock var jag redan färdigt på så dåligt humör att jag inte orkade med någon skit alls från mina simmare, så jag straffade dem lite extra. Speciellt hårt straff fick han som har sagt alla de där trevliga kommentarerna åt mig, och det kändes faktiskt ganska skönt. Han hade visserligen inte en aning om vad han blev straffad för, men det hjälpte mig åtminstone lite.

Nu är jag bara så otroligt trött av alltöverdrivet tränande att jag inte orkar röra mig. Direkt när jag ens ställer mig upp och stå så känns det som om jag skulle svimma. Mitt blodtryck och -socker är antagligen nånstans helt på noll, men jag kan ändå inte äta något. Igår fick jag ju t.o.m. bekräftat att jag inte ens duger åt min pojkvän längre eftersom han helt tydligt inte tyckte att jag var tillräckligt snygg för att ha fungerande sex med.

Förresten tror jag att jag måste tala lite med honom nästa gång vi ses. Han är jättebra på att säga alla de rätta sakerna då när vi träffas och är ensamma, men annars har jag lite börjat misstänka att han inte vill ha mig längre. Vi träffas bara mer och mer sällan och jag är liksom aldrig hans första prioritet. Helt förståeligt om han har tröttnar; jag skulle inte själv heller orka med mig just nu...


Lite bättre - 24.01.2013 16:57
----------------------------------------------------------------------
Jag hade av någon konstig anledning en ledig dag från skolan idag. Det har varit helt sjukt skönt att inte ha någon minuttidtabell som man måste följa och en massa jobbiga lektioner där man måste koncentrera sig hela tiden och prata med besvärliga patienter.

Dessutom var jag på morgonträningar och simningen funkade mycket bättre än de senaste dagarna. I ett skede märkte jag nog att bassängen igen höll på att lösa upp sig i en massa prickar och inte riktigt hölls stilla, men det var nu väl inte så farligt. Jag kom fram till att så länge man ännu ser linjerna mellan kaklen så är det säkert okej, men sen när de försvinner så kanske man borde stanna och försöka undvika att drunkna...

Efter det for jag via butiken och köpte mat som jag faktiskt sedan lagade också för en liten stund sedan. Simningen kändes såpass bra och effektiv att jag tänkte att det kanske är fiffigare att ändå försöka äta nånting och sedan kunna träna, än att bara svälta sig och sedan bara drunkna och se löjlig ut. Vi har ganska lite skola nu kommande vecka och eftersom det fortfarande är januari i några dagar så har jag inte så hemskt mycket veckoslutsplaner heller, så jag kan väl lika bra använda tiden till en massa tränande istället.

I simhallen träffade jag också en av mina före detta tränare som frågade om jag ska komma med på FM i Masters-serien (=över 25-åringar). Tydligen kom hon inte riktigt ihåg att jag inte ännu på länge är tillräckligt gammal och att jag inte heller nånsin var tillräckligt bra. Men kanske det skulle vara något att satsa på? Det är ju ännu 3 år kvar tills jag ens skulle få delta, så i princip skulle jag ju nog ha tid på mig att skaffa någon kondition igen. Bra kommer jag säkert aldrig att bli, men det är nu inte så stor skillnad i den serien mera. Plus att de flesta masterstyper helst simmar korta sträckor, så om jag skulle satsa på att träna lite mera och sedan simma längre sträckor (som jag dessutom älskar) så kanske jag inte alls skulle vara så hopplös? Nåja, får se hur det blir med det, det är ju som sagt ännu flera år tills det blir aktuellt.

Så har jag faktiskt också gjort lite skolsaker idag. Vi har en jättestörande nätkurs på gång där man måste göra en massa tröga uppgifter och det tar helt sjukt lång tid. De ska vara gjorda om typ 2-3 veckor, och nu har jag redan 1/5 ungefär gjort, så jag är lite stolt. Jag skulle egentligen inte alls ha varit förvånad om jag inte ens skulle ha börjat före sista kvällen/natten, så det här är ju en helt klar positiv utveckling.

Allt som allt så har jag varit på lite bättre humör idag och det är jätteskönt. Ända sen måndag var det helt hemskt och jag orkade inte bry mig om nånting, men idag tror jag t.o.m. att jag har lyckats prata relativt normalt med människor och inte verkat riktigt lika zombieaktig. Speciellt de jag simmar med märkte ganska genast att det var något fel tidigare. Antingen börjar de känna mig ganska bra vid det här laget, eller så var det bara det att jag inte orkar koncentrera mig lika mycket på att vara normal när jag är i simhallen. Hur som helst så kanske jag borde jobba lite med det i fortsättningen.

Fast jag har inte riktigt bestämt mig ännu vad jag tycker om att människor märker vad jag är på för humör. Med vissa är det väl okej, men sen finns det andra som ännu är lite på gränsen. Det blir bara så besvärligt att prata med dem sen när jag märker att de helt klart är oroliga och vill försäkra sig om att jag itne går och mördar mig själv genast när jag kommer ut genom dörren. Ifall jag nu skulle vilja göra det så skulle det helt säkert inte hjälpa att de håller på och tjatar om det, så oftast orkar jag inte prata så mycket om saken.

Men joo, det håller kanske på att bli lite bättre, så jag tror jag klarar mig den här gången också :)


Första snittet - 22.01.2013 14:35
----------------------------------------------------------------------
Jag har då idag skött min första riktiga patient från början till slut och faktiskt tagit bort ett födelsemärke. Jag bedövade, skar bort det och sydde ihop och allt gick konstigt bra. Om jag nu får säga det själv så blev det t.o.m. helt snyggt, speciellt med tanke på att jag måste göra ett ganska stort snitt och sedan sätta dit hela fem stygn.

Dock är det nog något allvarligt fel på mig idag. Jag har haft helt sjuka humörsvängar redan ganska länge och jag är helt medveten om att jag antagligen är bipolär, men det har inte riktigt varit så här allvarligt tidigare. Jag vet inte riktigt vad som hände igår, men alltså så här långt neråt har jag nog inte varit tidigare.

Det säger antagligen redan ganska mycket att jag just utförde mitt första egna kirurgiska ingrepp och inte ens fick någon kick av det. Normalt skulle jag vara helt sjukt ivrig och inte kunna sitta stilla efter något sådant. Jag menar, jag skar just upp en människa och sydde ihop den, hur coolt borde liksom inte det vara? Nu orkade jag inte ens panikera på förhand utan gick bara in och gjorde det liksom. Antagligen var det enklare och resultatet blev kanske bättre än om jag skulle ha stått där och hyperventilerat och skakat på händerna av iver och nervositet, men lite oroväckande är det ju ändå att man bara kan gå och skära i någon utan att känna ett skit.

Nu ska jag ännu ha en tent om ca 30 min, men sen slipper jag äntligen hem så att jag inte behöver hålla på och spela teater och leka intresserad av allt. Hoppas det här skulle bli lite bättre om jag far och simmar idag, annars måste jag säkert snart på allvar överväga att gå till någon läkare. En massa människor har redan försökt få mig att gå, men jag vill inte. Om jag går dit och pratar med någon så måste jag ju för det första medge att jag inte är helt okej och för det andra helt konkret få höra det av någon professionell.


Problemens återkomst - 21.01.2013 21:04
----------------------------------------------------------------------
Fan också! Jag orkar inte med det här längre!

Jag höll just nästan på att bli överkörd av en rekka av någon helt idiotisk orsak. Jag bara cyklade ut rakt mot rött ljus fast jag såg den och visste att jag inte hinner, men jag orkade bara inte bry mig tillräckligt för att bromsa. Som tur (eller tyvärr?) gjorde den en panikbromsning och lyckades sakta in så mycket att jag just och just han undan. Jag fick en ganska arg tutning efter mig, men annars hände egentligen inget annat än att jag än en gång fick bekräftat att jag inte kan lita på mig själv.

Varför bromsade jag inte? Antagligen pga en kommentar jag fick idag. Det var alltså någon som märkte något mystiskt märke på min hals och trodde att det var en fritsu. En annan måste då förstås kommentera saken med "Titta nu lite på henne, vem skulle egentligen vilja ge en fritsu åt henne?" Visseligen hatar jag när människor ska envisas med att göra fritsun, men det var nu inte det som var pointen. Kommentaren kom från exakt rätt person och den träffade ganska ordentligt. Som jag skrev tidigare så trodde jag att jag hade börjat få koll på mitt utseende- och viktproblem, men det här övertygade mig bara ännu mer om att jag verligen inte borde ha börjat äta.

Men vad ska jag egentligen göra för att duga? Är det bara det att jag är så fläskig att jag ser allmänt äcklig ut eller är det någotannat, värre fel på mig? Jag hatar mig själv för att jag bryr mig så mycket, men så hatar jag också mig själv för att människor helt tydligt ser någon anledning till att säga såndänt.

Efteråt gick jag och simmade, men det var verkligen inte någon njutning i det den här gången. För det första är mina muskler så döda att jag inte skulle ha haft minsta lust att röra mig och för det andra var jag på helt skit humör. Det blev bara ett enda hackande av vattnet, men inte hjälpte det ju det minsta eftersom jag egentligen skulle ha viljat hacka mig själv i småbitar för att jag tydligen är så äcklig. Om jag hackar vattnet tillräckligt hårt och länge får jag visserligen bort lite av mig, men det går så oändligt långsamt att simhallen hinner stänga innan det händer något. Istället simmade jag bara så hårt det gick tills jag åtminstone kunde gå och spy upp dagens lunch. Plus att jag ännu en gång märkte att det är ganska praktiskt att ingen kan veta om ens glasögon bara läcker eller om de faktiskt är fulla med tårar...

Nu borde jag på något sätt orka läsa till en tent imorgon, men det kommer antagligen inte att bli nånting av det. Så ska jag imorgon också ta bort ett födelsemärke på en levande, riktig patient. Antagligen borde jag hålla på och stressa helt sjukt och repetera allt jag nånsin har lärt mig angående det, men jag orkar inte. För det första har jag tränat så mycket på sista tiden att jag helt enkelt inte orkar röra en enda muskel längre och för det andra orkar jag inte bry mig. Jag önskar nästan att den där rekkan skulle ha haft lite sämre bromsar.


Ensam i skogen - 21.01.2013 00:31
----------------------------------------------------------------------
Jag var just och skidade i nästan2 timmar och det var helt ljuvligt. Jag förstår inte riktigt varför jag inte har gjort det tidigare, för det är ju hur effektiv motion som helst plus att jag faktiskt tycker om det. Nu när jag äntligen fick i väg mig själv och faktiskt letade reda på ett skidspår så måste jag definitivt göra det i fortsättningen också. Möjligtvis efter att jag har investerar i lite skidvalla så att det skulle fungera ens lite också...

För det mesta fick jag vara ganska i fred där mitt i skogen, men ibland kom de nog emot lite andra skidare. Och jag måste väl också erkänna att ett äldre par t.o.m. for förbi mig fast jag egentligen inte kan förlora mot någon. Jag kollade lite på hur de skidade och kom fram till att det såg otroligt mycket proffsigare ut än det jag höll på med. Jag har egentligen aldrig lärtmig någon skidteknik, så det ser väl ut därefter också. Inte för att jag skulle ha haft någon brist på teknikråd av min pappa, det var bara det att vi allt som oftast hade någon strid på gång och jag av princip inte kunde lyssna på vad han sa och ännu mindre medge att han kanske kunde ha rätt... Oftast försöker jag bara flytta vikten från ena foten till den andra och skuffa framåt med stavarna och eftersom man i så fall använder ganska samma muskler som i simningen så rör jag mig nog relativt bra ändå.

Fast egentligen bryr jag mig inte heller. I simningen är det ganska viktigt för mig hur det ser ut och om jag märker att min teknik inte funkar så slutar jag helt enkelt, men skida gör jag bara för att det är roligt och för att bränna fett. Dessutom har jag aldrig "hållit på" med det, så jag har inte ens någon orsak att se ut som om jag vet vad jag håller på med.

Juttun med skidningen är lite det att man kan hålla på med det ensam och precis när som helst. Antagligen är det också något av mina mystiska asociala drag, men ju mer ensam och ju längre in i skogen man är desto mer njuter jag av det. Det är helt klart den bästa känslan som finns att bara få pina sin kropp och inte behöva tänka på nånting. Med cyklingen, som också hör till de få sporter jag tycker om, är det precis samma sak. Jag älskar att bara sticka iväg ensam och inte behöva bry mig om någon annan. Dessutom gör jag det allra helst tidigt på morgonen eller sent på kvällen så att jag helt säkert får vara i fred när alla vettiga människor är hemma.

Förresten, angående det där med att träna för att inte behöva tänka så har jag börjat läsa "Ondskan" igen. Jag har läst den fast hur många gånger redan, men det var igen något år sedan sist och jag hade lyckats glömma hur otroligt bra den är. Den är helt klart den bästa boken jag någonsin läst och eftersom jag i ett skede t.o.m. hade läst varenda bok på ungdomsavdelningen i biblioteket så säger det faktiskt nånting.

De flesta som jag har diskuterat den med förstår inte alls vad som är så fantastiskt med den. Jag är inte någon större våldsfantast eller något sånt, men jag tycker inte egentligen att den ens handlar om det. Enligt mig är dess största tema att man aldrig får ge upp. Den beskriver otroligt bra hur man kan lära sig att tåla precis vad som helst om man bara vill det tillräckligt. Alla Eriks tankar när han blir slagen är så perfekt skrivna. Hur han bara inte kan ge efter åt människor som försöker ge order åt honom och hur han med rätt motivation kan låtsas som om ingenting tar sjukt. Dessutom tycker jag det är bra att det ändå kommer fram att han nog inte saknar känsel utan bara väljer att inte bry sig om smärtan eftersom det finns viktigare saker att koncentrera sig på.

Så verkar det nästan också som om författaren skulle förstå sig på simning och s.k. avreageringstränande. Jag har själv alltid väldigt svårt att förklara varför jag helt enkelt måste simma för att inte bli totalt galen, men i den där boken tränar huvudpersonen som en galning av just samam orsak. Allting är skit, men så fort han hoppar i vattnet så försvinner det. Bara för att det är så otroligt bra och för att jag lite älskar just det stället så måste jag sätta in ett citat: "...för alla dessa tankar på det obestämda försvaret, eller om det var anfall, det som inte gick att slingra sig ifrån, det han förresten inte ville slingra sig ifrån; för allt detta i huvudet mellan utandningsbubblorna var simningen bra".

Nåjoo, det blev kanske lite för mycket bokrecension av det här inlägget. Det var inte riktigt meningen, men jag skriver alltid bara vad det nu råkar bli.

För att lite byta ämne såkan jag meddela att gårdagens tävlingar egentligen inte gick varken bra eller dåligt. Jag kom i mål på alla sträckor och blev t.o.m. godkänd på 50 m bröst för första gången på 8 år, men å andra sidan fick jag nog inte några bra tider i någon enda gren. En kaveris pojkvän var där och tog allting på video och när jag snabbt kollade igenom dem så sågallt relativt snyggt ut. Mina starter och vändningar är helt bedrövliga och mitt bröstsim såg nog mera ut som fjäril med typ förlamade ben, men annars var det väl okej. Mitt egentliga fjärilssim är jag t.o.m. lite stolt över, för det såg på riktigt helt bra ut :)

Visserligen märktes det lite att jag har svultit mig själv och misshandlat mina muskler på senaste tiden, men jag ska faktiskt försöka göra nånting åt det. Idag har jag t.ex. ätit helt ordentligt. Jag har kommit fram till att jag kan äta om jag först har tränat tillräckligt länge och hårt så att jag inte behöver känna det som att jag stoppar i mig mera fläsk utan som att att jag bara ersätter den näring som musklerna behöver. Jag ska dessutom försöka satsa mera på det här med "riktig" mat och en massa frukter och grönsaker så att jag inte behöver känna mig lika äcklig varje gång jag äter.

En stor orsak till att jag ens lite kan börja slappa med min svältdiet är att jag faktiskt har märkt resultat. Jag kan inte sluta ännu eftersom rätt personer inte ännu har märkt något, men jag kan kanske dra ner på intensiteten lite. Idag var jag t.ex. och shoppade och det var för en gångs skull nästan roligt. Det känns bara så mycket bättre när man kan gå och plocka åt sig storlek XS från hyllan och sedan märka att man faktiskt ryms i den helt bra. Provkoppina är ju dessutom alltid fulla med speglar och det är mycket trevligare att vara där om man ser ens lite något annat än bara äckligt fläsk fyller hela koppin. Min mamma väger förresten fortfarande 3-4 kg mer än jag och dessutom kom jag idag på att hon ju är minst 5 cm kortare, så kanske det också börjar vara okej :)

Som avslutning tänker jag ge ett filmtips ifall det är någon som är sugen på att gå på leffa; "The Intochables" är helt sjukt bra! Jag kommer inte ens ihåg när jag senast skulle ha skrattat så mycket, speciellt i en leffasal och så hade den dessutom en otroligt bra och intressant handling. Den lönar sig absolut att se!


Tävlingar - 18.01.2013 23:25
----------------------------------------------------------------------
Hjälp, jag ska och tävla imorgon! Jag har alltid varit en sådan person som är helt sjukt nervös före tävlingar, och det verkar tyvärr nästan som att det redan skulle ha börjat...

Imorgon ska jag bl.a. simma 50 bröstsim för första gången sedan 2005 och jag är helt i panik för det. Jag har egentligen aldrig lärt mig att simma det ordentligt och pga mina söndriga knän så kan jag inte göra sparken ordentligt. Jag hoppas ju att jag skulle ha blivit ens lite bättre på 8 år, men samtidigt är jag lite rädd för att jag inte ens ska komma till mitt gamla, urusla rekord...

Så ska jag simma en massa andra grenar också, och jag vet inte riktigt om min kondition räcker för det. Eller, i och för sig så har jag ganska mycket bättre kondition nu än jag hade på hösten pga mitt träningsberoende. Det är bara det att jag på senaste tiden har pinat mina muskler så mycket med överdriven träning och ingen mat att de inte riktigt fungerar längre. Idag skulle jag t.ex. dra en liten spurt med cykeln i en uppförsbacke för att få upp värmen, men det funkade i kanske 100 m och sedan tog kraften helt slut och jag måste fortsätta flåsande i något värre snigeltempo.

Däremot har jag nu försökt göra en aktiv satsning för morgondagen. Jag tvingade mig själv till att hålla en dag ledigt från simningen och dessutom har jag försökt äta. Visserligen kom jag nog bara just och just över 1000 kcal, men ändå. Jag hatar att skämma ut mig på tävlingar, så jag ska faktiskt försöka äta en vettig frukost och kanske t.o.m. laga mat imorgon. Om jag håller mig på ca 1000 kcal per dag och samtidigt tränar så borde jag lyckas få bort 1 kg fläsk på typ 10 dagar, och det hoppas jag åtminstone att är en takt som jag kan leva med. Antagligen borde jag göra något åt mitt sjuka intresse för det här också, men det orkar jag nu inte bry mig om.

Så, antagligen kommer jag att dö imorgon. Antingen av att dålig kondition, panik före själva grenarna eller så skam efteråt.



Från labyrint till arbetsplats - 18.01.2013 15:34
----------------------------------------------------------------------
Jag märkte idag att jag nästan har börjat hitta i Mejlans sjukhus. Eller, åtminstone i en del områden och efter att ha kollat på skyltarna...

De som bara varit på sjukhusen som patienter kanske inte vet om det, men under varje sjukhus finns det en massa källargångar för att kunna röra sig mellan avdelningarna utan att behöva gå ut. Mejlans sjukhusområde, som ju är helt enormt och väldigt utbrett, har en hel labyrint under sig. Helt utan att överdriva så vågar jag påstå att man skulle kunna springa en 10 km länk därnere utan att behöva göra flera varv i samma tunnlar.

Så de första skoldagarna när man skulle försöka hitta sina omklädningsrum, klädförråd och undervisningsutrymmen så fick man nog reservera en hel del tid till det. Jag kan erkänna att jag var helt borttappad och gick fel säkert 10 gånger innan jag kom till rätt plats. Bl.a. var vi en gång på väg till en föreläsning och gick en ca 500 m sträcka i över 35 minuter...

Men nu känns det nästan som om jag lite börjar veta vart jag är på väg. Idag t.ex. hittade jag på första försöket en relativt kort väg från studerandenas datasal till kandiomklädningsrummet. Sedan hittade jag till sjukhusets aula, till undervisningen, tillbaka till omklädningsrummet och ut också helt utan problem. För två veckor sedan skulle jag aldrig ha trott det, men kanske man faktiskt vänjer sig vid de där eviga tunnlarna och gångarna.

Hoppas samma sak gäller för läkaryrket ;)


Besatthet och beroende - 17.01.2013 22:48
----------------------------------------------------------------------
Jag glömde antagligen att skriva det, men jag blev medlem i Finska Läkaresällskapet på tisdag. De ordnade en slags infokväll för oss tredjeårsstuderande och så fick vi samtidigt ansöka om medlemsskap.

Jag har ju ännu också min tipaton tammikuu på gång och då märkte jag igen en gång hur besvärligt det är och hur mycket man sticker ut om man inte dricker. Bl.a. bjöds det på skumppa genast i början av kvällen, och då var det helt otroligt pinsamt när jag måste tacka nej och fråga om de hade något alkoholfritt. Senare då de bjöd på mat så drack också alla andra vin, medan jag höll mig till vatten. Jag ska verkligen inte ge upp, och nu börjar jag dessutom vara ganska säker på att jag kan klara av det här, men det är ju helt sjukt hur ofta man liksom förväntas dricka och hur mycket problem det blir av att inte göra det.

Orsaken till att jag nu tog upp den där kvällen igen var egentligen att jag just satt och läste en tidning som delades ut där. Det senaste numret råkade handla om beroende, och det var faktiskt väldigt intressant. Jag har kommit fram till att jag har allvarliga problem med beroende och att jag antagligen inte borde börja med nånting överhuvudtaget eftersom jag blir beroende direkt.

Just nu har jag t.ex. blivit totalt besatt av bantande, kalorier och allt möjligt sånt. Det har gått så långt att jag letar igenom alla kanaler på TV:n och om det finns nånting som handlar om matvanor eller något liknande så stirrar jag på det oberoende hur idiotiskt det är. Bl.a. har jag sett flera jakson av "Olet mitä syöt" och "Dieetit vaihtoon" och fast jag har konstaterat att de verkligen inte är värda att se på så sitter jag ändå helt fastnaglad vid dem.

Så har jag också börjat skriva upp varenda grej jag äter på en sida som räknar ut hur mycket kalorier det innehåller. Det har också gått helt till överdrift och nu kom jag på mig själv med att bara sitta och stirra på förbruknings- och intagskurvorna som den ritar upp åt mig. Det är säkert ett bra sätt att följa med sina matvanor, men samtidigt är det tydligen ganska farligt att det finns såndäna sidor.

Dock fick jag idag av mina simmare höra en väldigt bra point om varför det inte lönar sig att banta. De diskuterade blodgivning och så var det en som sa att det ju finns en viktgräns och att man inte får ge om man väger under 50 kg. Det hade jag ju totalt glömt bort! Visst kan jag ännu gå ner typ 3 kg, men sen bara måste jag ju sluta. Att donera blod är något som jag älskar och är minst lika beroende av, så att sluta med det är verkligen inte något alternativ. Säkert är jag helt sjuk, men att få se sitt blod rinna ut ur en i ca 10 minuter och samtidigt veta att man hjälper någon är helt klart en av de bästa sakerna man kan göra.

Annars också diskuterade vi lite hur det verkar som att ingen i vår grupp är riktigt okej. Jag tycker lite synd om typen jag pratade med, för hon berättade att hon stressar helt massor för alla andras skull. Säkert har hon också sina egna problem, men åtminstone borde hon ju inte behöva oroa sig för alla andra. Speciellt inte mig. Ibland får jag nästan lite dåligt samvete när jag pratar med människor. Jag är helt medveten om att jag inte har någon självbevarelsedrift alls, men självbryr jag mig inte så hemskt mycket. Däremot har jag lite fått den uppfattningen att det finns andra som gör det. Inte för att jag har den blekaste aning om hur någon ens orkar med mig längre, men tydligen finns det såna personer också. Och ibland skäms jag ganska ordentligt, men oftast är det inte ändå tillräckligt för att få mig att låta bli att göra nånting. Det gör väl mig ganska självisk.

Nu ska jag snart sticka iväg till min pojkvän. Undrar om han tycker att jag har förändrats sen förra veckan?


Misshandlade grisar - 16.01.2013 11:57
----------------------------------------------------------------------
Idag lärde vi oss att sy i skolan. I praktiken gick det ut på att alla fick ett grisben som man sedan först skulle skära i och sedan sy ihop.

Att skära raka sår och sedan sy ihop dem var faktiskt inte så svårt. Sårkanterna var redan färdigt snyggt bredvid varandra och det var bara att sätta dit några stygn och så var det färdigt. Efter ett par stygn så gick det t.o.m. ganska bra.

Sedan skulle vi föreställa oss att vi skar bort födelsemärken från grisarna, och då blev det genast mycket svårare. Då hade man istället ett ojämnt sår plus att det saknades hud så man måste dra ganska ordentligt för att få ihop såret. Jag hoppas att det berodde på att grisarna hade väldigt tjock och oelastisk hud, men alltså jag måste nog erkänna att det blev helt jävligt fult. Jag gjorde två försök och först fick jag inte ens ihop det ordentligt, så till sist hade jag fem stygn på ett minimalt ca 1½ cm område. Andra gången tänkte jag vara smart och dra ihop det ordentligt med en gång, vilket resulterade i att jag drog av tråden två gånger och sedan bara hade ett otroligt fult och gropigt sår där.

Vår lärare sa att man inom kirurgi inte kan håsa eller blint följa regler och direktiv, utan att man helt enkelt håller på tills det blir bra. Så kan man inte heller ge upp om det inte lyckas eftersom man i så fall antagligen har en blödande patient på operationsbordet som man helt enkelt måste göra något åt. Som regel sa han sedan att om man skulle godkänna det man har gjort ifall det skulle vara på en själv så är det tillräckligt bra. Det jag åstadkom idag skulle jag nog kanske godkänna på mig själv eftersom jag av någon sjuk anledning lite tycker om ärr, men på en patient skulle det definitivt inte vara okej.

Nu är ju dethemska det att nästa gång vi får chans att träna på det här så ska vi faktiskt helt på riktigt ta bort ett födelsemärke från en levande patient. Då måste vi för det första bedöva patienten, vilket vi inte har övat på enenda gång, sedan skära bort födelsemärket och så ännu sy ihop det tillräckligt snyggt för att patienten ska täckas leva meddet ärret resten av sitt liv. Plus attman borde verka självsäker och somom man vet vad man gör eftersom det faktiskt liggeren livs levande patientframför en...

Påett sätt har mina studier alltså blivit helt otroligt mycket intressantare och roligare, men samtidigt har vi helt sjuk press på oss hela tiden. Jag fattar inte riktigt hur jag redan nästa vecka ska kunna skära i någon människa och vara helt okej med det...


Första patienten - 15.01.2013 15:29
----------------------------------------------------------------------
Nu har jag då undersökt min första patient och jag kan stolt berätta att jag inte ännu har någon dödskalle i bokhyllan ;)

Visserligen gjorde jag nu inte så hemskt mycket; klämde bara lite på patientens mage och konstaterade att gallblåsan var helt klart förstorad och ömmande och att fynden passade bra in på hypotesen cholekystit. Däremot var jag nog helt i panik. Patienten hade antagligen blivit klämd på lite för mycket redan och det första hon sa var att jag absolut inte fick röra området runt gallblåsan. Gissa om jag nu sen vågade börja trycka och känna på den? Jag gjorde det helt överdrivet försiktigt och var hela tiden livrädd för att det skulle ta sjukt för henne, men tydligen blev det nu sen ändå helt okej. Åtminstone kände jag den helt tydligt och patienten levde ännu när jag var färdig.

Det känns förresten helt sjukt konstigt att gå omkring på sjukhusen med vita rockar och all annan rekvisita på sig. Människor som ser oss tror ju liksom att vi är läkare. Jag känner mig definitivt inte som en läkare ännu, och det här med att börja gå in till patienterna och undersöka dem känns bara så fel. Visst måste man ju börja nånstansifrån, men jag känner mig som någon lurendrejare som bara drar på sig en rock och går ochh gör vad som helst utan att ha en aning om vad man egentligen borde göra. Nå, förhoppningsvis blir det lättare så småningom. Och under tiden så är det ju nog minst sagt intressant :)

Så var det idag igen en som svimmade på lektionen, men det var inte ens jag. Det är faktiskt helt överdrivet hett på sjukhusen och vi måste ju stå upp i flera timmar med rockar på oss, så kanske det inte är så ovanligt. Åtminstone hoppas jag det så att jag själv inte skulle behöva skämmas så mycket för förra veckan.

Angående det så har jag idag lite funderat på varför jag inte kan börja äta igen. Jag har nu faktiskt själv insett att det har hänt något och idag såg jag nästan nånting annat än fläsk i spegeln, men ändå bara måste jag fortsätta. Jag fungerar lite så att när jag en gång har bestämt mig för något så ger jag inte upp före det lyckas. Nu råkar det ju vara så att jag efter vissa graviditetskommentarer och annat liknande bestämde mig för att göra nånting åt det så att jag inte längre behöver lyssna på sånt. Alltså kan jag inte sluta före jag har fått nånslags bekräftelse på att människor inte längre tycker att jag ser gravid ut. Visst har flera personer redan påpekat det, men det har inte varit rätt personer. Jag är ganska säker på att jag skulle kunna sluta om någon av dem jag gör det här för skulle säga nånting positivt åt mig.

Men det kommer sannolikt aldrig att hända eftersom jag inte hittills heller har hört en enda positiv kommentar av någondera av dem. Därför ber jag nu om ursäkt av alla som jag lovade att jag skulle sluta med det här. Förlåt, men jag kan inte. De som känner mig vet antagligen att jag har ganska hårda egna moraluppfattningar och i dem ingår bl.a. att jag inte bryter löften. Tyvärr råkar det nu vara så att jag lovade mig själv nånting först och det väger tyngre i det här fallet. När jag har uppfyllt det löftet så kan jag kanske försöka med de nästa.


Dålig vuxen - 14.01.2013 22:50
----------------------------------------------------------------------
(För demsom har tröttnat på mina matidiotier, börja läsa från ***)
Kära matdagbok, idag har jag ätit en fylld batong och två mandariner. Punkt. Samtidigt har jag varit och simmat ca 3 km och gått över 5 km idag. Det betyder att jag har förbrukat ca 2000 kcal mer än jag har ätit och alltså har skalat bort 1/4 kg fläsk från min kropp bara idag. Och det var alltså inte riktigt meningen utan jag försökte faktiskt äta...

Problemet med mig är att när jag börjar med nånting så blir jag totalt beroende direkt och kan bara inte sluta eller ens hålla det på någon vettig nivå. Just nu så inser jag att det här inte längre är fiffigt, men jag kan inte sluta. Det är så sjukt svårt när jag varje morgon på vågen ser de där underbara siffrorna som jag inte har sett på säkert 5-6 år och dessutom får höra att det verkligen börjar synas någon skillnad.

I och för sig så fick jag idag veta att jag numera väger lika mycket som en helt otroligt smal 16-åring. Visserligen är hon nog typ 15 cm längre än jag, men å andra sidan så vågar jag nog nästan påstå att jag har en hel del mera muskler än hon. Så fick jag också veta att jag bara har ca 5 kg kvar till att väga samma sak som en annan med helt perfekt kropp och som dessutom är lika lång som jag. Om jag fortsätter lyckas lika bra så är det ju inte alls omöjligt :)

Den negativa sidan av det hela är att människor nu har börjat märka att jag inte är helt okej längre. Idag t.ex. var jag och simmade själv före jag skulle hålla träningar och i omklädningsrummet var jag tydligen helt kritvit och gjorde en av mina simmare väldigt orolig. Efter träningarna fick jag också värsta föreläsningen om hur jag borde börja bete mig som en vuxen och sluta med det här. Tydligen borde jag sluta bry mig om vad människor säger till mig och vara nöjd med min kropp som den är. Det här kom då alltså från en 14- och en 16-åring, och jag kände mig igen en gång som den bästa förebilden nånsin. Jag vet ju nog att jag beter mig helt idiotiskt och borde börja växa upp och ta lite ansvar för mig själv så småningom, men det är verkligen lättare sagt än gjort.

***
För att nu sedan övergå till något annatså har jag tydligen blivit vår officiella provkanin i min grupp i skolan. Ingen annan anmäler sig nånsin som frivillig till att bli undersökt när något ska demonstreras, och eftersom jag nu inte har så hemskt mycket emot det så brukar det sedan bli jag. Jag förstår inte riktigt varför ingen annan vill göra det. Beror det liksom på att man måste klä av sig och ligga där halvnaken på något borde medan alla stirrar på en och klämmer överallt? Antagligen.

Jag har aldrig förstått problemet med att klä av sig inför andra. Det är ju liksom bara en kropp och jag antar alla vid det här laget har sett någon naken. Så hemskt stor skillnad är det ju inte. Dessutom tycker jag bara det blir ännu konstigare om man visar att man är obekväm med det. Då är det ju liksom som om det skulle vara något hemligt och då bli alla bara ännu mer intresserade. Plus att om man nu har tänkt bli läkare så kanske man inte borde göra en så stor sak av det när man nu sen ändå hela tiden måste be patienterna att klä av sig och undersöka dem.

Så var jag idag igen hos min iranska kaveri. Han är nuförtiden helt medveten om att jag är upptagen, vilket gör att vår kaverirelation fungerar lite bättre. Han har slutat säga att han älskar mig och verkar annars också mer inställd på att försöka hitta någon annan flickvän åt sig. Han ringer inte heller till mig lika ofta utan verkar respektera att jag har något annat liv också. Det går alltså mycket bättre, och nu har jag inte ens längre nånting emot att fara och hälsa på ibland och hjälpa honom om det behövs.

Just nu försöker vi t.ex. få någonslags visum åt hans mamma så att hon skulle kunna komma hit till Finland och hälsa på. Det verkar ganska krångligt och man måste tydligen gå till polisen och fixa något speciallov, men ifall det lyckas så tycker jag att det skulle vara en ganska bra god gärning av mig. Jag tycker helt enkelt om att hjälpa människor och om en underskrift av någon som är en finsk medborgare kan få till stånd något sådant så gör jag det mer än gärna.

Nu ska jag sluta skriva en massa onödigt hit och istället börja läsa på morgondagens tent. Det är i och för sig bara ca 50 sidor att läsa och det verkar ganska lätt, men nångång måste man ju börja ändå... ;)


Fullpackad söndag - 13.01.2013 21:11
----------------------------------------------------------------------
Jag vet inte vad som riktigt hände på fredagen, men jag har nu så otroligt sjuka magmuskler att jag helt seriöst inte kan röra mig. Jag kan inte stå eller gå, och att sitta utan ryggstöd tar helt jättesjukt. Det här är helt klart den värsta muskelvärken jag nånsin har haft och då har jag ändå plägat mina muskler ganska ordentligt tidigare också.

Antagligen är största problemet att jag tränade hellt för hårt utan att äta på fredagen. Vi gjorde ganska mycket magmuskler, vilket sedan resulterade i att de krampade hela kvällen. Precis som när man har sendrag i typ benet eller något så var mina magmuskler bara en enda hård klump som inte rörde på sig åt något håll. Tydligen var det inte så hälsosamt för dem...

Idag måste jag ändå på något sätt pina iväg mig hemifrån för jag hade lovat att gå på leffa med min mamma. Sedan for jag hem till henne och min syster på middag. Det var relativt safe för båda två håller också på och bantar, så man kan vara säker på att inte få något hemskt flottigt och ohälsosamt där.

När min syster såg mig kommenterade hon nästan genast att jag såg smalare ut. Vi säger aldrig något positivt till varandra, så när någondera får en komplimang av den andra så vet man verkligen att det betyder något. Därför blev jag faktiskt helt sjukt glad av det där.

Jag har nu fått bort ungefär 10 % av min vikt, så nu borde det väl märkas lite också. Det är så otroligt skönt att veta att det man håller på med funkar och att det faktiskt händer något. Jag gjorde dessutom ett nytt viktrekord idag på morgonen och är nu nere på ungefär det jag vägde nångång på ettan-tvåan i gymnasiet när jag ännu tränade typ 10 gånger i veckan. Jag ska faktiskt försöka göra det här lite mer hälsosamt i fortsättningen, men jag är bara så otroligt glad just nu! Jag funderar lite på om jag snart borde försöka få mig mina allra spändaste byxor som jag sparade bara för att ha något mål att nå upp till. Med tanke på hur mycket lösare mina vanliga har blivit så tro jag nästan att det snart finns en chans att få på dem... :D :D :D

Som vanligt märkte jag idag också att mina tidtabeller inte fungerar överhuvudtaget. Jag skulle alltså gå på leffa, komma hem efter bilen, köra till min mamma och äta, fortsätta till pappa och lämna tillbaka bilen, gå och simma och sedan komma hem och läsa och städa lite. Jag kom så långt att jag förde bilen till pappa, men sen hokade jag ju att jag var flera timmar efter min plan och att jag inte längre skulle ha hunnit och simma. Istället kom jag då hem och nu borde jag ännu försöka orka göra nånting fiffigt.

Det blev då inget tränande varken idag eller igår, vilket nog känns ganska hemskt, men jag ska försöka klara mig. Jag vet att jag borde hålla en liten paus om jag inte vill döda min kropp ännu mera, men det är bara så svårt när man inte längre tål sin hjärna och allt bara skriker efter att få fara och simma och få utlopp för allt. Jag tror att jag ska satsa på att fara direkt från skolan imorgon istället så hinner jag hålla på i några timmar och simma helt överdrivet många kilometer.

Orsaken till att jag blev försenad idag var att jag fastnade lite hos min pappa. Han hade just haft en lite värre strid med min bror, vilket i sin tur ledde till en strid med hans fru. Jag kunde förstås inte låta bli att blanda mig i och bli där en stund och försöka reda ut lite saker. Jag bryr mig faktiskt om min bror och när jag helt tydligt ser att där händer saker som involverar honom och möjligtvis kan leda till att han blir lika knäpp som jag så måste jag liksom bara göra nånting.

Efter att lite ha läst mellan raderna i grälet kom jag alltså fram till att min pappa nu med största sannolikhet har slagit min bror för första gången. Med tanke på min uppfostran och alla våra våldsamma gräl så visste jag nog att det bara var en tidsfråga och var egentligen förvånad att det tog ens så här länge. Hans fru godkänner absolut inte det och nu var där då världens gräl på gång angående hur man ska uppfostra barn.

Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här, men jag började faktiskt försvara min pappas metoder. Visserligen har han också fel i massor av saker, men inte kan man ju heller uppfostra barn genom att försöka skydda dem från allt och ge dem allt de pekar på. Det funkar inte. Speciellt såna som min bror och jag själv som bara måste testa alla gränser oberoende hur idiotiskt det är behöver någon som håller fast vid reglerna och står emot oss ordentligt. Plus att min bror beter sig som någon värsta bortskämda gnällspik varje gång hans mamma ens är i närheten. Han vet exakt att han alltid får sin vilja igenom med henne, så det lönar sig att gnälla lite. Hur fan hade hon liksom tänkt att han ska klara sig i livet?

Dessutom försökte jag förklara för dem lite varför man alltid måste bråka om allt. Juttun är ju den att om någon säger att en sak är förbjuden så bara måste man ju göra det. Helt samma hur dumt det är, men om det finns en regel så är den till för att brytas. Om man dessutom vet att någon kommer att börja gräla om saken och att det finns risk för straff om man blir fast så gör det ju bara saken ännu roligare.

Barn är inte dumma och speciellt inte jag när jag var liten. Jag var fullt medveten om att min pappa aldrig ger upp och att han alltid kommer att vinna eftersom han var så massor större och starkare än jag. Jag hade alltså inte en chans och visste definitivt om det. Ändå bara måste jag strida om precis allting bara för att det var roligt att testa om han nångång skulle ge efter. Det hände aldrig, men jag skulle inte ha kunnat leva med mig själv om jag inte skulle ha försökt.

Ibland måste man dessutom få strida lite bara för själva stridandets skull. Jag försökte förklara att min bror nog har roligt på ett visst, lite sjukt sätt fast han gråter hysteriskt och verkligen inte ser ut att njuta av det. Det är kanske lite knäppt, men det är ett visst nöje i att hålla på med sånt.

Både jag och min pappa försökte få hans fru att förstå att det här är något som hör till i vår släkt och att det är helt normalt. Det gick inte alls hem och hon började bara se mer och mer oroad ut. Till sist försökte jag säga att vi höll på på precis samma sätt när jag var liten och att jag nog inte tog någon större skada av det utan växte upp helt normalt ändå. Hon bara stirrade på mig utan att säga ett ord...

Jag vet inte riktigt vad jag nu borde göra åt situationen hos dem, men jag anser åtminstone att så länge det nu inte blir något värre än det jag fick stå ut med som liten så är det nog inte så farligt. Jag är övertygad om att man blir en starkare person av det och i något skede lär man sig dessutom att sluta bry sig om när något tar sjukt. Kanske inte världens normalaste förhållanden att växa upp i, men jag tror definitivt att man har nytta av det senare i livet.


Tammerfors - 12.01.2013 21:38
----------------------------------------------------------------------
Idag har jag då varit hela dagen i Tammerfors på simtävlingar. Jag simmade inte själv utan var bara som tränare den här gången, men kanske det var lika så bra med tanke på mina matproblem på senaste tiden.

Allt som alltvar det nog en jätterolig dag. Jag fick hänga största dagen med en typ som jag verkligen älskar att prata med och tävlingarna gick t.o.m. helt bra för största delen av simmarna. Det är alltid en lite annorlunda känsla när man far iväg nånstans lite längre bort på tävlingar och det blir alltid mycket bättre fiilis. Jag är nu faktiskt ganska förväntansfull inför den här säsongen. Vi har bra planer, bra tränarteam och simmare som skulle ha potential till fast hur mycket om de nu bara skulle orka satsa lite. Förutsättningarna är alltså helt sjukt bra och med tanke på hur det såg ut idag så finns det faktsikt bra chanser :)

Annars så vet jag nog inte riktigt vad jag ska göra med mitt ätande.Jag märkte nog idag också att min kropp är helt slutkörd, men ändå får jag inte i mig tillräckligt mat. Jag åt lite frukost och så var vi i Subway på hemvägen, men jag tror inte riktigt att det räcker ändå. Dessutom måste jag helt på riktigt tvinga i mig också det lilla jag äter och mår illa efteråt.Men alltså något annat alternativ finns inte riktigt längre. Jag får väl bara pina mig själv och försöka få ner ens nånting tills det börjar fungera igen. Annars kan jag ju inte träna, och då dör jag helt enkelt.

Förresten så använde jag idag på morgonen en god stund till att bara stirra på mig själv i spegeln. Jag har ingen aning om vad jag egentligen ska tycka om min kropp. Jag ser nog fortfarande en massa överlopps fläsk överallt, men å andra sidan så har jag ändå helt klart blivit smalare. Jag väger mindre och så testade jag ett par byxor som jag fick av min kämppis för någon månad sedan och som då var alldeles för spända åt mig. Nu gick de på helt utan problem och var t.o.m. lite lösa. Så märkte jag också att det ser helt löjligt ut när jag går omkring i simhallen med mina normala tränarshorts; de hänger så otroligt att jag visar underbyxorna hela tiden...

Jag tror på något sätt att jag skulle behöva höra någon kommentar om förändringen från någon av dem som är orsaken till mitt problem. Visst har det ju liksom hänt nånting, men hur ska man kunna sluta med något fungerande när man inte ännu är säker på om det är tillräckligt? Jag ska göra ett ordentligt försök och även om det bara blir typ sallad och sånt utan kalorier i början så ska jag börja äta så att jag kan simma igen. Om det lyckas har jag ingen aning om, men alltså nånting måste ändras i mitt system.

Tack till dem det gäller för en trevlig dag och för att ni orkar med mig fast jag aldrig kan bete mig normalt och annars också säkert är ganska allmänt störande största delen av tiden... :)




Ett problem till - 11.01.2013 21:57
----------------------------------------------------------------------
Hur kan de allra enklaste sakerna ibland vara så sjukt svåra???

Jag måste väl snart erkänna för mig själv att jag har ett seriöst mat- och träningsproblem och inte har någon som helst koll på det längre. Idag på träningarna märkte jag plötsligt att hela bassängen började gunga och se ut som ett hav av svarta och röda prickar och så var jag väldigt nära att svimma igen. Av ett helt vanligt 4x200 sekari set. Man gör inte sånt.

Det man inte heller gör är att hålla på med sånt rakt framför ögonen på ens simmare så att man ger en ännu bättre bild av sig själv. Tydligen var jag igen vit som ett lakan och jag tror inte riktigt att det hjälpte min image så hemskt mycket att mitt i träningen bara stiga upp ur bassängen och lägga sig ner på golvet.

Det värsta är ju att jag inte ännu heller kan äta något. Hur fan gick det så här? Jag är medveten om att jag säkert rör på mig mer än de flesta (åtminstone nu på senaste tiden) och att det inte funkar utan mat. Jag vet att man behöver näring för att fungera. Jag vet hur förstörd kroppen blir om man inte ger den det den behöver. Jag vet allt det här, men ändå har jag inte ätit ordentligt sedan november.Ändå lyssnar jag alldeles för mycket på människor som tycker att jag ser gravid ut eller misstar mig för en omkringflytande manat.

Jag ska sen föreställa smart. Det skulle man aldrig tro om man ser på hur totalt idiotiskt jag beter mig.

Dessutom har jag ju faktiskt fått lite resultat. Igår var det ju faktiskt någon som lade märke till att det har hänt något, och idag märkte jag också att min simppare bara hänger på mig och mina shorts och byxor är så lösa i midjan att de inte ens hålls upp. Enligt all logik borde jag alltså sluta nu när jag vet att det faktiskt har hänt något. Jag har aldrig tyckt att de där anorektiska modellkropparna är särskilt snygga, men nu verkar det ju som att jag är på god väg att skaffa en sådan åt mig själv. Precis som med allt annat jag börjar med så kan jag tydligen inte ens banta normalt utan måste dra allt till överdrift.

Jag måste göra något åt det här. Om jag inte kan träna för att jag helt enkelt inte äter tillräckligt så är mitt liv helt seriöst förstört. Jag kan helt utan att ljuga säga att simningen är det absolut viktigaste i mitt liv. Utan det klarar jag mig bara inte. Och om jag nu alltså håller på med något totalt idiotiskt som gör att jag inte kan hålla på med det som är viktigast för mig så måste jag sluta. Helt logiskt och helt möjligt att förverkliga. Eller? Jag måste bara.


Läkardagar - 11.01.2013 14:38
----------------------------------------------------------------------
Jag kom just hem från läkardagarna. Studerandena blir inbjudna dit varje år, men av någon orsak har jag inte hunnit dit före nu, så det var helt intressant att gå och titta lite.

Där var ett helt bäst stånd där man fick träna kanylering, interosseus-nålar och intubering. Helt sjukt roligt alltså!Det var sista dagen idag, så där var nästan inga människor och man fick träna helt i lugn och ro. Dessutom var där riktiga anestesiläkare som visade för var och en hur man skulle göra och vad man gjorde för fel. Mycket bättre undervisning än vi nånsin har haft i skolan alltså! Jag skulle faktiskt nu nästan våga mig på ett intuberingsförsök på en riktig patient utan att vara livrädd för att söndra tänderna eller intubera i matstrupen.

Så köpte jag också ett par böcker och jag har för en gångs skull faktiskt lust att öppna dem och läsa från pärm till pärm. Rent realistiskt så vet jag ju nog att jag istället borde satsa på det som kommer till vår första tent nu på tisdag, men hur lockande låter liksom inte böcker som heter "Kirurgia" och "Akuuttihoito-opas"?

Så bara måste jag skriva om vad som hände igår. Jag for till min pojkvän och det första han sa när jag kom in och tog av mig rocken var "Herregud att du är snygg idag, har du gått ner i vikt eller någo?". Seriöst. Han sa faktiskt så och jag blev helt otroligt glad! Syns det liksom faktiskt? I så fall kanske jag nästan kan stå ut med att skämma ut mig med svimningar i skolan och sånt, för det betyder ju att det jag håller på med funkar. Vettigt är det kanske inte ännu heller, men om svält plus övverdriven träning gör att man får höra såndänt av precis rätt person så är det definitivt värt det ;)

Förresten tror jag att jag igår lyckades sova några timmar i samma säng som han. Kanske jag snart lär mig att sova normalt bredvid honom så att jag inte alltid skulle vara helt dödstrött efter att ha varit där. Om jag skulle vara smart så skulle jag ju komma hem till natten och sova som normala människor, men det är nu bara så skönt att ligga där och bli klängd på att jag inte kan få mig själv att sticka iväg som jag normalt skulle göra.

Nu ska jag iväg på vaksimning igen och sedan på träningar. Antagligen borde jag försöka äta nånting först så jag inte typ svimmar i vaken och drunknar, men får se hur det blir med den saken. På läkardagarna åt jag en glass och några karkkin, och jag misstänker lite att jag har svårt att få ner något efter det...


Nolo lektion - 10.01.2013 15:55
----------------------------------------------------------------------
Nåja, nu har jag då lyckats svimma på en lektion. Det var inte ens nånting coolt som att man skulle ha blivit nersprutad med blod eller nånting utan något så otroligt pinsamt som att jag svimmade av att bara stå upp för länge. Seriöst, hur nolo kan man liksom bli???

Jag kanske borde försöka börja äta lite normalare mängder igen för att inte det här ska hända i fortsättningen. Jag trodde att jag hade fått någon koll på det igen, men tydligen inte. I och för sig så har jag idag stigit upp kl 6, farit och simmat 3 km med våld fast jag inte hade någon energi överhuvudtaget och dessutom bara ätit en banan och en semla på hela dagen. Om jag skulle ha tänkt efter lite så skulle jag ju nog ha insett att det inte är okej. Plus att jag säkert redan borde ha reagerat lite i simhallen när jag faktiskt inte kom framåt oberoende hur mycket jag försökte och musklerna bara skrek efter ungefär 100 meter...

Så skulle jag hemskt gärna vilja komma på något bra sätt att höja mitt blodtryck. Man hittar alltid en massa tips på hur man ska sänka det med rätta matvanor och så, men om vill ha det åt andra hållet då? Mitt övre blodtryck brukar ganska ofta vara t.o.m. under 100 mmHg, och helt tydligt är det inte tillräckligt för att komma upp till hjärnan när man står. Det här var alltså inte ens första gången jag har svimmat av nånting helt idiotiskt. Jag borde säkert börja äta en massa salt och stressa över allt, men det är lite svårt...

Fast, jag måste nu lite skryta med hur bra lektionen gick före jag svimmade. Jag kunde svaren på alla frågor som läraren ställde, både de som var riktade åt mig och alla andras fast de ofta såg ut som totala frågetecken. Dessutom svarade jag faktiskt på en del av de allmänna frågorna (= riktade åt hela gruppen), vilket jag normalt aldrig gör. Jag visste exakt mekanismerna för en pneumothorax och vad man skulle göra åt det, kunde ABCDE relativt bra och allt möjligt annat.

För att sammanfatta så håller jag alltså på att träna ihjäl mig och skämmer ut mig totalt med att svimma på lektionerna, men å andra sidan så verkar det som att jag äntligen lär mig nånting. Visst är det såpass positivtatt jag kan fortsätta på samma sätt?


22,2 km - 09.01.2013 22:33
----------------------------------------------------------------------
Jag räknade just att jag har simmat 22,2 km sedan nyåret. Visserligen har det ju redan gått 9 dagar, men med tanke på att jag spenderade årets två första dagar i krabbis från vår lite fuktigare nyårsfest och sedan ännu var på lande i tre dagar utan simbassäng så tycker jag nog ändå att det är ganska mycket. Efter den här månaden kommer jag säkert att ha helt stålkondis och dessutom ha simmat mer än någon annan i gruppen som jag tränar.

Men ärligt talat så har jag nog lite problem med min tipaton tammikuu. Idag t.ex. bjöds det på vin på en av våra lektioner och jag var den enda som drack vatten istället. Det kändes bara så fel att gå förbi alla ljuvliga vinflaskor och hälla upp vanligt vatten åt sig. Man gör liksom inte sånt. Om någon är vänlig nog att erbjuda gratis vin åt en hel klass så kan man ju inte tacka nej heller. Men jag gjorde det ändå för att jag helt enkelt inte kan ge upp. Ingen skulle visserligen ha fått veta om jag skulle fuskat lite, men jag skulle bara lura mig själv i så fall och då kan jag inte se det som en riktig vinst. Kanske jag är lite besatt av att vinna allt, men jag är nu bara sådan. Att förlora eller ge upp eller något annat lika löjligt är inte ett alternativ.

Så fick jag också mitt ortopedbesök avklarat idag. Mina knän har inte riktigt fungerat på sista tiden och ajg borde antagligen ha varit och kollat upp vad det är för fel på dem redan för länge sedan, men som bekant så går jag ju inte till läkare. Idag hade vi i skolan en lektion där vi gick igenom hur man undersöker en ortopedisk patient och genom att lite leka exempel och fråga läraren vad olika fynd betyder så tror jag att jag blev ganska ordentligt undersökt utan att behöva beställa någon läkartid.

För det första konstaterades att mina korsband och kollateralligament är i utomordentligt skick och inte ger efter det minsta och det var säkert första gången nånsin som ajg har hört något positivt om mina problemknän. Sedan skulle vi göra några patellatest och då gick det inte lika bra längre. Jag bara hatar det där stabilitetstestet där man ska försöka skuffa knäskålen i sidled och se hur mycket den rör sig! Det känns varje gång som att någon idiot försöker trycka mitt knä ur led och jag kan bara inte ligga stilla och låta dem göra det, vilekt leder till att jag har nånslags mystisk reflex att böja på knät och spänna alla muskler i hela kroppen så att ingenting säkert heller rör sig. Det kallas tydligen "positivt apprehensive-test"...

Sedan skulle vi röra knäskålen längs med knät. Enligt läraren kan det löna sig att göra det testet speciellt på äldre patienter, dvs. 80-åriga, överviktiga mummun eller liknande, eftersom man upptäcker ledskador genom att det hörs och känns ett visst skrapande. Så testade han det på mig, tystnade en stund och gjorde om testet några gånger för säkerhets skull. Det hördes ett helt tydligt skrapande och det kändes ungefär som om man skulle försöka dra något på ett rivjärn. Tydligen är det hemskt ovanligt att hitta ett positivt resultat hos unga personer, men jag var åtminstone ett perfekt exempel på hur ett knä inte ska kännas.

Efteråt frågade jag sedan lite vad jag borde göra åt det att de är sjuka hela tiden. Enligt läraren, som alltså var en ganska erfaren ortoped, så hade jag helt klart slitage och broskskador i lederna, så han undrade inte alls att de inte fungerar så bra. Man kan ändå inte göra så mycket åt saken, så hans råd åt mig var nu bara att försöka ignorera det så länge som möjligt och sedan gå till läkaren när det blir så hemskt att jag inte klarar av mitt vardagsliv längre. I praktiken har jag alltså nu ett läkarutlåtande på att jag inte behöver göra något åt saken, så jag kommer antagligen inte ens att fundera på några vidare undersökningar före jag helt seriöst inte längre kan gå ett enda steg.


Hjärndöd - 08.01.2013 23:18
----------------------------------------------------------------------
Det var helt otroligt skönt att fara och simma! De första 5 kilometrarna kändes inte riktigt nånstans och jag var fortfarande allmänt hyperaktiv och störd på mig själv och tänkte hela tiden på att jag skulle borde döda honom som tvingar mig att göra det här. Sedan började det som tur funka. De sista 1,5 kilometrarna var sedan helt ljuvliga och jag bara simmade på utan en enda tanke i huvudet. Det säger kanske något om hur hjärndöd jag var i det skedet att jag t.o.m. lyckades krocka med väggen några gånger för att jag helt enkelt inte hokade att man måste svänga när man kommer till ändan av bassängen.

Efter den här månaden kommer jag antingen att vara helt galen, eller så kommer jag att ha helt sjukt bra kondition. Om jag bara har tillräckligt tid och allt funkar så kanske jag kan lyckas med det senare :)


Rätt motivation - 08.01.2013 15:24
----------------------------------------------------------------------
Gissa vad jag just har hållit på med i några timmar? Jag har faktiskt studerat ordentligt för första gången på ungefär tre år. Jag har just använt helt sjukt mycket tid på att rita en bild av en hand och skriva in namnen på alla minimala handledsben det finns.

Varför? Jag tror att jag äntligen har hittat något som motiverar mig, nämligen panik. Igår började då alltså kliniken för min del, och det första läraren började den första lektionen med var "Om bara 1½ år ska ni kunna allt som är värt att veta om människokroppen och hur man behandlar sjukdomar så att ni klarar av att vara ansvariga för era patienter när ni hamnar ensamma på någon jour utan en enda annan kollega i närheten". Jag var redan färdigt helt sjukt nervös för allt det här och sen får man ännu höra något sånt direkt när man kommer in genom dörren. Jag är inte riktigt säker på hur vettigt det var i rent pedagogiskt syfte, men om pointen var att skrämma ihjäl oss så fungerade det åtminstone helt perfekt.

Idag började vi sedan dagen på Tölö sjukhus där vi först fick gå in i någon mystisk källare och sätta på oss läkarrockar och namnskyltar och sånt. Sedan hade vi undervisning med en handkirurg och det första hon bad oss göra var att rita av våra händer och sedan fylla i ben, senor, blodkärl och nerver. Shit liksom! Jag visste nog så där i princip vad där fanns och hur mycket av allt, men var och hur de såg ut hade jag ingen aning om. Lycka till att bli en kirurg om man inte har en aning om var man ska skära för att hitta någon viss struktur liksom...

Jag kan helt enkelt inte faila så här mycket längre. Det vi idag fick lära oss kommer ingen att berätta för oss på nytt, utan nu är det faktiskt meningen att vi ska klara av en patient som kommer in med en akut handskada. Och om man misslyckas och inte hokar vad man borde testa eller åtgärda så får man bära skulden för att någon stackars typ som bara råkade slinta med kniven aldrig mera kan använda sin hand ordentligt. Vad fan gör jag på den här studielinjen egentligen??? (Okej, samtidigt som det är helt otroligt skrämmande så är det ju nog också en lite thrill så att säga att ha allt det där ansvaret, och jag kan bara föreställa mig hur ljuvligt det måste kännas när man sedan mot förmodan lyckas med något... ;))

Imorgon ska vi sedan ha någon ortopediundervisning som enligt gruppen som hade den idag handlar nästan bara om hur man undersöker ett knä. Antagligen kommer jag att sitta uppe hela natten och läsa anatomi och sånt för det här är faktiskt nånting jag vill kunna och inte vara lika borta med som idag. Kanske det egentligen är helt bra att jag äntligen har fått lite press på mig, för nu verkar det ju nästan som om jag skulle få nånting gjort.

Fast å andra sidan tror jag att jag snart håller på att bli galen. Min normala lösning på någon sånhän stressituation skulle vara att sticka ut och festa med någon random typ, dricka helt för mycket och esdan ha sex med någon helt fel person. Nu har det först gått 8 dagar av min nyktra månad så jag kan helt enkelt inte göra det. Istället har ajg bara en massa överlopps energi som jag inte får utlopp för på något sätt. Igår cyklade jag närmare 15 km och simmade enda tills hallen stängdes, men ingenting hjälper. Det är som den där hemska känslan före en tävling eller något liknande, men det går liksom inte över. Istället sitter jag typ och darrar i hela kroppen hela tiden och kan inte riktigt koncentera mig på något fifftigt. Jag kommer så att bli inlåst på någon psykavdelning innan månaden är slut...

Men för att nu nämna se något positivt i situationen just nu så tror jag nästan att jag har kommit över mitt matproblem. Jag var på lande hela veckoslutet med min pappas familj och det hjälpte faktiskt. Man kan liksom bara inte sitta i matbordet och försöka övertyga en 3-åring om att man ska äta duktigt och inte sitta och leka med maten om man inte själv visar exempel. Dessutom var där ju någon som faktiskt lagade mat, så jag behövde inte känna mig så äcklig av att äta någon ohälsosam pizza eller liknande. Kanske jag ännu också är lite för fixerad vid det, men jag har åtminstone lärt mig att få ner någonting igen :)

Nu ska jag försöka fortsätta läsa lite skolböcker så jag inte dödar någon genast första veckan, och sedan fara och simma. God knows att jag behöver slippa till hallen och bara dra på i flera kilometer utan att tänka på något. Jag håller antagligen på att explodera av nånslags abstinens snart och det är säkert inte så hälsosamt.


Officiellt - 03.01.2013 15:13
----------------------------------------------------------------------
Jag var just via skolan och fixade en officiell namnskylt med bild och allt som ger mig rätt att springa omkring på sjukhusen och föreställa läkare de kommande åren. Det känns egentligen lite absurt att jag faktiskt har en skylt från Helsingfors Universitets Centralsjukhus, men nu måste man väl tro det när där nu en gång står mitt namn och dessutom finns en bild på mig. Bilden blev t.o.m. relativt bra så jag behöver inte ens gå omkring och skämmas för att ha den på mig ;)

Om 4 dagar börjar jag alltså det kliniska skedet av mina studier, så jag blir liksom läkare nästan på riktigt. I och för sig kan jag nu inte ännu nånting, men nog är det helt sjukt mycket bättre än att sitta i någon föreläsningssal och lyssna på teori hela dagarna.

Och som vanligt var jag förstås i god tid med det här. Meningen var ju att man skulle göra nångång i oktober-november så det inte blir rusning vi årsskiftet... Men där var en hemskt trevlig kvinna som hjälpte mig fast jag inte hade en aning om vart jag var på väg och vad jag skulle göra.

Nu tycker jag nästan att jag skulle förtjäna att ligga och titta på TV i några timmar. Alternativet var att fara och simma i några timmar före jag ska hålla träningar åt min grupp, men jag skulle inte riktigt orka. Dessutom var jag faktiskt redan och simmade på morgonen, for dit med cykel och gick ännu gående hem från skolan just. Jag skulle också cykla till träningarna nu på kvällen, men sen kom jag ju på att det inte riktigt funkar om jag ska sticka direkt därifrån till en kaveri. Äh, helt samma, jag är nu lat en liten stund, så farligt kan det inte vara ;)


Nytt år - 03.01.2013 09:54
----------------------------------------------------------------------
Nåja, nu har då igen ett nytt år börjat. Jag började året med ett 1½ dags komaliknande tillstånddå jag inte riktigt gjorde nånting annat en låg i sången och tittade på totalt onödiga program på TV. Och joo, jag fick en TV i julklapp, så nuförtiden har jag faktiskt nånting att titta på.

Sedan kom jag fram till att jag nog måste aktivera mig lite om det ska bli något av mitt nyårslöfte. Det här året lovade jag att jag inte ska hata mig själv lika mycket när året är slut. I praktiken innebär det i stora drag att jag måste göra något åt min äckliga kropp, börja simma på nytt, skaffa nånslags kondition, satsa lite på studierna och försöka ändra några saker i mitt beteende som stör mig. Kanske inte världens lättaste att förverkliga, men jag ska nog göra ett försök åtminstone.

Relativt bra har det nu börjat också. Sedan igår har jag redan hunnit simma 7,2 km, cykla 10 km och gå 4 km. Allt det här förstås samtidigt som jag inte ännu heller kan äta. Det verkar dessutom ge ganska bra resultat eftersom jag idag på morgonen vägde ½ kg mindre än jag har gjort en enda gång de senaste 2-3 åren. Den här gången ska jag helt enkelt lyckas få en vettig kropp så att ingen ens skulle komma på tanken att missta mig för en manat.

Men lite på tal om det så började jag idag fundera på om det att min simning nuförtiden är helt sjukt trög och jag bara liksom inte rör mig framåt kan ha något samband med att jag inte riktigt har ätit något fiffigt på länge? Så där rent rationellt så inser jag förstås att man inte kan hålla på och träna hur mycket som helst utan att äta eftersom kroppen i så fall bara bränner muskelproteiner, men det är inte alltid så lätt att komma ihåg.

Idag hände dock en ganska konstig sak. Jag kom just hem från morgonträningarna (= 3 km simning+10 km cykling i en massa slasksörja) och jag är hungrig. Det är förstås gången på över en vecka som jag har haft minsta lust att stoppa i mig något, men nu ska jag faktiskt gå till köket och fixa lite frukost. Helt klart framsteg :)

Förresten så hade vi ju en nyårsfest hos oss och jag är lite rädd att den spårade ur i något skede. Jag har inte riktigt något minne av de sista timmarna och hela lägenheten luktar nuförtiden sprit och det finns tomburkar, flaskor och glas överallt. Antagligen borde jag städa, men jag har nu inte ännu riktigt orkat göra något åt det. Nu försöker jag istället koncentera mig på min tipaton tammikuu och utnytta all kvarglömd mat. Med mina nya matvanor kommer jag inte att behöva gå till butiken på säkert en månad ;)