Februari 2013

Anatomistudier på lunchen - 27.02.2013 23:11
----------------------------------------------------------------------
Jag råkade igen sitta och äta lunch i bordet bredvid mina båda favoritstirrobjekt idag. Jag vet inte hur det alltid råkar sig, för oftast är det inte ens jag som väljer bord, men alltså jag verkar på något konstigt sätt alltid få perfekt utsikt medan jag äter ;)

Jag kunde igen en gång inte låta bli att stirra på speciellt den ena av dem. Hur fan kan man se ut så där? Alltså jag kunde helt seriöst se varenda muskel på hans kropp och kunde helt lätt följa med hur bl.a. deltoideus, pectoralis, latissimus dorsi och både teres-musklerna rörde sig varje gång han förde gaffeln till munnen.Jag vill så ha en såndän kropp!!! Kanske jag faktiskt är född i fel köns kropp, men alltså det där måste helt enkelt vara den mest perfekta kroppen det finns. Tänk att inte ha ett enda gram fett nånstans och dessutom alla ljuvliga simmarmuskler synliga på det där sättet för alla som vill stirra.

Visst har jag kanske en del muskler, speciellt på armarna och ryggen, men det ser verkligen inte ut så där. Efter den där lunchen, där jag då hade suttit och stirrat på den där absoluta perfektionen i nästan en timme, råkade jag dessutom gå förbi en spegel. Jag har försökt börja äta normalt igen och skippa mitt löjliga kaloriräknande, men alltså jag tyckte igen att jag såg helt gravid ut. Jag trodde att jag hade gjort framsteg och börjat se nästan okej ut, men alltså idag gjorde jag verkligen inte det.

Jag kan helt enkelt inte bli så där äcklig igen!!! Jag tror att jag just bestämde mig för att ta en ny runda anorexi och gå ner några kilo till. Tänk om jag skulle kunna få såndäna armar om jag skalade bort lite mera fett? Fast jag i princip har fel kön och inte direkt ser ut så naturligt?

För en stund sedan tittade jag också på "Du är vad du äter". Där var det en typ som ville komma i sin brudklänning och hade lite problem med att komma igång. Hon fick som råd att ta en en veckas detox då hon skulle äta bara grönsaker och frukter och möjligast lite protein och fett. Det lät helt sjukt lockande och jag tror faktiskt att jag ska göra det nästa vecka. Det enda jag funderade lite på var det där med proteinet. Är det faktiskt okej att lämna bort också det om man ändå fortsätter träna? Fast jag tidigare har försökt äta så lite kalorier som möjligt så har jag ändå försökt se till att få (åtminstone nästan) tillräckligt protein så att jag inte helt förstör min kropp. Vet nån nånting om sånhänt? Jag måste säga att fast jag i princip studerar hur kroppen fungerar och sånt så vet jag egentligen ganska lite om hur man ska göra på "rätt" sätt. Kanske jag skulle kunna satsa på nånslags bönor eller nånting? Då skulle jag ju inte gå ifrån grönsaksdetoxen, men ändå få lite protein så att musklerna inte dör?

Förresten hände det ju en hel del på sportlovet också, men jag har inte riktigt hunnit skriva något. Bl.a. måste jag väl skryta med att jag gjorde ett nytt veckorekord och alltså hade sex med 7 olika typer. Dessutom ingick där den absolut konstigaste threesomen jag någonsin har varit med om; med två enäggstvillingar...

Orsaken till det här sexlovet var väl i princip min pojkvän, som jag inte riktigt har bestämt om jag är sur på eller inte. Han har helt tydligt spridit nånslags rykte bland sina kaverin om att jag har sex med precis vem som helst och går med på vad som helst utan att klaga, så nu kan jag inte riktigt vara ensam med dem i mer än typ 5 minuter utan att de börjar attackera mig. I princip har jag ju inget emot det utan umgås faktiskt helt gärna med dem, men jag vet inte riktigt vad jag tycker om det ändå. Saken är ju den att jag har varit med min pojkvän i ungefär 3 månader nu, och det finns en orsak till det. Normalt tröttnar jag direkt på alla, men alltså med honom gör jag inte alls det. Jag skulle liksom vilja att han skulle inse det och kanske ibland visa lite tydligare att han verkligen vill vara med mig. Eller, ifall han nu vill det alltså. Annars skulle han ju gärna kunna berätta att han har tröttnat.

Igår tittade jag också på den nya episoden av "How I met Your Mother". Där dejtade Ted en helt totalt galen typ, och jag började fundera på om jag inte snart börjar likna henne lite. Jag menar, jag hade en veckas sportlov, och vad gjorde jag egentligen? Vem fan beter sig egentligen så där? Och det knäppaste är ju att jag älskade det. Jag var besviken i kanske 10 sekunder för att min favoritsexpartner blev utbytt mot ett par tvillingar, men sen kom jag fram till att om jag redan har rykte om attvara en total hora så kan jag väl lika gärna leva upp till det då. Och jag hade helt sjukt roligt.

Men alltså borde man bli orolig när människor börja säga saker som att de inte kan tro att det finns människor som jag och att jag är den mest otroliga typ de någonsin träffat? Lite beroende på hur man tolkar det så kan det ju nog tas som en komplimang, men när man sedan lite börjar tänka efter så är jag inte så säker mera. Hur knäppt kan man liksom bete sig före man blir sedd som en katastrof som kastar ut TV:n genom fönster och som ingen vågar gå nära? När går det över gränsen? Visst skulle någon av er helt på riktigt säga åt mig ifall ni börjar vara rädda för mig eller något? Snälla?

På träningarna har det också hänt något mystiskt; jag har tydligen blivit helt för slapp med mina simmare. Jag har i princip alltid varit lite stolt över att de kallar mig nazi och ibland är ungefär rädda för vilken tortyt jag nu har hittat på åt dem, men nu har jag tydligen helt tappat greppet. På måndagen var det en som kallade mig "pehmo" och igår frågade en annan om jag är är kär eller nånting när jag aldrig klagar på nånting längre. Shit! Jag måste verkligen försöka skärpa mig och hitta på nånting riktigt elakt åt dem.

Fast kanske jag är kär? I så fall kanske det är ett litet problem eftersom typen jag är kär i nästan verkar ha tröttnat på mig. Eller alternativt ha insett att jag är helt för galen för att det skulle vara värt att ha ett förhållande med mig. Lyckat. Den förra typen jag var kär i sa att han älskade mig och gjorde slut med mig i samma mening, och jag börjar bli ganska säker på att det är kommer att gå på samma sätt. Tydligen är det inte bara det att jag tröttnar snabbt på typer, jag skrämmer iväg dem ganska effektivt också.

Btw. så tror jag att min bipoläritet börjar svänga igen. I och för sig kanske jag inte borde klaga när jag ändå har haft en så här lång bra period, men alltså den negativa delen stör mig lite ibland.



En vecka - 22.02.2013 11:38
----------------------------------------------------------------------
Så, det har igen blivit en vecka utan inlägg. Det har däremot hänt en hel del, så jag antar att det här igen kommer att bli lite överdrivet långt. Jag ska försöka hålla mig till det viktigaste, men det är inte alltid så lätt ;)

Först bara måste jag berätta om en helt otroligt fin sak som hände på lördagen. Jag var på sits på TF eftersom det var en finlandssvensk sits i huvudstadsregionen så betydde det förstås att där var en massa typer som jag tidigare har gått i skola med eller annars bara känner nånstansifrån. En gammal klasskompis från lågstadiet kom fram och pratade med mig, och han sa några verkligt fina saker. Först ville han bara meddela att jag nuförtiden ser jättevacker ut, och sen bad han mig ännu om förlåtelse för att han hade mobbat mig i skolan. Jag har nog i princip slutat bry mig om det, men det var ju nog helt kiva att någon bad om ursäkt ändå. För det första hade han åtminstone insett att det de höll på med faktiskt var en form av mobbning, för det andra verkade han faktiskt helt seriöst vara ledsen för det. I normala fall förlåter jag nog inte människor så där helt direkt, men om man ber om ursäkt ordentligt så kan det nog lyckas :)

Sen har jag då varit och fixat mera kulisser till vårt spex, vilket har tagit helt massor tid. Det var en massa typer anmälda till kulissgruppen, men ungefär ingen dyker upp då när de ska fixas, så det har blivit ganska mycket jobb. Dessutom verkar människor ha fått den här totalt felaktiga uppfattningen om mig som någonslags mästarkonstnär, så de vågar inte röra något som jag har börjat med. I praktiken betyder det nu att jag typ har varit ansvarig för att måla våra bakgrundsskärmar, som alltså är enorma lakan som tar evigheter att måla, speciellt om man vill få dem snygga. Men om någon är intresserad av vad jag har åstadkommit, så är det bara att komma och se på spexet ;)

På onsdagen var ajg sedan på en väldigt random fest. Min pojkvän ringde och frågade om jag vill träffa honom, och förstås svarade jag ja. Då hade jag stuckit hemifrån kl 10 på morgonen och varit till Thorax, på träningar och hos min pappa och gick och bar på allt jag äger i en väska, hade helt normala kläder och ingen smink med mig. Allt skulle ju ha varit helt okej om vi bara skulle ha farit till honom som jag antog, men sen kom han också efter mig med bilen full av kaverin och körde iväg till ett hotell i Vanda. Så hade vi nånslags väldigt mystisk hemmafest i ett hotellrum med ingående roomservice, vilket betydde att Finnair stod för en hel del drinkar den natten. Nå, varför inte utnyttja sånt om man nu en gång kan ;)

Den kvällen tror jag att jag för första gången faktiskt diskuterade lite allvarligare saker med min pojkvän. På något sätt kom vi in på en massa politiska teman, och jag tror att han blev lite förvånad över att jag hade så mycket åsikter och (enligt honom) verkade veta så mycket om allt. Själv ser jag nu mig inte alls som någon politiskt intresserad person, men det hindrar mig väl inte från att ha åsikter? Saken är nu helt enkelt den att jag har gett upp angående vårt nuvarande "demokratiska" system och därför inte orkar engagera mig så jättemycket, men det betyder inte att jag inte skulle bry mig. Förstås är det viktigt för mig att "förbättra världen", men jag har bara inte ännu kommit på hur jag ska göra. Men det var en intressant kväll.

Morgonen efter det hade jag träningar kl 7, vilket inte var så hemskt lyckat efter att ha kommit hem kl 6 från en fest med så mycket gratis drinkar man bara hann dricka. Jag var helt för full för att klara av att simma, men det betydde ju inte att jag skulle ha kunnat bli hemma och sova. Istället simmade jag mina 3 km utan någon som helst koordination, vilket gjorde att det antagligen såg lite intressant ut. Det är ganska omöjligt att simma normalt när man inte kan röra sina armar samtidigt och likadant och man dessutom inte ens känner hela vattenytan. Jag var alltså igen en gång ett jättebra exempel för mina simmare. Fast, åtminstone fick de ju något att skratta åt...

Igår på kvällen hade jag igen träningar, och jag försökte fiska lite information om en av mina simmare som har hamnat på mentalsjukhus. Tydligen mår hon nu lite bättre, vilket väl är helt bra, men jag är lite rädd för vad som kommer att hända när hon kommer tillbaka. Tydligen har hon magrat ganska mycket, så jag fick värsta skräckbilden i huvudet av något sjukt benrangel som dyker upp och inte alls har samma personlighet längre utan bara beter sig som något tomt skal. Antagligen kommer det väl inte att vara så farligt, men jag måste medge att jag är lite rädd för psykiska sjukdomar. So what om man typ har ont i någon led nånstans, men om man faktiskt blir mentalt sjuk så kan ju liksom hela ens personlighet förstöras, och det är något otroligt skrämmande. Dessutom känner jag mig också lite skyldig för det här. Jag märkte ju liksom hela hösten att hon inte mådde bra, men ändå gjorde jag ingenting. Visserligen försökte jag prata med henne, men alltså jag har ingen aning om vad man ska göra i en sådan situation.

Efter träningarna var jag sedan och träffade en "kund". Han blev lite våldsammare än vanligt och band fast mig och började slå mig, men det var egentligen ganska roligt. Fast vi kanske inte har världens mest jämnställda relation så vet jag nog ändå att han aldrig skulle göra något som på riktigt skulle ta sjukt eller något. Efteråt verkade han dessutom ångra sig lite och frågade helt tusen gånger om jag var okej. Förstås är jag okej liksom, annars skulle jag väl ha sagt något medan han höll på?

Enda problemet med gårdagens grej var att han tydligen blev lite för ivrig eller så hade vi bara för tunt gummi. Hur som helst så körde han mig sen till apteket mitt i natten. Det var ju snällt av honom att oroa sig, men jag fick lite den känslan att han mest försökte skydda sig själv från möjliga följder som sedan skulle kunna förstöra hans liv. Nog för att jag är av helt samma åsikt att det var bäst att sköta så snabbt och effektivt som möjligt. Så hemskt trevligt är det ju inte, speciellt som det helt klart inte passar åt mig överhuvudtaget och jag igen mår helt skit, men definitivt bättre än alternativet. Om jag känner mig själv rätt så kommer jag ändå att vara helt i panik de följande veckorna ifall det inte händer nånting, men rent rationellt så borde det väl inte vara möjligt...?

Nåja, kanske jag ska sluta nu och försöka skriva lite oftare istället. Fast, jag borde väl hitta något nytt ställe att blogga på eller sluta helt snart ändå...


Skrämmande nattgäst - 15.02.2013 15:46
----------------------------------------------------------------------
Igår var det ju Alla hjärtans dag, och för en gångs skull var jag inte ens singel. Egentligen bryr jag nu mig inte så mycket om alla såndäna löjliga dagar och sånt, men nu var det ju ändå helt trevligt när min pojkvän kom och hämtade mig efter träningarna och så hängade vi en stund hos honom. Till all tur är han dessutom så smart att han hade förstått att inte köpa en massa ljusrött krääsä åt mig eller något annat lika hemskt utan betedde sig helt som om det skulle ha varit vilken dag som helst, vilket var exakt vad jag ville.

Angående vårt förhållande och sånt så har vi nu dessutom pratat lite mer om det. Jag insåg att det här nog antagligen inte kommer att vara för evigt och att han säkert inte är "The One" för mig, men inte gör det nu så mycket och vi fortsätter helt enkelt så länge det känns bra. Det var egentligen ganska skönt att faktiskt prata om det, och nu efteråt är det på något sätt ännu lättare att vara med honom. Vi passar egentligen ganska perfekt ihop och jag blir alltid på helt otroligt bra humör efter att ha träffat honom, så inte lönar det nu sig att sluta heller. Igår sa han dessutom till mig att han fast han har träffat fast hur många andra kvinnor sedan han såg mig senast, så har ingen av dem varit ens i närheten lika perfekta som jag. Det kändes ganska bra :)

Sen sa han också att jag nog inte var menad att vara kvinna utan att något måste ha gått fel. Det där har jag hört fast hur många gånger tidigare och av flera olika personer, så det kanske nog ligger något i det. Undrar hur det skulle ha varit om jag skulle ha varit en man? Tänk om jag faktiskt har fel kön och är transsexuell? Fast å andra sidan fortsatte vi diskussionen lite och han tyckte det var en jävlig tur för alla män ifall något nu faktiskt hade gått fel, för annars skulle de ju ha gått miste om mig. Jag försäkrade honom att jag nog tycker om sex med män alldeles för mycket för att bli hellesbisk eller något annat, och slut resultatet av analysen blev att jag antagligen är en homosexuell man som av någon orsak är född i en kvinnas kropp. Och han var åtminstone jätteglad för det eftersom han tydligen aldrig har träffat någon annan som jag.

En annan sak som kom upp i gårdagens samtal var att han tydligen börjar vara lite rädd för mig. Som sagt så är han alltså helt otroligt lätt att prata med, vilket då alltså betyder att jag kanske ibland berättar lite för ingående om vissa saker. Tydligen är det inte riktigt normalt att vara så ivrig som jag är varje gång jag får "göra" nånting i skolan, och man ska tydligen inte vara helt extatisk varje gång man har fått skära i en kropp, död eller levande. När jag berättade om obduktionerna och hur jag bl.a. har hållit en persons hjärna i min hand så bara såg jag hur han blev lite blekare och bara stirrade på mig. Han skämtade(?) något om att han inte längre vågar sova med mig eftersom jag antagligen kommer att mörda honom bara för att få skära upp hans kropp.

I och för sig kanske jag nog är något av en psykopat och jag litar inte ens själv det minsta på mig, men å andra sidan så behöver man nog inte vara särksilt rädd för mig heller. Jag klarar helt enkelt inte av att skada andra människor, så så länge man inte är jag så är allt lugnt. Det här försökte jag åtminstone förklara för honom, och jag tror nog inte att han helt på allvar är så hemskt orolig ändå. Dessutom är jag ju åtminstone med honom just därför att han är galen, så kanske det är lite samma sak för honom?

Så där på tal om min galenskap så tror jag att jag snart helt på allvar börjar tappa greppet om det här med mitt träningsberoende. Hela den här veckan har alltså varit helt sjukt stressig i skolan och jag har hunnit sova typ 3-4 timmar per natt, men ändå kan jag bara inte låta bli att fara och simma och göra något vettigt istället. Det är liksom helt fysiskt omöjligt för mig. Igår t.ex. när jag skulle fara till skolan kunde jag inte få mig själv ut genom dörren före jag hade packat om min väska så att jag hade alla mina träningssaker med mig så att jag kunde fara direkt till simhallen efteråt.

Det här är helt sjukt! Jag simmar mer än typerna i min grupp, och då har de obligatoriska träningar 6 gånger i veckan, allt som allt ca 25 timmar i veckan. Det här betyder alltså att jag oftast är i simhallen de där 25 timmarna plus ännu lite extra så att jag själv hinner simma de dagarna som det är min tur att vara tränare. Det sägs väl att man ska hålla på med idrott ungefär en timme åt gången 2-3 gånger i veckan för att vara hälsosam, men nu går alltså 1½ dygn åt till det. I och för sig är det ju mycket bättre än mitt tidgare sprit/drogberoende, men jag tror inte att det här heller är riktigt normalt.

Förresten är jag ju nog ännu också helt besatt av att räkna kalorier, men nu har jag ungefär kommit till min målvikt så egentligen behöver jag inte ens gå på minus längre. Med den här träningsmängden blir det nästan lite svårt. Om jag håller mig till vanlig mat, speciellt ifall jag lagar den hemma och skippar allt fett, så äter jag helt enkelt inte så mycket. Tidigare kanske jag skulle ha gjort det, men nu har jag nästan vant mig vid att svälta mig och äta minimala portioner, så jag kan inte längre. Om jag vill vara på plus ens en del dagar så måste jag äta något ohälsosamt, som jag kanske inte ens skulle ha lust på. Tydligen är det precis lika svårt att gå tillbaka till att äta normalt och utan att tänka på det som det är att sluta träna när man en gång har börjat.

Simningen däremot går helt sjukt bra just nu. Det känns otroligt skönt när man faktiskt orkar lite mer än tidigare och alltså jag bara älskar att crawla långre sträckor. Det enda problemet är att mina knän inte håller. Jag visste ju nog det, och det var en av orsakerna till att jag ens slutade simma, men jag vägrar fortfarande att tro det. Jag har väl nånslags konstant idrottsförbud efter operationerna, eftersom mina knän nu helt enkelt inte längre håller lika bra och där dessutom redan är en ganska allvarlig broskskada som bara blir värre ju mer jag belastar dem. Det är liksom såndänt man säger till åldringar då de kommer och klagar på att allt värker. Man rekommenderar hus med hiss, att gå neri vikt för att minska belastningen ochkanske ger dem invaparkeringstillstånd så att de inte behöver gå så långt. Men det där kan väl inte vara jag??? Jag är 21 år gammal, älskar att sporta och äger inte ens en bil utan rör mig med cykel eller buss överallt. Jag vägrar att sluta röra på mig!Antagligen beror det ganska mycket på att jag satt och målade i väldigt konstiga ställningar hela förra veckoslutet, men alltså just nu kan jag inte gå ett enda steg eller göra något alls med benen utan att det skulle ta sjukt. I och för sig har jag ganska hög smärttröskel och jag klarar nog av det, men det blir ju liksom en aning störande i längden...


Rastlöshet - 14.02.2013 00:41
----------------------------------------------------------------------
Jag är sjukt ineffektiv nu och jag skulle verkligen inte ha tid med det. Jag har tent om mindre än 8 timmar och har inte ens börjat läsa ännu. Dessutom har jag ännu också mina störande IT-uppgifter ogjorda, och de måste vara inlämnade om ca 21 timmar, varefter jag har tent i det också på fredagmorgon.

Och vad gör jag åt saken? Sitter uppe mitt i natten och skriver blogginlägg. Exakt det jag borde hålla på med alltså...

Jag kan bara inte koncentrera mig på nånting i mer än typ 5 sekunder och jag kommer absolut ingenstans med de här jävla uppgifterna. Jag är kanske i princip smart och lär mig saker snabbt, men det kräver liksom att jag ens lite koncenterar mig på vad ajg håller på med och faktiskt tänker efter lite när jag läser något. Just nu går det bara inte, vilket innebär att jag inte fattar ett ord av vad jag läser och alltså inte heller får rätt svar på uppgifterna.

Egentligen borde jag inte vara så här knäpp idag eftersom jag ändå var och simmade 1½ h och t.o.m. gjorde det relativt effektivt. Mitt knä var så otroligt sjukt att jag hela tiden måste simma helt fullt för att inte behöva tänka på det, så jag skulle nog våga påstå att jag tränade ordentligt. Ändå kändes det som att jag skulle ha borda bli kvar några timmar till, och just nu har jag bara så mycket överloppsenergi att jag inte kan sitta stilla.

Det sorgliga är ju att jag egentligen vet vad det beror på, men inte riktigt vill medge det ens för mig själv. Jag är nervös för något som jag antagligen inte borde bry mig om så mycket. Det rör ju liksom inte ens mig, men jag kan ändå inte låta bli att stressa lite över det. Jag antar lite att det har att göra med en alldeles hemsk mardröm som jag inte riktigt har lyckats glömma fast den också var ganska löjlig och det säkert är över ett år sedan. Risken att detskulle förverkligas är säkert helt minimal, men den finns ändå, och speciellt imorgon kommer det att hända något som möjligtvis med en 0,0000...1 % sannolikhet skulle kunna leda till det. Och alltså jag skulle seriöst inte klara av det. Det här scenariot kanske inte riktigt kan mäta sig med mina värsta mardrömmar, men det kommer nog alldeles för nära. Av dem som jag inte själv är orsaken till är det absolut det värsta.

Gissa om jag kommer att kunna sitta och skriva tent i lugn och ro imorgon...? Eller ens öppna någon bok före det? Eller gå och sova? Det här failar helt enkelt.


Hur skulle det kännas? - 12.02.2013 15:52
----------------------------------------------------------------------
Vi hade just en kurs tillsammans med en annan årskurs, och det råkade då förstås vara den där min favoritutsikt går...

Jag såg honom redan i matsalen och sedan ännu på föreläsningen, och jag blev igen en gång lika chockad över att någon faktiskt kan se ut så där. Undrar om han är medveten om det? Hur skulle det i så fall kännas att gå omkring och veta att människor börjar dregla bara av att se en liten skymt av en? Det måste ju liksom vara en helt underbar känsla.

För övrigt så fortsätter vår etikkurs och idag pratade vi bl.a. om döden och eutanasi. Enligt de flesta undersökningar i Finland är tydligen befolkningen i allmänhet 80 % för det och 20 % emot, medan det bland läkarna är just tvärtom så att 20 % är för och 80 % emot. Jag måste säga att jag nog ganska långt förstår att det är så.

Själv anser jag att eutanasi som idé är något väldigt fint och är definitivt för det, men att sedan förverkliga det i praktiken är något helt annat. Jag tror att de flesta människor som nu hade svarat att de är för det tänker just så svartvitt som jag gjorde för några år sedan. Nu när jag har diskuterat saken med personer som, precis som jag, i så fall skulle tvingas att bli mördare i framtiden har jag märkt att där nog finns en hel del olika nyanser av grått också.

För det första så skulle man ju faktiskt vara tvungen att helt konkret mörda någon. För det andra måste det alltid finnas någon som bestämmer vem som uppfyller kriterierna för att bli mördad. Speciellt med psykpatienter och sånt kan det där ju bli ett hemskt stort problem. Vem kan egentligen säga när en person bara är så djupt deprimerad att den vill ta livet av sig, men istället skulle kunna bli bättre med rätt vård? Eller en massa andra liknande fall. Hur är det med barn t.ex.?

Allt det där är egentligen jätteviktiga frågor, men samtidigt just såna som man nog inte får något svar på oberoende hur mycket man diskuterar fram och tillbaka. Just därför är det också så frustrerande att sitta på en föreläsning angående det...

Jag kom fram till att man antagligen borde försöka skriva någotslags väldigt utförligt vårdtestament för att undvika sånhäna situationer i framtiden. Får se om jag t.o.m. skulle försöka få till stånd något sådant här snart.


Stress och etik - 11.02.2013 23:55
----------------------------------------------------------------------
Jag skulle ha helt massor att skriva om just nu, men absolut ingen tid, så jag ska göra ett undantag och för en gångs skull försöka fatta mig kort.

1. Vi har just nu en etikkurs på gång i skolan, och fast den är ganska trög så kommer det nog ibland upp helt intressanta saker också. Jag konstaterade idag att jag nog har ganska så fasta åsikter om det mesta och inte kommer att ändra mig i det första taget, men ibland är det kanske helt smart att fundera lite varför man tycker som man gör. T.ex. började jag fundera på när jag anser att livet egentligen börjar, och det var inte alls så lätt. I princip anser jag att livet börjar när äggcellen och spermien förenas, eftersom det då uppstår en unik kombination av gener som aldrig kommer att uppstå igen och det är enligt mig det som gör fostret till en individ. Samtidigt vet jag ju att det sker en massa befruktningar som sedan inte blir till annat än en liten cellklump som aldrig utvecklas utan bara rinner ut med kvinnans flytningar. Kan man faktiskt kalla det som man spolar ner i toaletten liv i så fall? Det kan ju inte stämma. Jag måste nog fundera lite vidare på det där, men kanske man skulle kunna säga att jag i så fall anser att livet börjar när den efruktade äggcellen fäster sig i livmodern och sedan verkligen börjar utvecklas...?

2. Vi diskuterade den här s.k. "bloggskandalen" där en från min klass har skrivit ett ganska beskrivande blogginlägg om obduktioner och dissektioner och som nu har blivit ett stort etiskt problem mellan tystnadsplikten å ena sidan och yttrandefriheten å andra sidan. Jag förstår inte alls varför det skulle måsta vara så hemligt vad som egentligen händer under vår utbildning? Visst kanske det skadar läkarnas rykte på något sätt om man berättar allt för mycket, men alltså varför ska människor egentligen se upp till oss? Vi är ju liksom inga gudar eller nånting utan bara helt vanliga (möjligtvis lite galna) människor med ett helt vanligt yrke. Så länge man inte ger ut någon patientinformation och kanske ändå lite kollar med vilken ton man berättar om olika saker så ser jag nog inte något som helst problem med att prata om vad vi gör. Jag tänker åtminstone inte börja censurera något oberoende vad några idiotiska lärare tycker. Inte för att jag nu säkert ändå skulle få någon skandal till stånd fast jag skulle försöka eftersom jag skriver på en sluten sida, på svenska i Finland...

3. Jag är helt sjukt stressad och hinner inte med nånting. Just nu borde jag ännu skriva färdigt en massa uppgifter, men jag orkar helt enkelt inte. Dessutom hinner jag inte ens simma ordentligt och jag håller på att bli galen på grund av det. Idag skulle jag t.ex. ha haft helt otrolig lust att bara dra på i några timmar, men istället måste jag nöja mig med typ 1 km och sticka hem och fixa skoluppgifter. Så otroligt störande!

4. Jag har tydligen helt fel bild av mig själv. Jag har aldrig sett mig som särskilt artistisk, men igår fick jag t.ex. höra flera gånger hur roligt det är när det finns så konstänärliga människor som jag. Alltså av någon väldigt konstig anledning verkade människor faktiskt uppskatta det jag klottade ner och en del verkade t.o.m. helt chockade över hur snyggt (=deras ord, inte mina) allt blev. När jag sedan försökte rätta till situationen och förklara att jag nog inte har en aning om vad jag gör så blev alla jätteförvånade eftersom dde alltid hade sett mig som den som tycker om att måla och är nånslags stor konstnärstalang. Nå, jag får väl vara nöjd över att det jag åstadkommer duger åt någon...

Så, det var ungefär det viktigaste. Så hemskt kort blev det kanske inte, men jag gjorde mitt bästa. Imorgon ska jag igen ha en helt mardrömsdag med föreläsningar nonstop kl 8-16, men sen är jag åtminstone på väg och simma i vaken igen. Jag hörde av ett gäng i simhallen att man tydligen borde vara där minst 20 sekunder åt gången, så kanske jag ska försöka testa det imorgon ;)


Nya talanger - 08.02.2013 23:23
----------------------------------------------------------------------
Jag har märkt att jag kanske inte sen heller är riktigt så skit på allt som jag trodde. Idag har jag t.ex. lyckats med en massa som var ganska säker på att jag var helt usel på...

För det första hade jag ju tent idag och den gick förvånansvärt bra. Visst fanns där frågor som jag inte alls kunde svara på, men jag är nästan säker på att jag blev godkänd ändå, och jag tycker det är helt otroligt bra med tanke på att jag nu bara inte fick upp de där böckerna igår. Vi hade två böcker att läsa och den ena har jag inte ännu heller öppnat och från den andra hann jag läsa typ 3 kapitel...

Sen lagade jag mat hemma för att jag inte orkade bli och hänga i skolan en sekund längre efter tenten. (Plus att om jag äter hemma så kan jag åtminstone själv kontrollera hur mycket kalorier det finns i det jag äter...) Jag har börjat testa lite nya recept från pirkka.fi och alltså de är ju hur bra som helst! T.o.m. idioter som jag lyckas få något ätbart till stånd med lite vinkar därifrån. Idag t.ex. lagade jag en helt sjukt god minestronesoppa som inte innehöll nästan några kalorier alls. Jag vågar nästan påstå att jag börjar bli en helt bra kock. Vem skulle ha trott det för typ ett halvt år sedan? :D

Nu på kvällen har jag varit på Thorax och fixat kulisser till vårt kommande spex och jag märkte där också att jag börjar bli ganska bra på det. Jag hör nuförtiden till "de äldre" som redan varit med några år och som människor kommer och frågar om råd. Det känns helt jättekonstigt, men nu börjar jag ju själv också inse att jag snart har en ganska bra uppfattning om vad som krävs av kulisserna och hur det är fiffigast att förverkliga olika saker.

Eftersom jag har råkat missa några planeringsmöten och inte riktigt har någon koll på vad som ska hända i det här årets spex så hade jag inte egentligen någon speciell uppgift att sköta ännu, så jag gick med och hjälpte till med att skissa upp våra bakgrunder. Det är något jag absolut inte skulle ha vågat göra tidigare, men nu finns där då typer som tror att jag är nånslags expert på allt och helt klart litar på att det jag gör blir bra. Och alltså fast jag nu säger det själv så blev det faktiskt ganska bra. En av ettorna hade ritat modeller av bilderna på papper, så det var i princip bara att kopiera, och det lyckades jag t.o.m. göra utan att förstöra något. Alltså jag, som absolut inte är konstnärligt begåvad på något sätt, har nu ritat största delen av bakgrunderna som kommer att synas på scenen.

En annan sak som jag är väldigt stolt över är att jag är hemma redan nu. Det betyder alltså att jag stack hem från Thorax just när allt började spåra ur och det blev mer drickande än kulisser gjorda. Jag ska på morgonträningar imorgon, och för en gångs skull tänker jag inte dyka upp helt full eller i krabbis utan så att jag ännu kan simma något. Kanske min tipaton fungerade på sitt sätt. Åtminstone är jag inte alls lika intresserad av att dricka så mycket jag bara hinner längre utan jag slutar hellre efter en lite vettigare mängd så att jag kan fara och träna nästa morgon.


Perfekta dagar! - 06.02.2013 20:41
----------------------------------------------------------------------
Jag skulle redan igår skriva om hur fantastiskt allting är just nu, men sen hann jag av någon orsak inte, så det får nu bli lite dubbelt idag istället.

Igår hade jag genast på morgonen träff med en ny "kund", och alltå det är få saker som får mig på så gott humör som det. Man får bara såna otroliga kicks av det och som en liten bisak har det ju dessutom en del andra fördelar ;)

Min simning funkar också helt otroligt bra just nu och jag klarar av att simma set som jag inte ens skulle ha klarat av då jag tränade som mest. Igår t.ex. simmade jag 4 km ganska hårt, men alltså det kändes inte alls tungt utan bara flög fram. Efteråt lät jag dessutom mina simmare välja ifall de ville simma det jag hade planerat för dem eller det jag just hade simmat och det kändes bara så ljuvligt att märka att de som valde mitt program nog också måste anstränga sig lite för att komma till samma tider som jag.

Idag gick träningarna också helt sjukt bra och alltså jag kunde inte ens sluta. Visserligen skulle jag simma en hel del fjäril och det har jag nog inte ännu tillräckligt muskler för, men alltså jag ska nog förbättra det också bara jag hinner. Tränandet är bara så roligt och jag märkte ibland att det blev lite besvärligt att andas när jag inte kunde sluta smila samtidigt... :D

Nu skulle det ju inte alls störa om jag skulle orka koncentrera mig på skolan ens en tiondel så mycket som på simningen. Jag har tent på fredag, men har inte ännu ens öppnat boken och kommer antagligen inte att göra det heller. Jag skrev säkert inte om det, men alltså jag fick ju fulla poäng på den förra tenten vi hade (15 minuters tent, jag var över 10 min försenad och hade dessutom inte läst alls...), så jag har lite svårt att motivera mig själv till att göra nånting. Det funkar ju liksom ändå. Plus att just nu är jag på så jättebra humör att jag inte riktigt kan tro att jag skulle kunna faila nånting.

Det enda negativa som har hänt de här två senaste dagarna är väl att min nya lillebror hamnade på sjukhus igen, men han håller redan på att bli bättre och slipper antagligen hem imorgon. Och pga det hände ett litet mirakel idag, så jag har lite svårt att ens se det som något negativt.

Miraklet var alltså att min pappa verkade uppskatta nånting som jag gjorde. Jag var och hälsade på dem och eftersom jag just hade haft undervisning i byggnaden bredvid så orkade jag inte springa fram och tillbaka och byta kläder utan gick det med läkarrock och all annan rekvisita. Han kommenterade det direkt, och jag tyckte nästan det lät positivt när han sa att jag ju ser ganska officiell ut och börjar likna en riktig läkare. Sen lyssnade han ännu ganska imponerat när jag förklarade hur blodgrupper nedärvs, hur det kan bli problem med positiv och negativ Rhesusfaktor så att barnet får antikroppar mot sitt eget blod, vilket sedan gör att kroppen börjar bryta ner hemoglobin snabbare än levern hinner bearbeta det och bilirubin samlas i kroppen så att man blir gul.

Antagligen är det inte helt normalt att ens humör ändra så här otroligt, men om det betyder att man ibland har sånhäna dagar så vet jag inte om det egentligen lönar sig att klaga :D :D :D


Normal nivå - 04.02.2013 02:07
----------------------------------------------------------------------
Gissa varför jag ännu är vaken den här tiden fast jag skulle ha en massa viktigt att göra imorgon på morgonen? Joo, jag kunde inte gå och sova eftersom jag uppdaterade min kaloriräknarsida och den meddelade att den här dagen hade gått på plus.

Alltså herregud! Jag har ätit mer än jag har förbrukat idag! Och allt på grund av att jag var lat och inte orkade stiga upp på morgonen och fara och simma fast jag visste att jag inte skulle komma att hinna senare på dagen.

Så jag fick panik och började dra något helt tortyr muskelträningsprogram åt mig själv här hemma. Jag har nu hållit på i nästan 1½ timme och den enda orsaken till att jag slutade var att jag märkte att alla muskler bara darrade och att jag inte ens kan stå normalt mera. Nu är klockan alltså 2 på natten, jag är helt genomsvettig, kan inte röra en muskel längre och känner mig som en total idiot.

Hur svårt kan det egentligen vara att hålla saker på en normal nivå liksom? Jag har pratat med flera människor om vad som är hälsosamt och på något sätt brukar resultatet alltid bli att man borde hålla sig till "den gyllene medelvägen". Jag tror inte riktigt att jag nånsin har hittat dit. Det känns åtminstone som om jag alltid är så långt ut i diket på någondera sidan som man bara kan komma.

Kan man göra något åt det? Eller borde jag bara godkänna att jag är en person som är så otroligt dålig på att köra eller gå eller whatever det nu är man gör på den där vägen att jag aldrig kommer att hållas på den?

På tal om att köra förresten så de där viktiga sakerna jag borde göra imorgon är alltså att gå och skaffa passfoton och sedan lämna in en ansökan om nytt körkort hos polisen, eftersom jag på något sätt har lyckats faila så otroligt att jag har tappat mitt gamla. Jag har ingen aning om vad det har hänt med det eller när det ens har försvunnit, men det finns nu bara ingenstans längre. Jag har bara antagit att det har varit i plånboken, men nej, det var det ju inte...


Mindre spegelhat - 03.02.2013 21:41
----------------------------------------------------------------------
Jag har ett helt sjukt bra veckoslut på gång! Antagligen är det här bara ännu ett bevis på att jag har nånslags bipolär störning, men alltså jag är på helt perfekt humör för första gången på länge. Det är en så enorm kontrast mot t.ex. förra veckan att jag ibland nästan skulle kunna påstå att det är fråga om två olika personer...

Jag var just hos min mamma på middag. Vi diskuterade programmen för de kommande veckosluten och på något sätt blev det sedan tal om Thorax årsfest och vad jag skulle ha på mig på den. Så fick jag bara lust att testa min gammeldansklänning för att se om den ännu passade och ifall jag skulle kunna använda den, och resultatet var minst sagt överraskande. För det första var den ju nästan lös på mig, och för det andra så måste jag säga att jag inte alls hatade hur jag såg ut med den på. Faktiskt såg jag nästan nånting snyggt i spegeln.

Nånting har faktiskt förändrats den senaste tiden, och jag tycker t.o.m. själv att det märks. Tidigare hade jag så skit levnadsvanor man bara kan ha och åt ungefär bara skräpmat. Nu skulle jag nästan våga påstå att jag har blivit relativt bra på att laga mat, och får nog oftast nånting helt ätbart och hälsosamt till stånd. Plus att jag verkligen njuter av att träna.

Jag tror att jag äntligen också själv kan anse att jag har lyckats. Jag har kanske ungefär 1 kg kvar till min målvikt, och sedan är jag färdig. Sen ska jag bara fortsätta att satsa på den där 1500 m crawl i masters FM om3 år och kanske samtidigt förvandla lite av det resterande fettet till muskler. Jag ska ännu få min FM-medalj och visa åt alla att jag inte är totalt hopplös. Men under tiden ska jag försöka få mina matvanor lite normalare nu när jag inte längre har riktigt lika mycket äckel på mig.

Förresten ska jag nästa vecka också äntligen åtgärda min ekonomi. Vid årskiftet slogs alltså två simgrupper ihop, vilket i och för sig betyder att jag fick en massa överlopps tid för egen träning, men också att jag bara får hälften så mycket lön. Nu råkar det ju vara så att studiestödet är helt omöjligt att leva på och att jag dessutom tycker om att veta att jag inte behöver räkna precis varje cent för att klara mig, så jag skulle gärna vilja ha lite extra också.

Problemet har bara varit att jag har känt mig så otroligt äcklig att jag bara tyckte att jag lurar människor om jag försöker skaffa pengar med något sånt, så jag har inte riktigt haft lust. Nu däremot är jag äntligen på bättre humör och är t.o.m. lite ivrig för det. Man får en viss kick av det och jag måste nog säga att det säkert är det bästa jobbet man kan ha. Antagligen kommer det alltid att finnas människor som tycker att jag är helt galen som tycker det, men vem bryr sig.


Skadeglädje är den bästa glädjen - 02.02.2013 22:38
----------------------------------------------------------------------
Jag har haft en helt otroligt bra dag idag! Det är en sådan enorm skillnad mot hur jag har mått den senaste tiden att jag nästan inte kan tro att något kan kännas så här bra. Jag gick t.o.m. till butiken och köpte lite lördagssnacks, vilket innebär att ajg nu har ätit närmare 2000 kcal idag, men jag har inte ens dåligt samvete över det. Imorgon kan jag fortsätta med min diet om jag orkar, men idag tänker jag ta en paus och inte bry mig.

Morgonen var det allra bästa. Jag hade kanske en aning krabbis efter att ha varit ute med ett par kaverin igår och sedan inte sovit så mycket, men alltså jag njöt faktiskt av det. Det jag har saknat mest nu i januari har varit att liksom kunna sluta tänka för en stund, och för mig är krabbisen offta just det att hjärnan helt enkelt inte fungerar och man går omkring som om man skulle vara inne i nånslags tjock och grumlig plastbubbla. Så brukar det ju ofta höra till lite huvudvärk och illamående och sånt som kanske inte är så trevligt i längden, men när det nu var första gången på en månad och dessutom så lindrigt att det inte störde så mycket så var det bara roligt :)

Så fortsatte min perfekta morgon med att jag for och höll träningar, där bl.a. en viss typ med väldigt träffande kommentarer skulle simma 2 km:s test. Gissa vad som hände? Han simmade 40 sekunder långsammare än jag!!! Alltså han, en 16-årig pojke, som ser ut som någon värre bodybuilder förlorade mot mig, en (före detta) fläskig dvärg utan kondition och som dessutom har så dåliga knän att hon inte gjorde en enda ordentlig vändning.Det var det absolut bästa som har hänt mig på länge :D

Efteråt skulle de dessutom väga sig och kolla vem som har lyckats samla på sig flest kilon. Jag har aldrig förstått varför pojkar vill gå upp i vikt, men tydligen är det nånslags statusgrej om man är tyngst eller något... Nåja, men alltså där fick jag veta att jag åtminstone nuförtiden väger mindre än han som tycker att jag ser ut som en fläskig manat. Ha! I och för sig är han kanske lite längre och har säkert en hel del mer muskler, men alltså han har inte ett enda gram fett nånstans på kroppen, så om jag ens kommer i närheten av det så är jag nog ganska nöjd.

Jag tänker nu tolka det här som att jag har vunnit. Jag har lyckats få bort allt som allt 7 kg, väger numindre än hanoch simmar dessutom snabbare. Om det inte är att vinna så vet jag inte vad jag ska göra. Min pappa kommer jag antagligen aldrig att vinna, men man måste väl vara glad om man ens lyckas med en liten del.

Idag skulle jag förresten ha haft det perfekta tillfället att sticka ut och supa, men jag har inte riktigt lust med det. Om jag skulle vilja skulle jag förstås kunna ringa till någon och få en gratis barkväll, men jag är hellre hemma, går lite tidigare och sover och far sedan och tränar imorgon. Jag har nu blivit helt fast i det här tränandet, och alltså när det nu för en gångs skull verkar gå ganska bra så får jag så mycket kicks av det att jag inte ens behöver dricka. Typen som utmanade mig till tipaton tammikuu nådde alltså sitt mål. Kanske det betyder att han vann på något sätt, men å andra sidan betyder det också att jag är ett steg längre ifrån att bli en spurgu, så kanske jag också vann nånting. Äh, inte vet jag. Det här är helt för svåra saker att tävla om för jag är inte ens säker på vad det egentligen innebär att vinna...

Fast okej, så där på tal om att tränandet går bra så måste jag väl nämna att det hände något mystiskt med mitt knä igår. Jag skulle bevisa att det fungerar att lyfta upp benen till ytan också med vikter runt vristerna (Resultat: Jag höll på att drunkna, men jag ger absolut inte upp utan ska nog ännu lära mig det... ;)) och sen en lite stund senare började mitt knä krampa. Det kändes så där som när man har sendrag nånstans, men liksom inne i knät. Det höll på i säkert en timme och jag kunde inte sätta benet rakt utan att det skulle börja skaka och alla muskler bara krampade. Sen gick det som tur om, men idag på morgonen märkte jag att knät var lite svullet. Idag kunde jag sen inte sparka ordentligt när jag var och simmade, så kanske det inte ännu heller är helt okej. Skulle vara helt intressant att veta vad fan som hände igår...?


Söt liten klump - 01.02.2013 16:28
----------------------------------------------------------------------
Nu har jag då varit och hälsat på min nya bror. Han var mycket mindre än jag hade föreställt mig, och såg annars också mycket mer "nyfödd" ut än vad jag kom ihåg att beibin gör. Men alltså han var ju nog ganska söt. En såndän liten skrynklig klump. Jag höll honom i famnen också ganska länge, fast jag måste nog säga att jag är lite rädd för det. Han var liksom så liten och verkade så hjälplös att jag är rädd att jag söndrar honom direkt...

Min andra bror verkade helt jätteivrig över att ha fått ett småsyskon. Han meddelade stolt att han nu var storebror och att det där var han "vauva-veli". Så gick han också med jämna mellanrum fram till beibisängen och pajade honom på kinden. Det var ganska roligt att följa med och speciellt när man märkte hur han ändå förstod att vara lite försiktig fast han nu annars definitivt hör till den en aning vildare och våldsammare typen :D

Efter det hade jag sedan en lektion där vi skulle gå parvis in till en patient och ta anamnes och status, dvs. i praktiken fråga varför patienten var där, vad den hade för symptom och tidigare sjukdomar och bla bla bla och sedan undersöka henne från topp till tå. Jag tyckte för en gångs skull att det gick relativt bra. Visst är det ännu också en aning råddigt, saknar logisk ordningsföljd och struktur och en massa saker glöms bort, men alltså jag hade åtminstone inte någon panikattack på gång den här gången. Efteråt skulle vi sedan rapportera för läraren och gruppen och fylla i en blankett angående våra fynd, och jag tyckte att det också gick ganska bra. Kanske jag ännu kan lära mig att bete mig som en läkare och vänja mig vid patienter :)

Så lyckades jag t.o.m. hitta från kvinnokliniken till mitt onklädningsrum, därifrån till aulan där vi skulle träffas före undervisningen, sedan till rätt patientrum och tillbaka utan att tappa bort mig en enda gång, så det sker helt klart framsteg med det också ;)

Nu ska jag snart sticka och simma och sedan fara ut på några öl med en kaveri. Det är februari idag och jag klarade av hela min tipaton tammikuu :D