Mars 2013

Kaffeberoende - 26.03.2013 16:21
----------------------------------------------------------------------
Okej, jag har lyckats skaffa ännu ett beroende; kaffe. Jag var på något sätt helt sjukt trög idag på morgonen, och det kändes som om jag skulle ha vaknat till liv först efter några liter kaffe. Antagligen beror det på att jag inte sover tillräckligt och helt seriöst har börjat missbruka koffein för att kompensera, men vad kan man göra när dygnet inte har tillräckligt med timmar för att hinna med nånting.

Igår t.ex. hade jag ju nog planerat att gå i tid och sova, men sen blev det inte riktigt av. Min pojkvän var här, vilket förstås innebar att vi ens försökte börja sova först nångång halv tre-tiden och att jag dessutom sedan sov bara halva tiden och låg och följde med hans andning och varenda minimala rörelse resten av natten. Så är jag också så otroligt ineffektiv med mitt skolarbete att jag måste stiga upp kl 6 och fara i förtid till skolan för att inte verka som en total idiot på lektionerna.

Angående skolarbetet så håller jag helt seriöst lite på att drunkna i det. I början av läsåret var det ju nog en massa lärare som varnade för att det börjar krävas en hel del mera av oss och att man helt enkelt inte längre kan hålla på med en massa onödiga hobbyn. Förstås tog jag inte varningen på allvar utan är ännu också helt övertygad om att jag nånstansifrån hittar tid till att simma varje dag utan att faila skolan.

Saken är ju den att tidigare var det helt okej att faila. Jag klarade mig igenom tent och sånt med att skriva en massa skit som lät bra men egentligen inte innehöll någon fakta. Nu hjälper det inte riktigt mera. Vi har faktiskt riktiga patientfall och om man inte har den blekaste aning om vad man håller på med så blir nog inte ens behandlingsförslag så bra heller. Ofta klarar jag mig nog relativt bra och jag märker nog att det räcker ganska långt bara jag koncentrerar mig på lektionerna, men det är inte riktigt tillräckligt för mig själv. Om jag ska behandla några verkliga personer så vill jag vara lite säkrare på vad jag gör. Antagligen måste jag bara godta att jag inte har tid att simma så mycket som jag skulle vilja.

Nåja, nu ska jag åtminstone försöka effektivera mig lite och expressläsa skolgrejerna så att jag ännu hinner och simma före kl 19 då jag måste vara och hålla träningar. Antagligen kommer det inte att lyckas, men man kan ju alltid försöka.

Förresten hade vi igen en ganska deprimerande undervisning på ett hem för terminalvård idag, men jag orkar nu inte gå in på det. Antagligen kommer jag att gnälla mer om det sen när jag har hunnit fundera lite mera på det och igen en gång kommit fram till att världen är skit.


Övernattningsdebut - 26.03.2013 07:43
----------------------------------------------------------------------
Min pojkvän var just över natten hos mig för första gången. Det kanske låter konstigt, men jag har liksom aldrig tidigare haft sovit med någon man hos mig tidigare. Oftast brukar jag inte ens sova med någon utan bara ha sex och sedan sticka hem, och om jag också blir kvar så är det alltid hos dem. På något sätt känns det så mycket mer personligt att bjuda någon hem till sig.

Men det gick alltså helt jättebra. Han älskade min kämppä och mobbade mig inte alls för hur ostädat där var och hur mycket totalt random stuff jag har där. Tvärtom tror jag han tyckte det var ganska skönt att jag inte bryr mig så mycket. Plus att det finns vissa enorma fördelar med att ha en 120 cm säng istället för en vanlig 90 cm och dessutom ha fungerande värme i lägenheten. Visserligen blev det som vanligt hett i något skede av natten, men nu kunde man åtminstone sparka av sig täcket utan att riskera att förfrysa. Inte för att jag har något emot hans kämppä eller något, men... :D

Och nu sitter jag så där som alla normala människor i skolan en halv timme före jag börjar för att jag är så otroligt lat att jag inte klarar av att göra uppgifter kvällen före...


People skills - 23.03.2013 19:55
----------------------------------------------------------------------
Jag började idag lite fundera på om jag kanske ändå har haft lite fel om mina sociala färdigheter. Kanske jag inte är riktigt så skit på att umgås med människor som jag tror?

Jag var på min brors dop idag, och jag tror att jag lyckades bete mig ganska normalt där. Efteråt for jag också hem samtidigt med en av min pappas frus släktingar, och jag tror att hon faktiskt tyckte om att prata med mig. Åtminstone verkade hon hemskt nöjd över att få berätta om sina sjukdomar och sånt för någon som var intresserad.

Hon var också noga med att poängtera hur roligt det hade varit när hon hade träffat några studerande medan hon var på sjukhuset. De hade tydligen varit unga och energiska och verkat helt genuint intresserade av vad de höll på med. Kanske mina patienter också upplever det på samma sätt? Eller är det bara önsketänkande?

Så där i princip har jag ju aldrig fått någon negativ feedback för det jag har gjort utan ajg har alltid bara antagit att det gick dåligt. Men kanske det inte ens har gjort det? T.ex. min senaste dementa patient var säkert ändå allt som allt helt nöjd över att jag lyssnade på hennes osammanhängande berättelse och undersökte henne lite överdrivet grundligt.

En annan sak som gjorde min dag ganska bra var att mina simmare klarade sig helt otroligt bra i dagens tävlingar. Jag är speciellt stolt över några av dem som äntligen vågade tro på att de kan simma och sedan förbättrade sina rekord helt sjukt mycket. Sånt är bara så kiva att titta på.

Nu ska jag helt just fara på sits på Thorax. Jag missade spexföreställningen idag, men annars tycker jag att jag har varit ganska effektiv och lyckats få en totalt omöjlig tidtabell att funka ganska bra. Jag var på tävlingar, dop och nu sits på en dag :D


Demens - 22.03.2013 16:01
----------------------------------------------------------------------
Nåja, jag ska nu ändå försöka skriva lite om gårdagens patient. Antagligen borde jag inte gå in på så mycket detaljer, men så hemskt farligt kan det nu väl ändå inte vara att berätta lite i stora drag.

Jag hade alltså en patient som blivit opererad för bröstcancer för ca 2 år sedan och nu kom för att hon hade ont. Det låter ju som ett ganska vanligt fall och så där, men efter att ha pratat med henne i några minuter kom jag fram till att hon var ganska ordentligt dement, vilket det inte hade stått ett ord om i hennes papper. Det var helt en aning svårt att försöka få någonslags ordning på hennes story eller ens en liten uppfattning om vad det var frågan om när hon bara upprepade samma saker och hoppade hit och dit. Dessutom är jag ganska säker på att hon bara inbillade sig det mesta. Jag menar, ett ärr som man har fått för två år sedan öppnas nu bara inte plötsligt på nytt och börjar blöda, speciellt som det såg helt snyggt ut.

Antagligen borde jag redan i det skedet ha fattat att det inte var så hemskt stor sannolikhet att patientens cancer hade kommit tillbaka. Men det gjorde jag ju inte. Jag var så livrädd för hela grejen att jag inte riktigt tänkte efter utan hade bara någon kortslutning i hjärnan som gjorde att jag itne kunde tänka på något annat än cancer och metastaser. Fast jag inte hittade det minsta tecken på det när jag undersökte henne så var jag ju helt övertygad om att hon hade metastaser i levern och skelettet. Så kom läraren in och konstaterade efter ungefär två minuters undersökning att det inte alls bara var jag som var dålig och inte hittade något utan att där helt enkelt inte fanns något. Hon hade inte alls någon förnyad cancer utan bara lite ofarlig värk pga behandlingarna. Patienten skickades hem utan att vi gjorde nånting och jag hade undersökt henne helt för grundligt och alldeles i onödan.

Däremot blev jag lite chockad över lärarens sätt att behandla patienten. Jag hade hört att hon skulle vara jättesympatisk och något av en idealläkare, men alltså hon var ju bara som någon otroligt dålig skådespelare. Hon blev störd på patientens upprepningar direkt och började avbryta och verka otålig. Visst försökte hon säkert verka vänlig och så, men det var bara så otroligt fejkat. Efteråt sa också till mig att hon har lite svårt med dementa patienter eftersom de aldrig kommer till saken och hon inte riktigt orkar med dem.

Men, inte är det ju liksom deras fel. Jag måste säga att fast demens hör till något av det jag hatar allra mest så föll det mig inte ens in att börja skynda på patienten och försöka tvinga henne att komma någonstans. Kanske det beror på att jag på något sätt ändå är van med det, men alltså jag blev inte alls störd på det. Istället blev jag bara totalt deprimerad av det. Jag måste säga att jag nästan hellre skulle ha ahft en patient som faktiskt hade fått cancer på nytt. Det verkar åtminstone som ett bättre sätt att dö.


Komplimanger och förolämpningar - 21.03.2013 23:21
----------------------------------------------------------------------
Efter gårdagens inlägg borde jag antagligen fortsätta och skriva om hur min mottagning gick, men jag har inte riktigt lust att fundera så mycket på det. Åtminstone klarade jag av det. Om jag orkar så kan jag kanske berätta lite mera om det imorgon eller något.

Men alltså jag fick idag höra att jag är dålig på att ta emot komplimanger och det är nog säkert helt sant. Saken är den att jag aldrig är riktigt säker på om människor faktiskt menar det de säger eller om de är sarkastiska. Eftersom mitt självförtroende nu är vad det är så är jag oftast övertygad om det senare. Då är det liksom lättare att skydda sig själv lite och ta hela saken som ett skämt.

Om någon nu faktiskt av någon konstig anledning skulle vilja ge mig en riktig komplimang så kan det nog vara lite svårt. Det kan lyckas, och det finns speciellt vissa människor som är bra på det, men det krävs ofta en perfekt formulering och dessutom flera upprepningar innan jag vågar tro på det.

Efter det här gick förstås diskussionen vidare till förolämpningar. En person konstaterade att det är så praktiskt när man kan säga precis vad som helst åt mig utan att jag bryr mig. På ett sätt blev jag lite glad över att jag då helt tydligt har lyckats dölja mina reaktioner så bra att han inte har en aning om hur mycket han egentligen har påverkat mig med sina kommentarer, men samtidigt blev jag lite besviken över att han faktiskt inte har märkt något. Oftast tar jag nog det mesta med humor och man kan mobba mig ganska mycket eftersom jag redan är van vid det, men inte ändå helt allt. Det som sedan träffar brukar träffa ganska djupt och jag glömmer inte heller i första taget vad någon säger.


Total utmattning - 20.03.2013 20:40
----------------------------------------------------------------------
Jag är bara så trött just nu att jag inte egentligen skulle orka med nånting. Det känns lite som att jag skulle vilja lägga mig i sängen och inte stiga upp på en vecka. Problemet är att jag har helt massor att göra och verkligen inte har tid med något sånt.

Jag tror att det ganska långt beror på att träningarna idag var helt hemska. I princip simmade vi inte ens nånting extra hårt, och jag borde säkert ha älskat det, men det funkade inte alls. Jag vet inte riktigt vad det var med dagens lektioner i skolan, men alltså jag kan bara inte få dem ur tankarna och det är helt sjukt störande. Det var en aning besvärligt att simma när ungefär det enda jag kunde tänka på var att jag säkert borde njuta av min muskelvärk för den är säkert massor skönare än ifall man typ skulle ha skelettet fullt med cancermetastaser. Eftersom jag inte kunde koncentrera mig på simningen så lyckades jag inte alls pressa mig tillräckligt hårt för att stänga av hjärnan, vilket förstås ledde till att träningarna inte hjälpte det minsta. Lyckat.

Nu borde jag läsa in mig på hur man sköter bröstcancer och hur man undersöker patienter, men jag har ingen som helst lust eller ork. Imorgon får jag en patient till mottagningen, och med den här farten så kommer det att bli någon värre katastrof.

Min pojkvän ringde just och frågade om jag vill fara dit, men jag vet inte riktigt. Jag sa att jag skulle fixa lite skolstuff först och sen ringa om jag hinner bli färdig någon vettig tid, men egentligen vet jag inte om jag vill fara dit och vara helt skit sällskap. Fast han skulle få mig på lite bättre humör? Nåja, hur som helst så måste jag helt enkelt få något gjort först. Nu gäller det liksom inte längre att skriva en massa bullshit i någon tent utan det är faktiskt någon riktig person som är beroende av att jag vet vad jag håller på med. Shit, varför studerar jag på medi igen?


Svår lektion - 20.03.2013 14:11
----------------------------------------------------------------------
Vi hade en helt hemsk lektion idag. Den var visserligen jättenyttig och intressant och helt klart en av de bästa vi har haft, men det var alldeles hemskt att sitta där. Helst av allt skulle jag ha stigit upp och gått ut mitt i, men det kunde jag ju liksom inte göra för då skulle jag ha missat allt det intressanta vi gick igenom.

Temat var cytostatikabehandling, men det säger egentligen inte nånting om vad vi höll på med. Förra veckan skulle vi ju intervjua döende cancerpatienter, och det här var i princip en genomgång av det. Jag vet inte riktigt vad som gjorde det, men det var så sjukt svårt att sitta där och gå igenom fall efter fall av helt hopplösa sjukdomar och prata om hur många månader de har kvar och hur det påverkar deras liv.

Jag kanske inte alltid är den mest känslosamma personen och så där, men jag bryr mig nog ändå. Åtminstone kan jag inte sitta och lyssna på berättelser om småbarnsmammor som gör allt för att ens få några år tillsammans med sin familj eller om hur andra har tagit farväl av sina kära (far- och mor)föräldrar eller liknande. Speciellt inte när vår lärare råkar vara så otroligt bra att man bara måste lyssna på varje ord hon säger och verkligen memorera det. I slutet av lektionen måste jag koncentrera mig på att sluta koncentrera mig och istället börja klotta något totalt onödigt för att inte börja gråta mitt på timmen.

Hur fan klarar nån av att vara onkolog och dessutom göra det så där helt sjukt bra?

Imorgon ska jag dessutom ha en egen mottagning för en bröstcancerpatient, och jag är helt livrädd för att det kommer något såndänt fall och att jag inte kan bete mig normalt. Vad gör man liksom om ska försöka få fram patientens bakgrundsfakta men samtidigt inte klarar av att höra hennes historia? Vad händer om patienten blir hysterisk och börjar gråta? Eller om jag gör det? Hur kan jag säga rätt saker? HJÄLP!!!


Flytta ihop - 19.03.2013 15:29
----------------------------------------------------------------------
För alla som undrar, så nej, jag har inte dött. Jag har bara inte varit hemma tillräckligt länge för att hinna skriva några blogginlägg plus att jag har haft en massa stress med allt möjligt annat.

Idag på morgonen funderade jag på hur man egentligen vet att man har flyttat ihop med någon? Jag var igen hos min pojkvän, och så insåg jag plötsligt att jag är där oftare än hemma hos mig själv och att jag sover där flera nätter i veckan än hemma. Han och hans kämppis är redan helt vana vid att jag kommer och går där hela tiden, och de har också börjat prata om att jag borde få en nyckel dit och flytta över mina kamor för att förenkla allt och spara tid på att behöva gå fram och tillbaka.

Tidigare har jag varit lite orolig över att jag aldrig kommer att klara av att bo med någon, men nu gör jag tydligen nästan det. Jag är en såpass asocial person att jag helt enkelt inte klarar av att ha sällskap hela tiden, och de stackars typerna som nångång har umgåtts med mig längre tider i sträck har säkert märkt att det inte fungerar. Nu har jag hur som helst inga problem med att vara där hela tiden fast vi då oftast är minst 3 personer i en liten tvåa utan dörrar mellan rummen.

Tvärtom nästan, jag vill vara där så mycket som möjligt. Min egen kämppis är i Japan just nu och jag har hela lägenheten för mig själv, men alltså sen hon for har jag sovit här en enda natt. Istället hade jag t.ex. idag en så perfekt morgon man bara kan ha. Visserligen hade både jag och min pojkvän skola kl 9 och måste stiga upp lite för tidigt, men ändå. Vi hade väckning redan 7:30 och låg sedan bara i sängen i över en halvtimme, vilken var helt sjukt skönt. Jag lyckades dessutom somna några gånger den här natten fast vi var i samma säng och klängde på varandra. Tydligen vänjer man sig vid allt :)

Fast morgonen, och därmed och resten av dagen, var så perfekt man nånsin kan tänka sig så hände det också en lite skrämmande sak. Jag insåg att jag älskar honom.


Konstiga värden - 14.03.2013 13:53
----------------------------------------------------------------------
Jag var just och försökte ge blod på nytt, men det lyckades inte ännu heller. Den här gången kom jag inte ens så långt att de skulle ha stuckit mig utan de konstaterade bara att mitt hemoglobin var för lågt och att jag får komma på nytt tidigast om 3 månader för att inte min kropp ansträngs i onödan.

Borde jag bli orolig för något? Mitt hemoglobin har aldrig varit lågt och dessutom brukar det vara på pricken samma värde varje gång. Nu har det plötsligt sjunkit helt massor och det är antagligen inte helt normalt. Det som ofta förklarar snabbt sjunkande Hb är ju typ någon inre blödning eller så cancer, men inte kan jag nu väl ha något sånt heller.

Kan ens värden faktiskt sjunka så där mycket bara pga dåliga matvanor och överdriven träning? Visserligen har jag typ levt på frysta wok-grönsaker med 28 kcal/100 g, men med tanke på att allt var okej för ungefär en vecka sedan så verkar det ju lite konstigt. Kanske jag faktiskt borde försöka bli lite hälsosammare igen...

Men egentligen vill jag liksom inte det. Jag äter just så mycket att jag klarar av att träna, och det verkar funka. Igår t.ex. simmade jag samma fart som pojkarna i min grupp, och det gick helt bra. Typen som höll träningarna kallade mig t.o.m. pojke. Nog var det säkert mycket hårdare för mig än för dem, men jag var inte ens så död som jag skulle ha kunnat vara. Idag på morgonen märkte jag igen att jag nog hålls helt bra efter också den snabbaste typen i vår grupp och jag lyckades dessutom få honom att bli störd på mig för att jag simmade för hårt och hängde i fötterna på honom ;)

Kan det liksom vara fel om träningen fungerar och till och med går framåt? Okej, jag vet ju nog att det kan det, men jag får det inte riktigt att stämma enligt min egen logik, så därför har jag hemskt svårt att förändra nånting.


Rollspel - 13.03.2013 13:36
----------------------------------------------------------------------
Nåja, nu har jag då pratat med min cancerpatient och konstigt nog är vibåda två ännu vid liv...

Det var egentligen inte så farligt som jag trodde. Mitt största problem med sådänt är liksom att jag inte klarar av normala sociala situationer och absolut inte kan prata med typer jag inte känner, men jag tror att jag börjar hitta en liten lösning på det. Före jag går in i rummet brukar jag alltid säga åt mig själv att jag klarar av det, att det är något jag helt enkelt måste få undan och att det snart är över. Sedan går ajg in och presenterar mig som "lääketieteen kandidaatti Emma..." och blir någon helt annan än mig själv.

Det är på något sätt så mycket enklare att prata med dem om man föreställer sig att det inte är man själv som sitter där utan någon annan med en vit rock på sig, stetoskop i fickan och som verkligen har en aning om vad hon håller på med. När "läkaren" undersökt färdigt och fått fram det som behövdes är det bara att gå ut och skippa den rollen.

Visserligen har jag säkert ännu också någon lindrig panikattack på gång varje gång jag träffar en patient, men det kanske finns en minimal chans att jag nångång ännu ska klara av det. Nu märkte jag åtminstone att fast jag tyckte att det gick relativt bra så höll jag på och hyperventilerade en lång stund efter att jag gått ut och min puls var säkert närmare 200/min fast jag bara hade suttit stilla på en stol och pratat. Antagligen får jag snart en hjärtattack eller något om jag inte vänjer mig vid det här...


Mindre trevligt samtal - 12.03.2013 22:44
----------------------------------------------------------------------
Min pappa hatar mig tydligen igen. I och för sig är det ju inget nytt så jag borde väl vara van vid det här laget, men jag trodde på något sätt att han lite hade börjat komma över det och kanske t.o.m. tyckte att jag nog ändå duger till nånting när allt kommer omkring. Men nej, det var förstås helt onödigt att ens hoppas på något sånt.

Vem börjar egentligen ett telefonsamtal med "Nu har det väl tagit slut med din pojkvän?" Och sedan när han får ett nekande svar ännu fortsätter med "Nå, inte är det väl något att oroa sig för, han tröttnar nog på dig snart ändå"? Tack nu liksom. Jag är inte annars heller den mest självsäkra personen, så jag håller nog på och oroar mig för det där helt tillräckligt utan att han också behöver påpeka att ingen vill vara i ett förhållande med mig. Jag vill inte att det ska ta slut oberoende om han skulle få nånslags sjuk skadeglad njutning av det.

Orsaken till att han nu igen tyckte att det var okej att ringa och påpeka allt som är fel med mig var att jag inte kommer att kunna gå på min egen brors dop. Jag förstår att han är sur på mig och att jag verkligen borde vara där, men alltså varför ska han då med våld ordna det på en sån dag då jag redan har typ tre olika grejer som går på varandra? Jag känner mig redan färdigt helt hemsk för att jag inte kan vara där, men alltså saken är nu den att jag redan har lovat att jag ska vara som enda tränare på simtävlingar den dagen och eftersom jag lovade det först så kan jag ju inte bryta det löftet fast det här dopet kanske i princip skulle vara viktigare.

För en gångs skull visste min pappa dessutom om det här. Jag meddelade i god tid att den dagen inte passar för mig, men gissa om han bryr sig? Nu har han dessutom en helt giltig orsak att hata mig för resten av livet och varje gång vi strider om nånting kan han ju bara dra upp det igen. Kiva. Och vad fan ska jag liksom göra åt saken?

Däremot måste jag nog säga att jag ibland bara älskar mina simmare. Jag var på helt skit humör efter det där samtalet när jag kom till träningarna, och fast jag nu kanske inte ännu heller är precis glad så fick de mig ändå på otroligt mycket bättre humör. Få människor kan distrahera mig på ett så där bra sätt, men idag lyckades de åtminstone ganska bra. Jag trodde att det bara var en person som kunde det där, men nu verkar det ju nästan som om det skulle finnas en till. Det skulle jag verkligen inte ha trott för typ ett halvår sedan :)


Patient imorgon = panik! - 12.03.2013 15:34
----------------------------------------------------------------------
Shit! Jag måste undersöka en cancerpatient imorgon och jag har inte den blekaste aning om hur jag ska göra det eller vad jag ska fråga av honom/henne. Dessutom är det ju liksom en cancerpatient så man kanske borde ha någon koll på hur man beter sig och vad man säger...

Igen en gång har jag bara mig själv att skylla för att det kommer så här plötsligt. Vår grupp skulle egentligen göra det på en torsdag morgon nångång längre fram, men eftersom jag är så knäpp att jag hellre far på morgonträningar än fixar skolarbetet då när man egentligen borde göra det så måste jag göra det nu istället. Men alltså seriöst, vad fan ska jag göra imorgon??? Jag kommer så att moka det på alla sätt man bara kan.



Chillkväll - 08.03.2013 15:08
----------------------------------------------------------------------
Igår kväll kom jag hem från träningarna och var bara helt slut. Jag hade då simmat 8 km och dessutom cyklat till träningarna. Det senare visade sig dessutom vara en hemskt dålig idé eftersom jag lyckades åstadkomma den här vinterns första lite ordentligare omkullkörning. Jag cyklade i en nerförsbacke med en liten kurva och plötsligt förlorade jag bara allt fäste och flög in i en snöhög. Ingenting hände nu egentligen, men det var lite skrämmande att plötsligt bara börja glida omkull i sidled och inte kunna göra nånting åt saken...

Nåja, men alltså det där med mitt tränande var helt sjukt. Jag var så otroligt trött att jag inte skulle ha orkat simma en meter, men ändå måste jag dra 4,5 km, varav 3 km var fjärilsspark för att jag inbillade mig att jag måste träna mina magmuskler. Antagligen skulle jag behöva någonslags hjälp, för alltså jag kunde bara inte tillåta mig själv att sluta före klockan var precis kvart före sex och jag faktiskt måste stiga upp ur bassängen för att hinna byta om i tid. Å andra sidan vet jag också att jag inte kommer att ta emot någon hjälp. Det sjuka är ju att jag i princip älskar det där tränandet där man faktiskt får ur sig precis all energi och största delen av tiden skulle jag nog aldrig medge att jag har något problem.

Efter det kom jag hem och hade planerat att ligga på sängen och vara död i några timmar, sedan gå och sova i tid för att hinna och simma igen på morgonen före skolan börjar. Tack och lov gjorde jag inte det. Min pojkvän började chatta med mig på facebook, och hur det nu sen var så kom vi fram till att allt skulle bli mycket bättre om jag gick dit istället för att vara helt överaktiv och sporta som en galning hela tiden.

Jag hade en helt sjukt skön kväll där hos honom. Hans kämppis fixade först lite mat medan han pratade med mig om en massa saker på spanska. Min spanska är ju nog helt en aning rostig, men jag lyssnar nog fortfarande ganska effektivt och efter en liten stund kan jag nog också delta i diskussionen med några grammatikaliskt helt katastrofala fåordiga meningar. Men det är ganska roligt att öva lite med honom. Han kan som tur är också engelska, så i nödfall kan jag alltid slänga in några ordemellanåt om jag får total blackout.

Sedan satt faktiskt jag och min pojkvän en ganska lång stund helt tysta bredvid varandra och läste skolgrejer. Alltså jag, som typ aldrig öppnar böckerna, och han, som studerar bara för att komma in på studielivets fester, satt faktiskt och studerade relativt flitigt tillsammans. Dessutom var det faktiskt roligt i rätt sällskap :)

Efteråt blev jag över natten,och fast jag nu igen en gång inte fick så hemskt mycket sovet så var det definitivt värt det. Jag kom bl.a. på att jag älskar hans kropp fast han egentligen inte alls är min typ. Tidigare har jag nog aldrig varit intresserad av så där överdrivet smala typer, men nu har jag ändrat mig och tycker att det är ganska kiva. Han har ju ändå en del muskler och speciellt när han är så där smal så känner man dem helt perfekt. Dessutom är det ganska praktiskt att han inte är så där överdrivet bred som någon värre bodybildare.

Så påpekade jag också för honom att jag inte alltid uppskattar att han lämnar mig med sina kompisar och tror att det duger som ersättning för honom. Jag lyckades t.o.m. formulera det så att jag inte behövde säga något allt för avslöjande angående vad jag tycker om honom. Så försökte jag också försäkra honom om att jag inte alls anser att han är dum, men det kanske inte var så effektivt när vi först hade diskuterat lite om min studieteknik, eller rättare sagt brist på den. Nå, hoppas han nu ändå fattade vad jag ville få fram...

Idag på väg till skolan kom jag dessutom fram till att mitt liv just nu är ganska perfekt. Jag har en pojkvän som bor ca 1,5 km ifrån mig och som dessutom verkar vilja hänga med mig nästan varje dag. Och det bästa är ju att jag också vill hänga med honom. Okej då, jag kanske börjar vara ganska ordentligt kär i honom, men so what? Kan det liksom bli bättre? Kanske om han inte skulle vara en total skitstövel som ibland behandlar mig helt hur som helst, men å andra sidan skulle jag antagligen ha tappat intresset direkt i så fall ;)


Simmarmuskler - 07.03.2013 14:15
----------------------------------------------------------------------
Alltså ni vet de där otroligt sexiga sneda magmusklerna man kan se på alla manliga simmare som går med byxorna överdrivet lågt nere? (Om inte så är det helt klart att tecken på att man borde hänga mer i simhallar... ;) ) Jag hittade dem just på mig själv!!!

Visserligen är där ännu helt för mycket fett ovanpå för att de ska vara tillräckligt synliga och så har jag ju fortfarande fel kön för att få dem riktigt perfekta, men alltså åtminstone vet jag nu att där finns nånting! Om jag bara lyckas få bort det där äckliga fettet så är det ju inte alls omöjligt att jag lyckas få en relativt snygg mage till sommaren. För en gångs skull kanske det faktiskt finns någon point med att gå omkring i någon för liten bikini hela tiden :D

Nu måste jag förstås skippa alla tankar på att göra något åt mitt failande skolarbete och istället fara till simhallen så fort den öppnar och träna lite mera. Nej, jag har inte alls några problem...


Studiefail - 07.03.2013 12:46
----------------------------------------------------------------------
Jag borde helt seriöst nu få lite bättre skolmotivation någonstansifrån. Konstigt nog så for jag ju sen inte överhuvudtaget till skolan igår och idag har jag varit på en av tre lektioner. Borde jag liksom göra nånting åt mina prioriteringar när jag igår istället sov till kl 12 fast jag borde ha varit kl 8 i skolan och idag for och simmade till kl 9 fast jag igen hade skola kl 8? Dessutom funderar jag nu helt allvarligt på att imorgon också fara och dra egna morgonträningar fast jag i så fall högst antagligen igen skulle försena mig.

Jag vet inte riktigt vad det är, men jag orkar bara inte stressa så mycket med studierna. Antagligen borde jag göra det, men jag har inte ännu hittat någon tillräckligt bra orsak som faktiskt skulle motivera mig. Dessutom har jag på något konstigt sätt igen kommit igenom alla tenter jag har haft den här våren fast jag inte har gjort ett skit. Det känns ju liksom inte så hemskt lockande att låsa in sig i bibban och skippa resten av sitt liv när det helt klart inte ens behövs.

Däremot har jag nu märkt att jag älskar kirurger. Vi har haft några av dem som föreläsare den här veckan och deras sätt att prata om patienter är bara så bäst! Min stora medicinska idol är ju Dr. House, och i Mejlans finns speciellt en gastrokirurg som faktiskt påminner lite om honom. Han behandlar alla som idioter, har ingen som helst respekt för patienter och kan släppa ur sig precis vad som helst utan att bry sig ifall nån tar illa upp. Dessutom håller han alltid på och skrämmer upp oss med en massa "worst case scenario" och tentar oss om hur vi skulle behandla hans exempelfall. Allt som oftast leder svaren till att patienten dör och den stackars eleven som lyckades utmärka sig får skämmas. Helt otroligt underhållande alltså. Fast jag nu just klagade på att jag inte orkar gå till skolan tillräckligt ofta så kan jag nog aldrig missa en enda kirurgisk föreläsning, de är bara så sjukt bra :D

Annars så har jag nu hållit på med min grönsaksdiet i 5 dagar och det går ännu också konstigt bra. Det enda problemet är att jag tror jag börjar få någonslags proteinbrist, eftersom mina muskler inte längre återhämtar sig överhuvudtaget efter träningarna. Hela veckan har det bara blivit värre och nu börjar det nästan kännas som att man tömmer förråd som redan var tomma för några dagar sedan. Efter den här veckan måste jag antagligen börja äta lite extra ägg och kött och sånt, men annars tror jag nog jag ska försöka fortsätta med så mycket grönsaker som möjligt. Det kan ju t.o.m. bli helt gott om man lyckas laga dem på något vettigt sätt.

Angående tränandet så blev jag förresten igår lite positivt överraskad. För det första simmade jag 800 m crawl på samma bana som vår grupps snabbaste typ och han vann mig bara med knappa 75 m. För det andra simmade vi sedan 6x50 m nästan fullt med start och relativt kort paus och jag klarade av att simma alla 6 fjäril. Jag hade förväntat mig att dö efter kanske två eller något och sedan bara hålla på med en massa drunkningsövningar, men det gick faktiskt mycket bättre. Fem stycken klarade jag av helt bra och den sista gick nog också med nästan okej teknik. Efter att jag har börjat äta lite mer protein igen måste jag kanske fortsätta att simma lite mer fjäril på träningarna. Då när det funkar är det faktiskt ganska roligt :)


För snäll - 06.03.2013 02:29
----------------------------------------------------------------------
Jag är antagligen helt för snäll, men alltså jag förlät min pojkvän för allting och har nu hängat hela kvällen med honom och några av hans kompisar. Visserligen borde jag säkert inte ha gjort det, men alltså vad kan man göra. Hur som helst så hade jag helt otroligt roligt och det var så värt det för att få höra några av hans kommentarer och sjuka vitser igen en gång. Dessutom lärde han mig hur man egentligen ska spela biljard. Jag är i princip lite skeptiskt mot det eftersom hans teknik mest gick ut på att sticka ut rumpan så långt det går och böja sig ner så mycket att alla ser ens bröst, men konstigt nog så funkade det ganska bra...

Antagligen är det något allvarligt fel på mig. Det är säkert inte meningen att man ska bli så här glad bara av att spendera en kväll med någon. Kanske mina simmare faktiskt hade rätt och jag är kär, och därmed har förlorat något av min tidigare personlighet? Borde jag i så fall göra något åt saken? Eller, okej jag vet att jag säkert borde sluta träffa honom och skaffa ett lite normalare förhållande med någon annan, men det vill jag ju inte. Jag är med honom just för att han är så galen som han är. Och om jag nu ska vara helt ärlig så finns det ju nog en liten del av mig som bara älskar att han behandlar mig som en snygg köttbit som det är helt okej att stirra på så mycket man orkar.

Fast idag sa han att orsaken att han inte hängar mera med mig än vad han gör är att han är rädd att jag ska märka hur dum han är. Saken är ju den att han inte alls är dum, utan antagligen är det bara helt mitt fel ifall han ibland känner att det är en lite för stor skillnad i vår intelligensnivå. Jag försöker aldrig medvetet verka överdrivet smart eller något, men tydligen borde jag akta lite vad jag släpper ur mig. I princip tycker jag just om det att jag kan säga precis vad som helst utan att tänka så mycket, men idag t.ex. märkte jag nog själv också att en del av mina kommentarer kanske avslöjade att jag har några fungerande hjärnceller också. Det var verkligen inte meningen, men ibland råkar det nu bara bli så. Hoppas nu bara att han inser att jag inte bryr mig ett skit om ifall någon annan inte har lika överaktiv och misslyckad hjärna som jag. Dessutom är han helt tillräckligt smart, annars skulle jag inte orka med honom.

Nu borde jag stiga upp och fara till skolan om typ 4 ½ timme. Hur tänkte jag nu igen?


Vibrerande blod - 05.03.2013 17:34
----------------------------------------------------------------------
Jag var just och försökte ge blod igen, men det lyckades förstås inte. Igen en gång stack de in lite på måfå, vilket gav dem typ en halv påse. Tydligen såg jag ut att väga så lite att de inte ens vågade försöka med andra armen, så det blev inte riktigt till något.

Men jag fick åtminstone en helt ny upplevelse! Hon som stack mig satt tydligen nålen lite snett så att den rörde i blodkärlets vägg. Det kände helt sjukt coolt när den sedan började vibrera av blodflödet och jag kände det på något sätt inifrån! Hon som stack mig verkade lite i panik och trodde att det kändes obehagligt för mig, men alltså det var bara intressant och roligt! Nice, jag kanske borde börja be dem att försöka göra det där i fortsättningen också ;)

På tal om det där med att jag inte vägde tillräckligt för ett nytt försök så kan jag passa på att rapportera om min grönsaksdiet. Den går faktiskt konstigt bra och jag har redan gått ner i vikt fast jag först är på dag 3. I skolan har jag nog kanske fuskat lite, men jag har försökt hålla mig till sallad så mycket som möjligt. Jag kanske inte riktigt håller på med någon detox eftersom jag ändå dricker bl.a. kaffe och alkohol, men det var väl inte riktigt poängen heller. Och alltså visst kan man räkna marijuana som en grönsak...? :D

Så måste jag också skriva lite om mitt mystiska förhållande med min pojkvän. Så däri princip går det väl helt bra ännu, men jag börjar på riktigt snart tro att han har tröttnat på mig. På söndagen t.ex. kändes det lite som att han bara behandlade mig som skit och igen försökte bli av med mig till sina kompisar, men alltså jag har ingen aning om ifall det var medvetet eller inte. Efter den tredje personen den kvällen fick jag tillräckligt och stack hem. Efteråt skickade han en massa meddelanden och verkade helt uppriktigt orolig över vart jag försvann och bad om ursäkt för att han behandlade mig som han gjorde.

Igår försökte han ersätta det genom att bjuda mig på leffakväll till sig, mendå hade jag förstås inte tid. Jag hoppas att han snart skulle inse att fast jag visserligen nog är lite galen och alla sociala normer inte riktigt gäller när man umgås med mig så tycker jag nog ändå inte om att bli behandlad helt hur som helst. Kanske det gör att jag till en del passar in på den där stereotypin angående att männen ska kunna läsa kvinnornas tankar för att kunna vara dem till lags, men jag tycker nog inte att man ska behöva påpeka precis allt för någon. Så mycket vett måste väl ändå alla ha att de fattar att det finns en gräns för vad man kan göra?

Medan jag gick hem från honom senast förberedde jag lite hur jag skulle kunna förklara för honom varför jag blev störd och vad han kunde göra åt det, men jag vet inte om jag nu faktiskt ska ta upp det eller bara låta det vara och hoppas att han fattar ändå? Problemet med min förklaring är väl att där i något skede ingår orden "I love you", och jag vet inte om jag vågar säga det. Jag har gjort det en gång, men då var resultatet först en liten panikreaktion, varefter han nog sa det tillbaka efter några dagar, men i samma mening som han dumpade mig...

Men ja, jag ska antagligen träffa honom idag igen, så får se hur det blir. Antagligen säger jag ingenting och allt fortsätter som vanligt tills han tröttnar på mig tillräckligt mycket för att inte orka träffa mig längre. Å andra sidan var jag och försökte lära honom simma, och då fick han helt klart stånd och förlorade all koncentrationsförmåga bara av att jag rörde honom. Det tyder väl ändå på att han fortfarande skulle vara ens lite intresserad?

Okej, jag ska sluta gnälla och skriva om något lite intressantare istället. I skolan har vi nu haft en massa ortopediföreläsningar, och de är helt sjukt intressanta! Det där är verkligen det jag vill hålla på med i fortsättningen! Igår hade vi t.ex. en massa om slitage i knät och patellaluxationer och allt möjligt sånt som jag är intresserad av. Det är en helt annan sak att sitta och lyssna på något man har viss personlig erfarenhet av än att bara prata om hypotetiska fall hela tiden. Idag pratade jag dessutom med en av lärarna och hon sa att bara jag skickar ett mejl och berättar lite om mina intressen så ska hon försöka fixa några fördjupade studier åt mig också. Jag har absolut ingen extra tid för dem, men nångång måste man ju börja och helst gör jag ju dem om något intressant ändå.

Förresten så var den där knäslitage-föreläsningen lite deprimerande. Mina egna knäproblem beror väl nu efter operationerna mest på just slitage, så det vi pratade om gällde då mig i ganska hög grad. Läraren berättade då lite om knäproteser, vilket antagligen blir aktuellt för mig inom några år när jag inte längre kan gå.

För det första är de tydligen inte menade att hålla för ordentlig idrott. Man kan motionera med dem och de fungerar väl helt bra, men man kan inte idrotta med dem, och det skulle ju vara total katastrof för mig! Jag är helt enkelt en sådan person som älskar att pressa precis allt ur mig när jag sportar och jag skulle verkligen inte klara mig med någon löjlig "motionsidrott" där man knappt blir svettig.

För det andra försöker man undvika dem hos unga patienter, vilket i det här fallet betyder under 50-60-åringar. De håller väl i medeltal ca 15 år, vilket betyder att om man sätter in dem på någon som är 50 år så måste de antagligen bytas ut t.o.m. 2 gånger. Den första protesen fungerar väl ungefär som ett riktigt knä, men varje gång man måste byta leden blir operationen besvärligare, man tappar mer av sin egen vävnad och resultatet blir sämre. Till slut kan det hända att man är tvungen att sätta in något slags misslyckat gångjärn, som just och just ger en liten böjningsförmåga men inget annat. Det där låter ju väldigt positivt eftersom jag nu är 21 och mina leder redan är i ett sådant skick att de knappast håller ens tills jag fyller 30...

En annan intressant detalj som kom fram på föreläsningen var det att om man av någon orsak inte kan operera in proteser så är vården kontinuerlig opiodbehandling med så höga doser att patienten klarar sig. Också säkert väldigt lyckat för mig ifall jag inte kan bli opererad inom de närmaste 30 åren och jag redan nu är på god väg att bli beroende av morfin.

Ifall man ska tro på vad läraren poängterade så skulle det tydligen nu vara väldigt viktigt för mig att försöka bevara den rörelseförmåga jag har så länge som möjligt. Det skulle då göras med att tänja regelbundet och bygga upp musklerna runt leden försiktigt, men lätt motion några gånger i veckan. Man skulle absolut inte få hålla på med något påfrestande och sluta direkt då något börjar göra ont, eftersom det då kan slita ännu mer på ledytorna. Yeah, right....


Ny motivation - 03.03.2013 15:25
----------------------------------------------------------------------
Nåja, nu har jag då kommit hem från kryssnignen. Det var ganska länge sedan jag for på en helt vanlig fredag, och det var nog helt klart roligare. Där var mer blandade människor och mera meno liksom. Där var t.o.m. ett så bra band att jag var och dansade med min syster fast jag absolut inte kan dansa och ofta bara gör det när jag har druckit typ dubbelt mer än vad jag då hade gjort. Men det var alltså helt roligt.

Där hände visserligen en massa andra saker också, bl.a. fällde en idiot min systers drink (=äcklig sockerblandning) rakt i famnen på oss båda, och jag blev uppbjuden av en massa störande typer eftersom jag ännu också tydligen har den där neonskylten i pannan som säger att det är okej att göra vad som helst med mig, men det var nu inte riktigt det jag tänkte skriva om.

Det jag tänkte skriva om var dansgruppen som höll showen på båten. Alltså jag bara stirrade avundsjukt på deras kroppar under hela deras uppvisning. Flickorna hade sixpackar som syntes och inte ett enda gram extra fett någonstans. Dessutom var de ju faktiskt ganska tränade och hade riktiga lårmuskler och inte såndäna stickor som de flesta smala typer har. Det där, kombinerat med typ bodybuilder-armar, är just så som jag vill se ut! Och bestämde jag med min syster att vi båda två ska lyckas.

Vi kom överens om en slags tävling som tar tillapril-maj-skiftetmed mellancheck vid påsken. Mina mål var att komma till 51 kg till påsken och sedan till 50 kg till slut. Dessutom tänker jag för en gångs skull satsa lite mer på Beach 2013 och göra mitt bästa för att skaffa en mage som ser ut som de där dansarnas. Helt omöjligt kan det ju inte vara eftersom min mamma också nuförtiden ser ut som hon gör och blev uppbjuden minst lika mycket som jag.

För att effektivera starten på den här tävlingen tänker jag från och med idag börja med en frukt och grönsaks-detox som jag ska försöka hålla på med tills lördag. Antagligen måste jag fuska lite för tränandet kan jag nu helt enkelt inte sluta med, och i så fall tror jag inte riktigt på det där med att skippa allt protein. Jag tror att jag ska försöka satsa på grönsaker så mycket som möjligt, men samtidigt försöka äta lite mer bönor och soja och sånt. Dessutom kommer jag antagligen att måsta äta i skolan åtminstone några dagar den här veckan, så då fär det nu bli så bra det kan med vad de erbjuder där...

Simmandet kommer antagligen att börja gå lite sämre igen, vilket antagligen innebär att jag inte kommer att orka röra mig på träningarna och vara på allmänt dåligt humör när ingenting funkar. Det är kanske i och för sig helt bra eftersom mina simmare nuförtiden anser att jag har blivit så snäll mot dem. Om jag redan färdigt är på dåligt humör finns det mycket större chans att jag torterar dem lite extra och inte ger efter fast de håller på att dö eller något ;)

Får se vem som vinner, min syster eller jag. Eftersom min syster lite saknar den här totalt knäppa överdrivna tävlingsinstinkten så kan det ju nog finnas en chans att det blir jag. Kanske jag har dött av svält före det eller något, men åtminstone ska jag inte ge upp utan nu faktiskt börja med min anorexidiet ännu effektivare än tidigare!


Kryssning igen - 01.03.2013 15:35
----------------------------------------------------------------------
Om typ 10 minuter ska jag igen fara på kryssning, den här gången till Stockholm. Helt trevligt att min mamma får gratiskryssningar hela tiden och bjuder med mig, men när det blir med en veckas mellanrum så är det kanske nästan lite väl ofta... :D

I övrigt så tror jag helt seriöst att jag har lyckats bli ännu knäppare än jag redan var. Igår på morgonträningarna hade jag något allvarligare problem och kunde helt enkelt inte stanna. Jag bara simmade på helt fullt i 1½ timme och skulle helt säkert ännu ha fortsatt om inte mina armar skulle ha varit så slut att de inte rörde sig oberoende hur mycket jag försökte. Inte ens den snabbaste typen i vår grupp höll med i min helt sjuka fart, så det kanske säger något...

Gissa vad jag sedan gjorde idag kl 6 på morgonen? Jag for igen till simhallen fast vi inte ens hade några träningar. Så höll jag igen på och drog på fram och tillbaka i full fart tills jag måste rusa iväg till skolan. Då var jag visserligen redan en halvtimme försenad, men det var helt klart viktigare att simma färdigt.

Men alltså snälla, vad ska jag göra för att lära mig att träna normalt? Jag orkar inte hålla på så här och mina muskler är konstant helt döda, men ändå kan jag liksom inte sluta. Min dysfunktionella hjärna som styr dem låter dem bara inte...


Besatt igen - 27.02.2013 23:54
----------------------------------------------------------------------
Nåja, det är ett bra tecken på att jag igen kanske kommer att lyckas bli besatt av att banta när jag igen håller på och tränar mitt i natten. Som vanligt gör jag det naken och som vanligt står det någon och stirrar på mig i huset mitt emot. Roligt att nån är intresserad av min "show" :D